Oj, vad många ytterkrukor vi får till Erikshjälpen! Om man vill vara lustig kan man säga att det är så många så vi kan öppna affär. Vilket ju är precis vad som ska ske den 29 mars. Vi sorterar, diskar och ställer ut en del, men mycket går till vårt lager och ska plockas fram senare.

Vi har en särskild monter som lockar med påsksaker. Dessutom en trädgårdsdito som Karin inspirerade till när hon var hos oss. Julsakerna har vi lagt i lådor och ställt upp högt på en hylla i väntan på att den högtiden kommer. Kaféet börjar ta form, det tycker jag är mest spännande av allt. Vi har fantastiskt roligt, när vi jobbar. Kom med du också som läser det här!

Min e-petition om avgiftsbefrielse ligger för underskrifter, men det går trögt. Du hittar den här:

http://boras.demokratiportalen.se/myProposal?pid=39

Skriv gärna under!

Själv röjde jag i förrådet häromdagen. Där gjorde jag fynd, bland annat en mangel, en ställning för att nysta garn med, några luciaklänningar och en jättegryta som vi inte kan använda på vår induktionshäll. Det ska killarna hämta i nästa vecka, grejerna är för tunga att ta med på bussen.

Efter mina timmar på Erikshjälpen greps jag av en enorm längtan efter barnbarn. Nå, jag har ju tre i närheten, så dit tog jag mig sedan jag ätit lunch. Thor, snart sex år, ska bli kock och hjälper till i köket så mycket han hinner. Nu hade han bakat "cho-kladdkaka" och det hade också blivit chokladbollar. Det blev första altanfika för året, vi mumsade och åt, och i ett obevakat ögonblick stoppade Hannes, ett år, ytterligare en chokladboll i munnen. Mycket lycklig spatserade han omkring med munnen full, men efter det hittade mamman på att ställa bakverken högre upp, dit han inte nådde.

I dag var det dags för kafferep på jobbet. Med två bärkassar, fulla med bullar, banankakor och småkakor tog jag mig till min arbetsplats för att bjuda på tack- och avskedsfika. Konstigt nog var jag lite nervös för att gå dit! Det har jag ju gjort i 25 år, det borde väl inte kännas så? Men jag har inte varit där sedan jag gick för sista gången den 29 december.

Men så roligt det var att träffa alla igen. De flesta dök upp i lunchrummet där jag hade bullat upp.

Nu känns det så bra, detta var nog den sista puckeln jag skulle ta mig över och in i pensionärslivet. För det är där jag hör hemma nu, inte på jobbet.

Och så har min e-petition för Erikshjälpen blivit godkänd. Jag lade in den i kväll, och i anvisningarna stod att det kunde ta upp till 14 dagar innan den blev det. Det tog 18 minuter! Hoppas det är ett tecken på att den kommer att segla igenom alla instanser lätt som en plätt och leda till att hjälporganisationer i Borås slipper avgiften när man lämnar grejer på återvinningen, något som vi måste göra med en del av det som skänks till oss. För det är synd att ta av biståndspengarna till detta, tycker jag. Hoppas många skriver under min e-petition som egentligen gäller för alla hjälporganisationer i Borås. Adressen till underskrift av petitionen är

http://boras.demokratiportalen.se/eforslag/39

Både i går och i dag ägnade jag tid åt Erikshjälpen. Min granne har också anslutit sig, kul. Mina kamrater i Hem- och hushållsgruppen hade jobbat på i förra veckan, och mycket finns på plats i butiken. Det vi får in är verkligen av skiftande slag, från Rörstrandsporslin och kristallvaser till ytterkrukor som krackelerat. Diskmaskinen går och går, det är den där snabba typen som finns i skolor och som tar två minuter att klara en back. Mycket går inte att köra där, det får vi diska för hand eller torka av. Det går åt åtskilliga tygtrasor till det. 

På torsdag kan jag tyvärr inte vara där, synd, därför att Karin från Erikshjälpen kommer för att ge oss tips och idéer om hur vi ska exponera varorna på hyllorna, så att det ser snyggt ut. Mina kamrater ska dock lyssna och lära även åt mig.

Vi har så roligt, när vi jobbar! Vi pratar och skojar, och alla är så positiva. "Kolla, vad tror du om den här? Kasta eller spara?"

Öppningsdagen är något som vi alla ser fram emot, så spännande. Hoppas jag får jobba i kaféet.

Så kom då här dagarna när när M, 4  år och F 2,5 år skulle få åka på semester till mormor. Det största med hela grejen var att att de skulle få hämta sin kusin, V 4 år på dagis en dag. De hade särskilt M sett fram emot i månader. Den promenaden tar normalt en kvart men nu tog vi dubbelt så lång tid på oss. Hem kom vi på en timme, det fanns ju tre lekplatser på vägen som måste testas.

Åh, vad roligt det har varit att ha dem här. Så mycket de har lärt mig, till exempel att mat man gillar ena gången kanske inte alls faller i god jord nästa gång. Jag har kommit nära dem på ett helt annat sätt och sett vilka personligheter de är. Som de syskon de är, leker och bråkar de, och jag har fått vara både medlare och domare. Den lilla, yngst av fyra syskon använder uttryck, som nog inte är så vanliga för hennes ålder. När hennes syster retades med henne och ville inte sluta hörde jag henne säga "asså, allvarlit!"

Vi besökte Alfons Åbergs kulturhus i Göteborg en av dagarna, där har jag varit med kusinerna en gång tidigare. Detta rekommenderas verkligen, är perfekt för barn under sex år. Dagen därpå hade jag tänkt mig Navet, men vi stannade hemma, jag gjorde trolldeg, vilket roade damerna hela förmiddagen. På eftermiddagen gick vi till kusinerna, ett besök som avslutades med en middag på kvällen som kommer att gå till historien. Det var stim, stoj, skratt och bråk, allt i en salig blandning. Dagen efter skjutsade vi hem barnen till Småland igen och sent på kvällen kom deras mamma äntligen hem från sin två veckor långa kurs i Frankrike.

