Den första på länge utan besök!

Fredagskvällen slog vi ihjäl med att se Torpa slottsteaters föreställning, Kameliadamen. Jättebra, gå och se den medan du kan!

På lördagen blev det besök på brädgården, ett ställe jag inte gillar, känner mig så bortkommen där. Måste vara med ibland för att hjälpa till att bära, men det behövdes inte nu. Innan hade vi varit på Lusharpan och gjort oss av med skräp i garaget, skönt.

På eftermiddagen gick vi på Evas 60-årskalas. Så mysigt och trevligt, det började med mingel i hennes kusins butik/studio i Villastan. Jättegod var champagnen, glaset fylldes på den ena gången efter den andra och jag tackade förtjust ja. Vilket jag fick ångra nästa dag. Tillsammans med allt annat vi fick på restaurang Villastan, där vi åt en förträfflig middag, blev det helt enkelt för mycket för att jag skulle vara mitt vanliga jag på söndagen. Och då skulle gullungarna och deras föräldrar komma till lunch! Ja, ja, det finns ju huvdvärkstabletter.

Efter lunchen åkte föräldrarna, mor skulle lära sig fickparkera. Barnen och jag hade planerat besök till närmaste lekplats, men då började det åska och regna. Dockhusmöblerna åkte fram, de sitter och leker så fint och försiktigt (nåja) med dem vid matbordet, och det är alltid lika spännande. Men plötsligt lyste solen från en molnfri himmel, och vi anträdde promenaden hem till föräldrarna. När vi gick där stack plötsligt T en fyraårshand i min. ”Jag tycker om din klocka” sa han. ”Jag tycker om dig också. Och Håkan. Och Vera, fortsatte han. Så varmt mitt hjärta blev!

Många barn har besökt oss under juli månad, och spåren av dem ser vi på olika ställen i vårt hem. Under bäddsoffan hittade jag en rosa smurfsocka, i hallen står ett par rosa Converse, ett par nytvättade små kallingar hänger i torkskåpet. Alvedonflaskan med tillhörande matningssked blev kvar på köksbänken, när det senaste gänget gav sig i väg. Det enda jag funderar på att behålla är Hallo Kitty-hårklämman, mycket sötare än mina vanliga. Den kan jag behöva för min långa lugg när jag kör spinning.

Den här fredagen hade jag tagit semester. På torsdagskvällen anlände de fyra gullungarna från Småland med sina föräldrar. Dessa åkte iväg till Göteborg på fredag förmiddag, en dag som de skulle avsluta med Bruce Springsteen-konserten på kvällen. Också vädermässigt blev det en strålande dag. Den andra dottern och jag tog oss med alla sex barnen till den lilla sjö med badstrand som vi har på gångavstånd. Men jag hade uppfattat att vi bara skulle göra en utflykt med picnic, så ”mina” barn hade inga badkläder med sig. De stora kunde emellertid bada i trosa eller kalsong, och de små var förstås nakna i vattnet. Den minsta lilla, ettåriga F, var som en fisk i vattnet när hennes bikiniklädda moster vadade ut med henne. Hon är över huvud taget en cool tjej, hon bryr sig inte om att hon slår sig eller får en kallsup, som hon fick nu. Vi hade det jätteskönt i solen och vattnet, vi mumsade på vår matsäck: kokta ägg, pizzabullar, kanelbullar och chokladkex samt hallonsaft. Människor runt omkring förstod att jag var mormor, men kanske trodde någon att gravida S var mamma till alla barn. På vägen hem matade vi ankorna med gamla korvbröd som jag hittat i min frys och sedan knallade de flesta på utan gnäll den två kilometer långa promenaden till vårt ”platta hus”, som yngsta T kallar det. Där blev det fika i skuggan på gräsmattan, den gravida mamman fick vila där en stund medan jag grejade med middagen, tacos, som vi intog på altanen. H kom hem, till särskild lycka för yngsta M, som verkligen är galen i honom. Så småningom skjutsades S och hennes barn hem, de andra somnade en efter en och friden lägrade sig. Först vid tretiden på natten hörde jag de smås föräldrar komma hem.

