Den här lördagmorgonen, när H och jag kom till Friskis&Svettis för ett spinningpass träffade vi T och hans mamma, på väg in på familjejympan. Men oj så blyg han blev för oss! Fel människor på fel plats, såg han ut att tänka. Det tog en bra stund vid inpasseringsmaskinerna innan han tinade upp någorlunda. Efter vårt spinningpass, när jag, som vanligt högröd i ansiktitet och med det svettiga håret på ända, dök upp i damernas omklädningsrum, var han där, nyduschad och med skjorta och slips, så fin han var! Och stolt över att han såg ut som pappa brukar göra när han går till jobbet. Hans mamma berättade att outfiten var en present från tant Maria till T på hans 2-årsdag, och som han nu vuxit i. Han var med rätta uppklädd, han skulle gå på ettårskalas. Och nu var han inte ett dugg blyg, fast jag såg så konstig ut. Han hjälpte mig låsa upp mitt skåp och såg till att jag fick mitt badlakan, schampo och duschkräm ur ryggsäcken, han visste ju hur det skulle gå till vid det här laget.

Till all lycka hade han sedan tid att vänta på H vid skohyllorna så att denne också fick beundra honom.

Den här morgonen tog jag promenaden till barnen. Så kallt det var! Ändå lyckades jag gå mig varm. Ringde på dörren, hörde mamman säga "Vem kommer" och ett illtjut (av glädje lät det som). T fick öppna dörren själv, både han och V såg glada ut när de såg mig. Pappa kom ner för trappan, "titta pappa, Mamma Mu, titta Mamma Mu, pappa!" presenterade T. Mamman hade en tröja som hon ville att jag skulle ta över. Jag höll den framför mig och T sa, "ja, den blir snygg på dig". Föräldrarna försvann, och barnen skulle kläs om från pyjamas. Problem: det är svårt att para ihop kläder på små barn, särskilt på flickor, nu för tiden. De har kombinationer som jag aldrig hade kommit på, men som är så snygga när jag väl ser dem. Det slutade med att jag fegade med byxor och tröja på båda. V har en jätteläcker body med kanelbullar på, men jag hittade tyvärr inga braller som passade till.

Vi lekte och läste böcker, ännu är det mycket Tuffa traktorboken och Stora fordonsboken. Försökte få V att ta en förmiddagsslummer, men det gick inte, efter 20 minuter gav jag upp och tog upp henne. Men hon var inte särskilt ledsen där hon stod i spjälsängen och pratade för sig själv.

Därefter blev det fika-tajm i lekrummet. Servisen som barnen fick av H och mig i julklapp och kastrullerna som kusinerna gett var till god nytta. Tårtan av trä tillagades av T i en kastrull så den blev varm, sedan blåste han på den så den blev lagom för mig att äta. Jag åt alla sex bitar, vad säger ni om det?

Det blev dags för lunch, T och jag skulle äta makaroner och jordnötssås, V skulle få köttbullar istället. När T såg detta tyckte han plötsligt inte om såsen, jag valde minsta motståndets lag och lät honom få köttbullar, som han åt med god aptit.

Min Friskis- & Svettis-tröja hade jag lagt på soffan, eftersom jag skulle dit direkt efter jobbet. T pekade på loggan och sa "det står mamma där". Ändå är jag nog där mer än hans mamma.

Efter lunchen, skulle vi ta oss till bussen för vidare befordran till dagis, där mamma skulle möta upp. Jag klädde på V först, satte ner henne påpälsad på golvet, varpå hon lade sig ner och somnade bums. Klädde på T, sedan mig själv, ut och ta ut vagnen ur förrådet, lade ner den sovande V. T föreslog att han skulle gå själv och det gick bra, vi hade gott om tid. Men efter cirka 10 meter lockade vagnen mera, så han fick sätta sig i den.

Bussen kom, vi klev på samt av vid dagis. Mamman dök upp, T såg henne på långt håll i hennes röda byxor. Jag tog en annan buss till jobbet.

