Va fint vårt gym på jobbet blivit. Bra maskiner, fräscht och snyggt i omklädningsrum och duschar, synd bara att jag inte hann använda bastun i dag när jag var nere på lunchen.

Jag får inte springa, aldrig mera någonsin har min kiropraktor sagt. Får inte jympa heller eller spinna tills hon gett klartecken. Allt p g a de där tre nedersta kotorna i ryggraden som inte hänger med riktigt. Men i söndags var jag med på ett spinningpass i alla fall, det var så länge sedan och jag kunde inte låta bli för det var ett Melodikryzz-pass, och jag tog det lugnt och så vidare, och så vidare. Och det gick bra.

Men i dag var jag alltså nere i källaren på jobbet och gick på löpbandet. Jag hade läst i dagens tidning att det nya och fiffiga är att gågga. Man går med korta snabba steg, utan att springa. En ledare på Friskis & Svettis i Stockholm har hittat på det här. Jag prövade, gick några minuter med vanliga långa steg, sedan gåggade jag någon minut, vågade inte mer. Ännu. Och så höll jag på i 20 minuter. Sedan gick på crosstrainern en stund och därefter prövade jag roddmaskinen. Det har jag aldrig gjort förut, det var riktigt roligt.

Nästa gång kanske jag får igång musiken också. Så oerhört praktiskt att ha träningsmöjligheterna på jobbet!

I dag blir det drygt 18000 steg. Tycker ni att jag ska skaffa mig ett liv istället?

Stegmätaren sitt fast förankrad i mitt bälte sedan den 14 februari. Nu har jag gått 336 km, i teorin har jag nått Jönköping sedan jag startade i Stockholm. Målet är Varberg. Mitt lag har halkat ner till 17:e plats, :(((, själv ligger jag på 27:e individuellt av de några hundra som är med. Tidigare har jag skrivit här att mitt lag skulle vara framme 10 dagar i förväg, nu är vi framme en dag för sent! Jag är lagledare, men inte särskilt framgångsrik som sådan kan man tycka. Men mina lagkamrater har orsaker till att inte kunna gå så mycket: heltidsjobb, tillfälliga eller mera permanenta åkommor med mera. Om jag går till jobbet, på jobbet och hem igen får jag ihop 13000 steg på en dag, det är hyfsat. Om jag sedan kan lägga till 50 minuters spinning blir det ytterligare cirka 6000 steg.

I april startar en stegtävling på jobbet. Den pågår i två månader. Nackdelen med det här är att jag blir så tävlingsinriktad ("segra eller dö!"), så bilen blir stående. Och sånt tål ju inte motorfordon. Hoppas jag får låna ut den, som jag fick göra nu i veckan när min vän A:s son med kompisar tog hennes bil till Sälen och hon hade min bil att skjutsa minstingen till fritis i. Nu säger ni: sälj bilen! Och det har jag funderat på, t o m kollat med bilfirmor och fått skambud. Så medan jag funderar rullar kulorna ut ur min plånbok, jag vet, jag vet att bilar kostar fast man inte använder dem.

I Friskis´omklädningsrum häromkvällen fanns en tjej, som var otroligt snygg, snygg i håret, välmejkad och färgstark eftersom hon var kanske från Libanon? En kvinna, många år äldre, var med henne, jag antog att det var hennes mamma. Så kom en svensk kvinna, ropade till dem hej! Va länge sedan det var! Vänd till tjejen sa hon: va fin du är i håret! Varpå den äldre kvinnan sa "hon är fin överallt, hon är min syster" och fnissade. Jag kunde inte hålla mig, vände mig till tjejen och sa "ja, du är verkligen fin överallt". Då sa hon inte äsch, de här gamla trasorna eller något sådant utan "Tack, det är för att du ser på mig med dina vackra ögon!"

Jag säger bara: vilken vändning! Den ska jag komma ihåg, som S sa när jag berättade för henne. 

Dagen efter cirkelträningen på Friskis i måndags vaknade jag med ont i ryggen! Och ändå gick träningen så bra, jag kände mig urstark hela passet igenom. Gick ändå på spinningen på onsdagen, hade bokat lunchpass och det är ju bara på 45 minuter. Men det gick inte att växla mellan sitta och stå, jag stod helst. På torsdagen gick jag till massören Tommy, han har gjort underverk förut. Han förklarade problemet, något med någon muskel i ländryggen som är överansträngd och trycker på kotor eller något sånt. Han misshandlade mig i 45 minuter, jag var tapper och gnällde bara ibland.

På fredagen efter jobbet hade jag bokat spinning 75 minuter men det fick jag avboka på Tommys inrådan. Så det blev gymmet istället: crosstraining i en kvart, lite styrka för syns skull och sedan bandet med omväxlande gå och springa. Och det gick jättebra! Men gym är inte kul! Jag vill träna i grupp!

Nu är det lördag och jag har ont igen! Vad är det med mig? Ska det vara så här?

Duktig känner jag mig just nu när jag sitter i soffan efter 13500 steg under dagen + 6500 för corepasset jag gjorde på Friskis i dag. Jag har alltså en stegräknare och under tappa.se kan jag omvandla det jag gör på Friskis till steg. Suveränt! Det går bra för mitt lag hittills. Vi började för en vecka sedan och före den 24 april ska vi ha gått från Stockholm till Varberg. Som det ser ut nu är vårt lag framme den 10 april. Så kan vi sitta där och läppja på varsin svalkande drink i 14 dagar i väntan på våra kamrater i Soroptimisterna. Jag ska i alla fall göra vad jag kan för att vi ska vara framme bland de första.