Fast jag också uppskattar lugnet som nu lägrat sig, kommer jag att sakna runda små armar runt min hals och andra ömhetsbetygelser. 

Nu har det börjat på riktigt! I dag samlades sex personer för att ta hand om hem och hushåll i second handbutikens beredningsavdelning. Men först fick vi veta vad som gällde i arbetet, det känns riktigt bra att man har en uttalad policy för hur man ska arbeta.

Det hade kommit många kartonger med glas, koppar, krukor, vaser och prydnadsföremål. Allt gick genom våra granskande blickar, och det som inte kunde diskas i maskin, diskade vi för hand eller torkade av. Jag undrar vem som kommer att köpa den lilla sejdeln med tomtar på och med inskriptionen Kiruna? Den var helt felfri.

Själv hade jag tagit med mig några saker jag hittade när jag städade skåp och lådor tidigare i veckan. Det blir spännande att se om någon vill ha den lilla kaffebryggaren, faktiskt aldrig använd. Eller den lilla hushållsvågen som väger upp till 500 gram.

Nu dröjer det en dryg vecka innan jag kan tjänstgöra några timmar igen. Kan inte vänta.

Äntligen blev det av. Nu har jag tagit hand om bilderna från vår semester i augusti, som först var fem dagar i Idre fjäll med barn och barnbarn i fem dagar. De hade hyrt en stor lägenhet där vi alla 13 fick plats och ingen behövde sova i vardagsrummet. När vi anlände blev vi mottagna av sex små barn som jublade över vår ankomst, fint som snus. Anledningen till hela grejen var min 65-årsdag i september som familjen ville fira redan nu. Aldrig glömmer jag vandringen upp på Städjan, då jag halvvägs erbjöd mig att bära ryggsäcken med matsäcken. Tung var den, och förklaringen kom där uppe på toppen när en flaska champagne hivades fram ur den. Fint som snus.

Därefter blev det Roslagen under några dagar, som följdes av vår bilresa i Skottland i 15 dagar. Och de bilderna har jag tagit hand om nu och skrivit bildtexter till. Plötsligt var jag där igen, och timmarna bara gick. Jag har till och med gjort ett omdöme på Tripadvisor om restaurangen i Tomintoul där vi fick så god mat. Måste skriva ett så positivt omdöme också om B&B Baywiew House i Brora, så fint har jag nog aldrig bott.

Mina närmaste arbetskamrater var här på lunch i dag. Oj, så roligt det var att träffa dem igen, Marianne, Gunnel, Anneli E, Ulla och Pelle. Men jag hade förväntat mig mera skvaller än de hade att komma med. Det är nog som Pelle sa: förändringarna är så små, det är som att titta på ett träd som växer, man märker det inte.

I alla fall hade vi en mycket trevlig lunch som bestod av fisksoppa på lax och torsk med saffran samt ett bröd som jag bakat på förmiddagen. Därefter kaffe och drömtårta. Gästerna hade med sig en så vacker bukett med tulpaner, och jag som redan fått presenter av dem. Jag får helt enkelt bjuda hem dem en gång till!

När de gått dök nästa gäng upp. Thor och Vera skulle tillbringa en stund hos mig medan deras pappa skolade in lillebror på förskolan. Dessa gäster hade helt andra förväntningar. V ville pyssla, usch och fy, denna gräsliga aktivitet. Jag får utslag bara av att höra ordet. Nåja, jag hittade en tom toarulle, presentsnören i olika färger och lim. Hon klippte till bitar av snörena och sedan skulle de limmas fast på rullen. T ville baka, det vill han oftast, och det blev chokladbollar (receptet står i Sju sorters kakor som negerbollar, och det är ju vad jag kallat dem fram tills att barnbarnen kom, då deras föräldrar förbjöd mig använda uttrycket). Vi höll till vid köksbordet, än hjälpte jag T att blanda ihop degen, än limmade jag V:s toarulle. Nå, allt blev klart, toarullen träddes på en gren i äppelträdet, den skulle en liten fågel använda som bo, tänkte sig hantverkaren. Neg-, förlåt chokladbollarna åkte in i kylen, det blev fruktstund och så småningom kunde vi smaka på de kylda delikatesserna. Några blev över till Håkan och några till barnens föräldrar.

Det som är absolut tråkigast att läsa för små barn är serietidningar. En farmor i min närhet vägrar, och jag önskar att jag hade tänkt på att man kunde göra det, men det gjorde jag inte. Man läser pratbubblorna, och man måste peka så att barnet förstår vem som pratar i historierna om Bamse, världens starkaste (och snällaste) björn.

Men i dag var vi på bio och såg honom. Bamse och tjuvstaden hette filmen, och i den fullsatta salongen satt T, 5 år, V, 4 år och jag, 65 år, utrustade med godispåsar, popkorn och apelsin-mer. Filmen var jättebra, både läskig och spännande och naturligtvis med ett lyckligt slut. Och jag slapp läsa pratbubblor!

Bamse är verkligen sådär pedagogisk och trevlig som jag önskar att allt de små liven tar del av vore. Och tänk, deras mamma lärde sig läsa på egen hand genom dessa tidningar när hon var blott sex år. Det innebar att hon kunde läsa flytande när hon började skolan. Så när hennes känsliga fröken var hes, och det var dags för högläsning fick sjuåringen ta hand om det. Det var säkert nyttigt för den unga eleven.