Match på Borås Arena i går kväll, Elfsborg mötte Norrköping. Vi var fyra som köpt biljetter bredvid varann. En höll på Elfsborg (jag), en på AIK, en på blåtvitt och den fjärde på Norrköping. Han var glad en bra stund, men sedan slutade det desto roligare för mig.

Men det var inte det jag skulle berätta.

När vi gick in blev käre sambon (AIK:aren) stoppad. Han bar min väska snällt nog, den innehöll våra jackor samt något hårt som funktionären kände i botten på väskan. H såg säkert väldigt misstänkt ut, iklädd jeansjacka och med snaggat hår, kanske därav detta klämmande på väskan. Jag skyndade till och försäkrade att den innehöll blott mina lunchlådor samt mitt bananfodral. Funktionären såg lite undrande ut inför det sistnämnda, men bestämde sig för att vi var ofarliga och lät oss gå in.

Detta föranledde G att göra följande statusuppdatering på facebook:

Kompisen Huligan-Håkan blir extra kollad i insläppet på Borås Arena. AIK-ränderna syns lång väg.

Men huvudsaken var att Elfsborg vann.

Det är jättekul att gå Linnémarschen. I år var det nionde gången för mig, men nu 14 km. Tidigare har jag alltid gått 21, men nu ville sambon också orka med ett löppass på eftermiddagen (satsning inför Göteborgsvarvet), så vi tog den kortare turen på Rya Åsar.

När man går där får man, vare sig man vill eller inte, ta del av okända vandrarkamraters samtal. Nu gick vi framför tre tjejer, alla i den där åldern då man har små barn.

"Vad säger Andreas om att du ger dig iväg så här och han får passa barnen?"

Tyst 2 sekunder.

"Ja, han är ju pappa, men i alla fall," säger frågeställaren.

Vi får sedan veta hur lat Andreas är och hur han smiter undan hushållsgöromålet. När hans barns mor inte är hemma, kan han till exempel inte tömma diskmaskinen, han har ju barnen. Och så vidare, och så vidare.

"Men han är ju man", säger hans partner förklarande.

Hjälp!

En del har alltså inte kommit längre, man tror inte det är möjligt att pappor fortfarande ser det som att de hjälper till med de gemensamma barnen och hushållet. Hur har det blivit så? Varför ställer hon inte krav på sina barns far, istället för att göra sig själv till ett offer? Om han nu lärt sig från barnsben att hushåll och barn inte ingår i hans plikter, får väl hans fru lära om honom?

Jag ber min sambo att vi antingen skyndar på stegen, eller saktar in så vi får gå efter, jag orkar inte lyssna på klagosången, och det är svårt att komma undan.

En stund senare går två damer bakom, det ena mor till den andra. Nu blir det intressant, den äldre förklarar på ett mycket pedagogiskt sätt hur man agerar om man måste ge första hjälpen. Nu saktar jag nästan in stegen för att få en repetition från hjärt-lungräddningen som jag gick för några år sedan.

Min syster och hennes man var på besök över valborgshelgen. På lördag morgon fick vi en fin, lång och solig promenad på Rya Åsar tillsammans med schnauzern Ella, som så lägligt behövde hundvakt. Vi hade med oss fika och satt vid en solig ladugårdsvägg vid Ramshulan, och Ella skällde på de joggare som sprang förbi. Efter att vi lämnat henne till andra hundvakter, tog vi oss hem till gullungarna, där föräldrarna bjöd på lunch. Våra gäster hade med sig presenter, bland annat ett träbord med en bänk på varje långsida, att använda för fikat på altanen. T var mycket angelägen om att sätta ihop bordet genast, innan vi gjorde något annat. Han bistod med hammarslag, så att inte H behövde göra allt ensam. V fick en spännande bok om bondgårdens alla djur, som hon och jag läste på filten på gräsmattan, då och då tog vi en paus och lade oss ner.

Nästa dag var det bokat bord på Ellagården för brunch för oss alla åtta. Vi åt och åt och åt av den goda maten, barnen också, V smällde nog i sig tre prinskorvar. De var båda så snyggt klädda, V i kjol, kofta och en söt liten brodyrhätta som hennes mamma hade när hon var liten. T hade slips med dödskallar på samt sin hatt från kyrkogårdsbesöket. Succé! Det var det också med alla små flygplan, både motoriserade och med segel som flög förbi hela tiden, eftersom flygfältet ligger så nära.