"Du bloggar väl, så jag får veta vad som hänt" ropade mamman innan vi skildes. Prata med varandra hinner vi visst inte :)))

Det blev alltså ingen inskolning i dag heller. Nu var det V:s tur att vara sjuk. Hon var sig verkligen inte lik. Väldigt kinkig, men det är klart, med all den snuvan rinnande och den där otäcka hostan, som till all lycka inte var torr i alla fall. Men hennes fascination för foton fascinerar mig! Hon får aldrig nog, vill titta och titta och titta. På köksväggen hänger en almanacka som vi fick av hennes moster med familj. Där finns bilder på alla fem godingarna, och V tröttnar aldrig på att bläddra i den. Mellan-T:s babybok är också spännande läsning. Förresten, tänk vad många bilder jag samlade på stor-T i ett album när hon anlände till oss. Mellan-T fick också ett, betydligt mindre, och resten av skaran har inte fått något. Nåväl, bilder finns det på allihopa. Jag satte igång datorn och lät bilder rulla, och V tittade och tittade och tittade men helst i mitt knä.

Till föräldrarna: hon sov en stund på förmiddagen. Drack vatten en del också, men bäst gick det att mata med vatten i sked, muggen avvisade hon ibland.

Vi byggde koja i köket och stora bollen (pilatestyp) skulle in där också. T åt lunch (makaronpudding) med god aptit. V fick burkmat som hon normalt gillar, men som hon nu refuserade. Däremot gick de gröna ärterna ner, som T och jag åt till puddingen. Till dessert fick jag och T blåbärsglass, jag trodde att V skulle nöja sig med en burk fruktpuré, men hon såg ju att vi åt något annat, så jag gav henne några skedar glass.

T såg i bildspelet en snutt om att han diskade, så nu ville han göra det. Oj, vad duktig han är, spiller nästan inget.

Man kan säga att dagen blev ett styrketräningspass. När T hade diskat klart klädde jag på barnen för en tur utomhus. De stod och väntade på att jag skulle klä mig själv, och plötsligt knuffade T sin syster så att hon föll baklänges. Hon slog sig inte, därtill var hon alltför väl påpälsad, men hon blev ledsen, och jag blev arg på honom. Då blev han ledsen och slog sitt mössförsedda huvud i väggen några gånger, aj, så ont han hade plötsligt.

Vi tog oss ner för trapporna, jag satte båda barnen i vagnen, för det är isigt ute och så gick vi en tur. Men jag gav snart upp, det var så besvärligt att ta sig fram i halkan. På vägen hem somnade båda, väl framme fick jag upp T ur vagnen, bar upp honom och lade honom på hallgolvet och gick ner och hämtade V som jag lade på sängen och klädde av lite. Jag väckte T, lockade med pepparkaka och mjölk, tog själv lite kaffe och vi satt där och samtalade om människor vi tyckte om. "Jag tycker om du", sade gossen och mormorshjärtat blev varmt.

Det började bli dags för farfar att komma och hämta, så vi städade. "Jag är jätteduktig på att städa", sade T, och det var sant.

I torsdags var det meningen att gullungarna skulle skolas in på dagis av mormor. Därav blev intet, T hade feber sedan flera dagar, så de lämnades in hos mig på morgonen. T var verkligen hängig med glansiga ögon, och senare på dagen ombytlig i humöret. Promenad ute lockade honom inte alls, däremot gärna en film. Men när den sattes igång, tappade han fort intresset.

Jag ringde Försäkringskassan och anmälde vab, lätt som en plätt. De ska skicka en blankett.

V blir mer och mer social verbalt. Hon tackar så artigt för allt man ger henne, och hon svarar med ett ordentligt ja till det hon går med på. Och som hon klättrar! Jag är imponerad av att hon, 13 månader gammal, fattar att om hon drar korgstolen fram till bordet så kommer hon att nå ljusstaken som står där. Foton fascinerar henne mycket. Hon hittade en papperskopia på en bild på H, mig och alla barnbarnen och den ville hon inte släppa, hjälp så arg hon blev när jag försökte ta den ifrån henne.