På lördagen gav de sig iväg allihopa för att träffa kompisar till föräldrarna. De kom tillbaka precis lagom till en stor pizza som jag gjort till kvällsmat. Men innan den gick deras mamma, pappa och tre av barnen över till ”morfaster och morfarbror”, som ville uppvakta två av dem på födelsedagen, lite i efterskott.

Och på söndag förmiddag drog de allihopa, de skulle hem på slaktkalas som de blivit kallade till via SMS till modern som saknar å, ä och ö i sin smartphone. Så tyst det blev, öronbedövande skulle man kunna säga. Men så roligt det är, fast jag ibland undrar varför föräldrarna inte är stuptrötta varje kväll. Eller de kanske de är?

Vi äger ingen grill, min sambo och jag. Däremot har vi en fungerande spis i köket, där finns också alla grytor, kastruller och redskap som man kan tänkas behöva vid matlagning. Kyl och skafferi finns där också, ganska nära spisen. Jag älskar att laga mat, men grillat har jag aldrig gjort, även om det fanns en grill i "mitt förra liv". Det där tog min dåvarande man hand om, liksom traditionen bjuder alla äktenskap.

Nu har vi en stor altan i söderläge och med kvällssol. Ändå vill vi inte ha en grill, inte ens mannen jag delar min tillvaro med. Jag vill helst laga all mat själv, och han är så nöjd med att bara äta. Att tycka så här verkar dock vara provocerande. Folk säger emot oss, alla utom en, och nu har jag glömt vem det var tyvärr. Jag skrev om detta på facebook och fick massor av kommentarer som sa hur fel jag hade. Jag skrev en krönika i tidningen jag jobbar på, och ingen förstår mig :(. Det värsta är att folk tror att jag inte gillar att äta grillat. Fel, fel, fel, fel! Det är jättegott. Men jag vill slippa laga till det och jag vill slippa göra rent grillgallret efteråt.

På Hermine-dagen ringde en Hermine till mig på jobbet. Hon hade letat efter spalten i tidningen, där vi varje dag presenterar dagens namn. Den fanns inte med i dag, och hon var jättebesviken. Jag förklarade att det berodde på platsbrist och bad henne hålla ut till nästa år. "Då är jag död, jag är 87 år, sa hon, och jag har alltid tänkt att jag dör i oktober 2012." Jag försökte protestera, men någon liten sannolikhet fanns det förstås i hennes antagande. Jag önskade henne en trevlig namnsdag och vi lade på i all vänskaplighet. Lite senare på dagen hittade redigeraren spalten i datorn, skrev ut den, jag hittade Hermines adress genom telefonnumret i min telefon (som tur var hade jag lagt märke till riktnumret när hon ringde), stoppade utskriften i ett kuvert och lade i utgående-postlådan. Det vore roligt att vara en fluga på väggen hos henne i morgon när hon öppnar brevet.

För länge sedan bestämde jag med det äldsta barnbarnet att hon skulle få följa med mig till USA, när hon blev stor nog. Nu är hon det, hon fyller nio år i september, och i maj reste vi, min sambo, hon och jag till Chicago. Efter sex dagar där åkte vi till New York. En mer fantastisk reskamrat får man leta efter! Den som vill läsa om våra äventyr kan göra det på resdagboken.se/nannyvonne.

I alla fall: när T kom hem var hon förstås upprymd av sina upplevelser. Och som grädde på moset åkte hennes klass på skolresa. Till Kalmar! Där hade hon ju aldrig varit förut heller, och hon tyckte att hon får resa otroligt mycket.

Nu väntar hennes lillebror på att få åka med någonstans om två år när han är nio. Det blir inte USA, så mycket är klart, man kan inte göra samma resa två gånger. Jag tänker att det måste bli något med mycket och god mat, det gillar han, både att laga och äta. Om fem år är det dags för nästa, om sex år fyller två av dem nio, så de båda kusinerna får följa med på samma resa. Ytterligare två år senare är det dags för den nästsista och året därpå för den sista, den sjunde gullungen som kommer i oktober i år. Efter det börjar väl H:s dotter få barn, så det här är en never-ending-story. Jag läste nyligen att numera blir 750 svenskar 100 år varje år, och den siffran bara ökar. Så jag och H kan se fram emot många, många resor med våra barnbarn. Och T har satt ribban i år, nu förväntar vi oss att de allihopa är lika goda resenärer som hon.