Vilken tur att H hade åkt i väg på kurs några dagar i våra bil. Det innebar att jag lånade gullungarnas "pappabil", gullungarna själva och deras mamma, att göra några ärenden. Vi åkte till barnens morfar med några grejer, och sedan till gammlamormors grav för att plantera penseer. "Titta häst", ropade T, och sedan rapporterade han om en grävskopa, en taxi och en ambulans. V somnade i bilen, så hon missade helt blomplanteringen på graven. T däremot sprang omkring mellan stenarna, men han var riktigt duktig på att bara röra sig där det var tillåtet. Han hade tagit med sig sin såpbubbelpistol och blåste bubblor över grav och gravsten så det stod härliga till. Gammlamormor i sin himmel njöt säkert, bland det hon gillade i jordelivet är såpbubblor.

Färdiga på kyrkogården åkte vi till en kompis till modern som tillsammans med sin man bygger en villa i närheten. De har en pojke som T ser upp till, ett drygt år äldre än han. Men han hade tyvärr åkt till fjällen med sin mormor och morfar. V hade vaknat och ville bli buren, men bara av mig, berättar jag smickrad. Vi såg oss om både på in- och utsidan, vi tog farväl och åkte vidare hem till mig med ett stopp vid ICA Byttorp för inköp av fikabröd. T var behjälplig att lägga upp brödet så fint på ett fat. Barnens dagis kör med Reggio Emilia-filosofin, och den metoden har gjort att lilla V bland annat är jätteduktig på att dricka i vanligt glas. Men när hon sköt glaset ifrån sig på bordet, bar det sig inte bättre än att glaset välte över duken. Hallonsaften färgade den vackert rosa, men jag är så trött på den duken så jag slängde den. Modern fick mera kaffe, välte muggen och en ny pöl på bordet blötte ner hennes telefon och tygtabletten som alltid ligger på V:s plats. Jag störtade upp, kaffe färgar tyg så bra, och sprang iväg med tabletten. "Ska du slänga den också?" undrade barnens mor, men nej, den sköljde jag snabbt upp istället, den är jag inte trött på alls.

Jag körde hem mor och barn och tog mig en promenad hem i det underbara vädret, hem för att laga påskmat.

Jag pratade med mellanbarnbarnet, M snart 6 år, i Småland i telefon på förmiddagen. I går var det begravning för hans pappas farfar. "Vet du", sa han, "två som satt bakom mig i kyrkan var alldeles röda i ansiktet." Jag sa det nog var för att de var ledsna, de är man på en begravning. "Ja," sa gossen allvarligt, "det är det begravningar är till för".

"Kolla vad jag har på fötterna!"

Det sade inte V när vi dök in på en snabbvisit i går. Men hon pekade på sina fötter när hon glädjestrålande närmade sig oss, där vi stod i hallen och tog av oss på våra fötter.

Det var, som alla vet, en strålande vårdag i går, och föräldrarna hade plockat fram storebrors urvuxna Foppatofflor. Så stolt hon var. Storebror själv hade ett par likadana turkosa, där han körde sin gräsklippare på baksidan.

"Kolla!" ropade också han, när en helikopter flög förbi. Sedan kom ett litet flygplan, och gossens lycka var gjord.