T somnade i soffan vid lunchtid, V verkade trött men ville inte slå sig till ro. Jag tog fram "huvudkliaren" och killade henne i håret, och det tog tre blundningar, så sov hon! Jag somnade en stund bredvid henne, men vaknade av T vaknat. Men han var inte på humör, utan arg som ett bi, och efter en stund somnade han igen, för att vakna en halvtimme senare mycket gladare.

Efter lunch tog vi en promenad till affären efter mycket lock och pock från min sida för T ville fortfarande inte gå ut. De sitter nu båda i den nya tvillingvagnen, men den är min själ inte lätt att manövrera, så promenaden blev inte så lång. När vi närmade oss hemmet hade vi ju den sista lilla kullen att ta oss upp för. Jag föreslog T att han skulle kliva ur och gå själv, men den idé avfärdade han. Nåväl, jag är ju vältränad, och när vi var uppe sa gossen med sin lenaste sammetsröst: Nu går det bättre. Och det gjorde det.

Pappa kom och hämtade, och då hade jag klätt på barnen igen för att spara tid. T:s ben blev under den proceduren som kokt spaghetti, stå på dem ville han inte. Jag blev för första gången arg på honom, och det hördes på min röst. "Mamma, mamma, mamma" grät han. Men jag försäkrade honom att mamma hade blivit lika arg (argare, sa hon när jag berättade för henne).

Pappa frågar Thor om han vill se Tour de ski i TV. De slår sig ner i soffan och snart kommer V ner från sin slummer. "Ja, nu kan hon se Vera de ski", säger T förtjust.

Just nu i soffan känns paltkoman och törsten gör sig gällande. V, T och deras föräldrar har varit här i dag på traditionell trettondagspalt. Numera serveras även västerbottens landskapsrätt, paltmuffins. Det låter inte klokt, men det är gott, jag lovar. Man gör smeten på riven potatis, pyttelite kornmjöl, bakpulver, ägg, kryddor och västerbottensost. Sedan gräddar man dem i muffinsformar och serverar med rökt lax, gräddfil, limfjordskaviar och rödlök, som jag dock glömde. Den vanliga palten åt vi med lingonsylt, smör och bacon. För syns skull hade jag rivit morötter som sallad, men ingen var superintresserad av den.

Barnen hann knappt in förrän T sprang in i gästrummet. "Det finns leksaker här", sa han och snart låg alt möjligt utspritt på ett så trevligt sätt.

För V var det premiär med denna sorts mat, och hon åt ganska bra, särskilt med tanke på att hon haft dålig aptit den senaste tiden. T gillade paltmuffins, goda kakor, var det tyckte han. Sedan blev det glass, hallon och knäck, med strössel, yummy, tyckte gossen. Till kaffet kom chokladpraliner fram, något som också tilltalade unge herrn.

Oj, vad han pratar och berättar numera. Hans verbala utveckling har tagit rejäl fart den senaste månaden bara. Han berättar historier, han pratar i telefon och han redogör för viktiga saker han minns att han varit med om, som att traktorn körde förbi och plogade och att en grävmaskin grävde en gång. Hans syster är så fascinerad av foton, hon får inte nog av att titta och peka och få höra vad personerna på bilderna heter.

Nu vill jag göra i ordning en paltbuffé. När jag letade efter receptet på paltmuffins hittade jag ett som hette medelhavspalt. Låter smaskens.

Tja, fråga mig, jag har fem. Och ett sjätte på väg! Lill-M ska bli storasyster nästa år, när det fjärde barnet föds till den familjen i juni. Stor-M hoppas på en pojke, så blir det balans mellan könen. Barnet kommer också ungefär när han fyller sex, och hans systrar fyller ju väldigt nära varann. Det blir praktiskt med kalasen som man kan slå samman, i alla fall för släkten.

Julafton firade H och jag hos hans syster, och det blev natt innan Smålands-barnen och deras föräldrar dök upp hos oss. Barnen sov, och bäddades raskt ner.

