I dag har jag varit barnvakt på riktigt. Föräldrarna till lill-T skulle på barndop, och vi kom fram till att det var bekvämt för dem och roligt för mig att han och jag skulle tillbringa några eftermiddagstimmar tillsammans. Sagt och gjort, när föräldrarna gett sig av la jag gossen i vagnen och vi gick ut i sommarhettan. Jag hade tänkt visa honom skulpturfestivalen som pågår just nu, kanske få veta vad han ansåg om Declination, Ute, Pinocchio, Bodhi med flera, men han slocknade så fort vagnen började rulla. Mormor blev hungrig efter en stund och kaféet på Sandwalls plats lockade. Satte jag mig alltså där, lill-T fortsatte sova och jag fick mig en smörgås och kaffe (dock ej latte, jag bara luras med rubriken). Därefter fortsatte vi till stadsparken sedan jag köpt en kvällsblaska. Gossen vaknade och ville inte alls längre ligga i vagnen. Så småningom drog vi oss hemåt och då somnade han igen! Vaknade därhemma efter en stund och en mycket speciell doft (för att inte säga odör) kunde kännas från de nedre delarna på barnbarnet. Jag tog upp honom, bar honom på höften till skötbordet och oj, vad han hade bajsat. Det hade runnit utanför, på mina vita jeans och nästan ner i fickan där min mobil låg. Nåväl, den lille låg där belåtet naket sprattlande medan mormor skötte saneringen.

Sedan somnade han igen, mormor också, och snart kom föräldrarna hem.

Så mycket hallon det finns! E och jag möttes efter jobbet och gick ner till sjön och plockade. I dagens Svenska dagbladet hittade jag ett recept på en dessert som verkar så intressant. Hallonglass som man gör själv, maränger med chokladränder som man lägger ovanpå glassen plus några hallon som dekor. Det ska I och E få i morgon kväll när de kommer till mig för att provsmaka något annat, nämligen en paj som eventuellt ska finnas på bröllopsbuffén om ett par veckor. Den har jag just lagat till, ska servera den kall i morgon. Hoppas nästan att den inte blir god för den var väldigt omständig att göra. Och om två veckor behövs det kanske tio. Ja, ja.

Härommorgonen kom det SMS innan jag hade stigit upp. Nyfiken kollade jag vem det kom ifrån, men numret kände jag inte igen. Texten löd: Hejsan! Dina 2 myskillar som messar. Hur e det? Kramar från oss.

Kollade numret på hitta.se utan att finna det. Måste vara en felsändning. Jag tänkte att det är säkert en pappa som messat från sig och sin son till barnets mamma som kanske firar semester med sina väninnor någonstans långt från sina myskillar. Så jag messade tillbaka: Tack för mess. Tyvärr känner jag inte till några myskillar ...

Hur mycket felsändningar kan det tänkas bli varje dag? Så många som skickas iväg och så lätt att skriva fel. En vän från tidigare har vid två tillfällen skickat SMS som han avsett till någon annan än mig. Efter det andra bad jag honom radera mig i sin lista. Tänk hur det skulle kunna ställa till det! Han sänder ett mess där han ber henne ringa eller träffa honom och så går det till mig. Lite spännande kunde det kanske vara, en vacker dag kanske jag inte kan låta bli att dyka upp. Så förvånad han skulle bli.

På vägen till jobbet i dag kom plötsligt en mås flygande mot mig på väldigt låg höjd. Den skrek och gapade, och jag kom ihåg Alfred Hitchcocks film "Fåglarna". Det var så pass otäckt så skinnet knottrade sig i nacken. Jag fortsatte emellertid oförtrutet min vandring, och en liten bit längre fram såg jag två pyttesmå ulltottar på trottaren. När jag kom närmare såg jag att det var två nyfödda måsungar. Inte konstigt att hela familjen skrek och skränade i luften ovanför! Lite längre fram såg jag en katt avancera i riktning mot måsbebisarna, och jag hoppades att de vuxna skulle vara tillräckligt många och tillräckligt arga för att hålla katten borta från de små.

Efter jobbet hade jag ärende till lill-T! Hans farmor och farfar var också där, farfar visade gossen hur han kunde flyga högt i luften. Och den lille gillade det. Vi far- och morföräldar är så artiga mot varannn. Farfar erbjöd sig genast att lämna över lill-T till mig. Nu skulle ju barnet och modern följa med mig hem, så farfar fick tillbaka honom, fram och tillbaka gick gossen mellan famnarna.

Han sträcker sig efter intressanta saker nu. När han fått fatt i dem stoppar han in dem i munnen. Så allt är som det ska. Han har upptäckt att det är mycket roligare att stå upp än sitta ner och vill helst göra det hela tiden. Är det bra för hans ben? De känns så starka och stadiga men han är ju så liten.

Nu har han och hans mamma lämnat mig alldeles nyss och tagit promenaden hem till sig.

Hoppas att måsungarna mår lika bra som lill-T!

Jaha, då har man hamnat i bloggträsket i alla fall. Det var ju något som jag för bara ett par veckor sedan lovade mig själv att undvika.

Men hur ska man annars få ut sitt viktiga budskap? Inte ens här är det kanske någon som lyssnar?

Jag insåg också när jag pratade med min dotter (vars sambos pappa skriver blogg) att hon gärna såge att hennes mamma skrev, till exempel om hennes lille son.

Han är snart fyra månader gammal, ett under av charm och otroligt söt. Förstås. Klok är han också. Mormor som arbetar 200 meter från gossens hem, gör sig ärenden ganska ofta. Men föräldrarna har genomskådat mig, kanske han också, så nu erkänner jag frankt att jag fått T-sot (T är förkortningen för hans namn förstås), när längtan efter honom pockar på. Så i går kväll hade jag till all lycka en orsak att hälsa på. Jobbet slutade kl fem och kl sex skulle jag träffa E på ett fik. Väntrummet hos T och hans föräldrar är så trevligt. Men när jag kom dit hade den lille somnat! Nåväl, föräldrarna bjöd på kaffe och smörgås och innan mormor hade ätit färdigt hörde man T:s ljuva stämma från spjälsängen i sovrummet. Och så var det besöket fulländat.