Sexårige M skulle börja förskoleklass i måndags. Mamman blev jätteglad när jag ringde och sa att jag kunde komma ner ett par dagar, eftersom jag har semester denna vecka. Då kunde hon följa med M första dagen och bara ta med sig nyfödda F, medan tvååriga M och jag var kvar hemma. Jag kom på kvällen, lite sent för barnen, men de var alla vakna utom förskolenybörjaren. Lilla F har vuxit jättemycket sedan sist, nu är hon verkligen en egen liten person, och påminner bara om sina syskon ibland. Hon tycker mycket om att man lutar sig över henne och pratar, då pratar hon också och ler stort. Nu upptäckte hon babygymet och att det faktiskt gick att ligga där och titta på alla grejerna medan vi andra åt.

Jag delade säng med sexåringen, inte mer än rätt, han har ju fått den av mig. Den är verkligen skön. Och bred. Jag är en sådan som tycker om att ha ett barn bredvid mig när jag sover, helst ska de sparka lite på mig också. M blev jätteglad när han såg sin sängkamrat på morgonen. Men snart var det dags för alla att lämna, pappa först till sin skola och sin sjätteklass, mamma sedan i bilen med åttaåriga T, som börjar tvåan, M och lilla F, som hänger med sin mamma överallt.

Tvååringen hade då inte vaknat, och hon blev mycket konfunderad när bara jag var tillstädes. Men modern kom snart hem med bebisen, hon hade frågat M om hon kunde lämna skolan och svaret blev "ja, gärna".

De stora barnen kom hem med skolbussen, vi satt ute i det vackra vädret med mellanmål. Det var fotbollsträning på kvällen för T med pappa som en av tränarna men hon bestämde sig för att stanna hemma (kanske för att jag var där, hoppas, hoppas). Vi läste Robin Hood till kvällssaga, den var lång och vi fick lämna lite till morgondagen.

Vi vuxna prövade en förrätt, där man hettade upp vitlök och smör och hällde över räkor, jättegott, men lite kladdigt, eftersom räkorna inte skulle skalas innan. Mamman och jag tog ett glas vin till den.

Nästa morgon fick jag följa de stora till skolbussen som plockar upp dem lite längre bort. T frågade så snällt om jag kunde tänka mig att laga en docka som gått sönder, vilket jag lovade.

Mamman, bebisen, tvååringen och jag tog en jättelång promenad, jag med bebin i sele på magen. Vi genade genom skogen, över våtmark på spång, men mamman har god träning i att ta sig fram med barnvagn var som helst. Det var underbart och soligt sommarväder.

Barnen kom hem, grannbarn kom på besök, jag lagade dockan och vi åt mellanmål i solen på det som ska bli altan. Sedan hann vi nästan läsa ut boken om Robin Hood.

Efter middagen blev det puss- och kramkalas, för sedan gick mitt tåg hem med mig. "hälsa Håkan" sa tvååringen och höjde sitt lilla pekfinger. Jag tror hon älskar honom.

Det var vad lilla V och hennes mor var denna dag. V är inte redo att gå till dagis ännu, men hennes storebror följdes dit. Mamman ringde på vägen och undrade om de kunde titta in hos oss, eftersom de också skulle in på ICA på andra sidan gatan och handla. Det gick förstås bra, vi är inte rädda för baciller. De hade nybakad vetelängd med sig, vi fikade och V stoppade i sig två bitar och drack hallonsaft, flera glas. Möbelfirman ringde och ville leverera nya soffan NU, vardagsrummet var fullt av ren, ovikt tvätt från dagen innan och den gamla soffan stod där också förstås. Men nya soffan kom, sågs och segrade. Den är jättesnygg, röd, svängd och härlig.

V hittade leksakerna, jag vek tvätt och H monterade fötterna på soffan så vi kunde ställa den på rätt plats. Jag lade ut den gamla på Blocket, hoppas någon vill köpa den och mattan för 500 kronor, inget orimligt pris, eller hur? Mamman gick och lade sig en stund, V hade haft nattklubb i ett par timmar, något som hon förväntade sig att mor skulle delta i.

De båda stannade på lunch, innan de gick för att hämta storebror och gå hem igen.