På juldagen försvann de alla till pulkabacken för att pröva den nya boben som var en julklapp. Jag lagade mat, för på eftermiddagen skulle också Lill-T, hans syster V och deras föräldrar ansluta. Efter maten hade vi julklappsutdelning igen, men nu med betydligt färre paket än dagen innan, gissar jag. Föräldrarna blev glada över varsin eldkorg, Lill-T och V över bord och stolar, Stor-T över äventyrs-kit och Lill-M över pottan med bifogat litet bibliotek, när hon sitter och låter magen sköta sitt. Stor-M var först lite tveksam till sänglampan, men snart insåg han finessen med den. H och jag uppvaktades med förstoring på Lill-M, en almanacka för 2011 med alla hittills födda barn och varsitt förkläde, hans blått, mitt rött. Eller tvärtom om vi ville det.

Vi lekte och spelade spel, det var stoj och stim, ett riktigt La famiglia-kalas. Jag stupade i säng tidigt, då hade redan Stor-T och hennes mamma somnat, liksom de andra barnen.

På annandagen försvann Smålandsfamiljen ut på ärende och kom hem, bland annat med en begonia som Stor-M ville köpa åt mig, när han såg den i affären.

"Mormor ska ha den här rosen" hade han sagt. Kanske som ett litet plåster på såren för olyckor som inträffat tidigare. Han har ganska bråttom ofta, och då händer det att han tappar saker. Men han är min gullunge, en av fem, snart sex, tänk ändå!

H:s föräldrar, syster och svåger kom på middag och fick träffa smålänningarna. De åkte hem på kvällen, barnen var trötta och sov nog hela vägen.

"Sicken jul det blev" – i år igen för att citera Stor-T från förra året.

Den här dagen skulle änglarna komma till mig och det var väl en himla tur, för mig alltså. Det hade snöat hela natten, så det hade väl blivit ännu jobbigare än förra torsdagen att ta sig till dem.

De dök upp, pigga och glada långt innan det blivit ljust. Det tog inte särskilt länge innan leksakerna kommit fram, t o m V kom ihåg var de fanns. Jag tänkte att vi skulle se julkalendern i lugn och ro, men den hade redan gått, när idén dök upp. Gullungarna hade fått med sig paket nr 16, och det innehöll ätbart.

Vi lekte, åt mellis och väntade på att det skulle sluta snöa, för fortfarande trodde jag att vi skulle kunna gå ut. E-B ringde, skulle kanske komma och hälsa på på eftermiddagen om det var möjligt att ta sig ut. Då och då hördes traktorn därute som plogade, och varje gång fick vi störta fram till fönstret, för att båda barnen skulle få titta.

V böjde sig fram lite för hastigt och slog pannan ganska hårt i det vassa hörnet på ett lågt bord. Usch, det gjorde ont och vilken bula! När de lite senare stod i köksfönstret och beundrade traktorns framfart, böjde hon sig fram lite för snabbt igen och slog i en annan del av pannan, stackars lilla hon.

V somnade så småningom mellan kuddarna i vår säng, och sov en dryg timme. När hon vaknade åt vi lunch, den föll båda i smaken (köttbullar och potatismos). Och sedan dröjde det inte länge innan E-B dök upp. När jag öppnade för henne ropade T "FIKA!", för det hade jag sagt att det skulle bli när hon kom. V ville till hennes famn innan hon fått av sig kläderna. Vi hade så trevligt med lussekatter och te, (barnen fick vatten) och sedan lekte de och E-B och jag fick prata. Och någon utevistelse blev det inte, E-B som inte ens kunde köra in på vår p-plats avrådde, att köra vagn ute skulle bli alltför jobbigt liksom det var för en 2,5-åring att gå i snömassorna.

E-B lämnade oss och sedan kom H hem. Vilken lycka hos T när H klev in genom dörren och ropade ho ho, som han brukar. Sedan följde han H vart han gick. "Var är du H?, vad gör du?" så fort han inte såg honom. Mamma kom för att hämta, pappa fick vänta i bilen som stod i vägen för traktorn var den än stod.

Så roligt det var att vara hemma hos mig för en gångs skull. Lite vemodigt att det var sista torsdagen. Men jag anar att jag får fortsatt förtroende som barnvakt.