Dagen efter treårskalaset blev det fest på nytt, när K firade sin 65-årsdag och hennes son, K, firade 30 år. Hur många blir vi tror du? frågade min käre sambo. Tja, sa jag, fler än 10 tror jag, eller föresten 15, nä, vi blir nog 20. Och det blev vi. K hade lagat jättegod mat, laxfiléer som var inbakade med pesto i filodeg och en jättegod potatisgratäng. Alla mina barnbarn var närvarande, utom V som blivit sjuk och var hemma med pappa. Barnen gjorde sitt bästa för att få ännu mera fart på tillställningen, och när de kom på att de kunde gömma sig under K:s säng blev det ännu mer spännande. Stora T var mera stillsam och gick luffarschackturnering med de flesta av de vuxna. Lilla M blev så varm så hon var tvungen att klä av sig, ovan som hon är vid lägenhetsvärme. Hon har förresten en väldigt trevlig, ljus, nästan sopranliknande röst och hon sjunger ofta fram sina meddelanden. Före tårtan (jättegod med glass, maräng och jordgubbar) tog de små gossarna upp Ja må de leva, som är en grundmurad tradition i denna familj. Det blev en ganska hög tonart, sopraner som de fortfarande är. Men vi altar kämpade på och födelsedagsbarnen fick sin sång. Och sedan åkte Smålandsbarnen hem med sina föräldrar, lilla V och hennes mor tog bussen hem, och H och jag åkte till Friskis & Svettis. Ännu en dag i paradiset.

Så kom äntligen den stora dagen: Lill-T:s treårsdag! I en strid ström dök gästerna upp, han fick paket, som han öppnade allt eftersom. Det var doktorsväska, såpbubblor, böcker, Converse-skor köpta i Kuala Lumpur, bland annat. Och så var det bilar, bilar. Han har visserligen en miljon, men ännu saknas några. Kusinerna från Småland var på plats, jag försökte få ett foto med alla fem, men det var omöjligt, så länge var de inte stilla. T:s mor hade tillfrisknat som tur var och kunnat göra tårtor, en med jordgubbar och en med godis, jättegoda båda. Det var högt tryck, stim, stoj och precis som det ska vara. Lilla V och hennes jämngamla kusin, lilla M, är så söta ihop så man vill äta upp dem. När kalaset var slut tog H och jag en promenad hem tillsammans med hunden Malva, som är så väluppfostrad. Hon gick utan koppel förstås, men plötsligt när hon fick se ett ungt par med barnvagn på andra sidan, fick hon för sig att gå till dem. Undrar varför. Men hon kom genast tillbaka när vi ropade på henne.

Och nu har lilla M och hennes föräldrar kommit till oss för att sova över, den lilla somnade fort efter vällingen. En jobbig dag för henne som bara sovit en kvart istället för de två timmar hon brukar unna sig normalt.

Hela fredagen gick åt till att vänta, tror jag. Redan på eftermiddagen började barnen fråga när H skulle komma. Om fyra timmar, trodde jag. Det blev fyra och en halv, men sedan stod han där i hallen. De stora jätteglada: "kom, H, ska du få se!". Lilla M blev så förtjust så hon ställde sig på alla fyra och gjorde en båge av kroppen. Kan hon verkligen minnas H, de har ju inte setts sedan i julas? Det var våffeldag och följaktligen blev det våffelfest på kvällen. Store M sa att det också var "tranedag", då barn skulle lägga ut en strumpa på golvet i sitt rum och nästa morgon skulle tranan ha varit där med godis. Hm, har aldrig hört talas om detta, men snäll mormor såg ändå till att tranan fyllde strumporna till nästa morgon.

Jättetrevlig promenad blev det på lördagen, jag gick så småningom hem med T och lilla M. Stora M, H och vovven gav sig iväg till en stenmur som H måste få se. Till slut fick jag ringa efter dem, eftersom maten var klar. Store M var salig när de kom tillbaka, de hade hittat en koja och vovven hade blivit instängd i en bur, tur att människor var med. Lejon hade de också sett, och natten skulle de tillbringa i kojan. Tänkte H alltså, det tänkte inte M.

Stora T är verkligen en stor flicka, fundersam och klok, men rätt vad det är retas hon med sin lillebror. Plötsligt sitter hon försjunken i en bok, hon läser jättemycket. Lillebror, store M, har varit till sådan glädje för mig de här dagarna, han har visat mig allt som jag inte hittat i köket, och han har hjälpt mig med lillasyster. Och rätt vad det är bråkar han med sin storasyster. Lilla M, 1,5 år, vet vad hon vill. Hela fredagen sa hon ett principiellt nej till allting. Envis som synden, men samtidigt var det mycket lätt att avleda henne.

Oj vad det var roligt att spendera dessa dagar med dessa barn. Det känns att vi lärt känna varandra betydligt bättre. Till helgen kommer de till oss!