Värddagen på Friskis&Svettis i dag var mycket trevlig. Först ett corepass, sedan en jättegod lunch, därefter föreläsning om vår förening. När den var slut vidtog ett tävlingsmoment som det lag jag ingick i visserligen vann, det var vi säkra på, ändå var det ett annat lag som påstods vara bäst och fick varsin tjusig rödlackerad väska :(((

Nåväl, alla fick vi god mat och dryck samt livlig samvaro. Jag gillar verkligen denna förening.

Lill-T har tappat en av sina fyra tänder! Han hade bara haft den i en vecka när han fastnade i en rislampa, tro det eller ej. Nu får han ha denna glugg i sådär en sju år. Men hans mamma har redan vant sig, säger hon. Han också, han verkar vara den minst bekymrade.

Stor-T har fått hjärnskakning! Den stol hon placerat på kojtaket föll ner baklänges med henne på och hon slog huvudet i det riktiga golvet.

Mellan-T har inte drabbats av något såvitt jag vet. Inte mer än att det alltid är torsdag, och hans syster får gå på jympa och aldrig tisdag när han får gå dit.

Jag har gjort det! Jag har kört ett spinning marathon-pass! I två timmar trampade jag på tillsammans med 43 andra i spinningsalen. Två tomteklädda ledare, Niklas och Helena, låg i täten. Niklas var ordentligt skrudad med tomterock och tomtemössa, något han emellertid fick skala av sig efter ett tag.

Så underligt det är: det handlar mest om inställning. När vi trampat i en timme och fick 7 minuters paus för att äta en banan och fylla på våra vattenflaskor, då kändes det inte alls jobbigt att vi hade nästan lika mycket tid kvar på cykeln. Jag var så taggad! Och det gick så bra! Högröd i ansiktet och genomblöt av svett klev jag av när vi var "framme", fick glögg och tomteskum (fast jag slutat med godis), och jag var så glad. Både en och två dagar före hade jag känt av min hals. Skitnervös för att jag inte skulle kunna ställa upp, åt jag Echinacea och det hjälper precis alltid!

Nu vill jag bara att jag ska få köra ett sånt här pass igen. Kanske jag skulle föreslå ett ännu längre? Kanske det inte finns någon gräns? Jepp!

Nu är det gjort! Väggarna och taket i mitt vardagsrum lyser vita som nyfallen snö. Själv är jag totalt slut. Jösses, vilken styrketräning jag har ägnat mig åt i dag.

B, S och M var här i går kväll och hjälpte mig montera ner bokhyllan i vardagsrummet och upp igen i gästrummet. Där ska den stå framgent. Vi åt paj och drack vin också, men vi var mycket måttliga, hyllan krävde sin tribut av oss och inte förrän bortåt midnatt var vi klara.

L kom hit på morgonen, tog ner taklampan, den ärvda av farmor som inte ska upp igen, och han kontrollerade också att skruvar var ordentligt åtdragna i bokhyllan. De var de inte, så även där fick han göra en insats.

Det var dags att inleda själva målandet när han gick. Min första motgång var att jag inte fick upp färgburken till takfärgen. Sablar också! Men min snälle granne ovanför, J, kom gärna ner och hjälpte mig! Sedan satte jag igång. Det var jobbigt, kan jag säga. När taket var klart ville jag bara sätta mig i ett hörn och gråta, det är så synd om mig som är så ensam :-((!

Efter lunch var det dags att fortsätta med väggarna, det gick mycket bättre.

Nu sitter jag i soffan och njuter nästan. När jag inte är så trött längre kommer det att kännas bra. Måste köpa en längre kabel till TV:n, jag vet inte hur jag fogar ihop stereosladdarna och gullrankan kan jag inte bära in utan hjälp. Men det jobbigaste är gjort!

Aldrig mera ska jag måla!

Söndagen bjöd på så vackert väder. Svampskogen lockade, alla säger att det finns så mycket.

Tog jag alltså på mina vandrarskor (eller walking shoes som de hette på Intersport när jag köpte dem förra året), mina vandrarstavar och gick iväg. En liten plastpåse fick plats i bakfickan på jeansen, ifall jag skulle hitta något trevligt på turen.

När jag gick där i skogen slog det mig plötsligt: vad gör jag om jag möter en skum person? Tänk om någon galning kommer där emot mig med en kniv?! Så har jag aldrig tänkt förut under någon enda av de ensamma vandringar jag gjort i skog och på fjäll. Min nästa tanke var att det skulle ju vara synd om det hände något nu när jag snart ska åka till Parga med barn och barnbarn! Men jag fortsatte så kavat, kom ut ur skogen, ut på ett motionsspår och kände mig av någon anledning tryggare där. Efter ett par timmar var jag hemma igen, slocknade på sängen och ville aldrig mera stiga upp.

Men det var jag tvungen att göra för på sen eftermiddag skulle min kompis M och jag åka till Stommens loge på dans. Den började kl 6 och slutade kl 10 och jag dansade hela tiden. Snacka om motion! Men roligt var det, massor av dansanta, trevliga män, alla lika nyktra och ingen raggning. Det där är verkligen en nästan lika rolig form av träning som spinning. Som jag kört i dag, ett intensivpass. Är jag riktigt klok? Ska jag kanske skaffa mig ett liv istället?