Vi hade inte sett på en vecka, men nu skulle T och V hälsa på. Mamman var fortfarande i England på skolresa med sin klass, och pappan ville gärna se blåvitt spela match. Tack för det, då kunde barnen vara med mig och H!

Vi gick för att hämta upp dem, jag samlar steg och H behövde röra sin lite stela kropp efter gårdagens Göteborgsvarv. Till promenaden hem tog vi med oss dubbelvagnen. Vid trappan en bit bort fick barnen kliva ur, och sedan ville V gå själv. Så duktig hon var! T satt i vagnen som H körde som vilken rallyförare som helst. Ut i vägkanten, in på ängen, snurrade runt och T var överförtjust. Men inte V, hon ville inte sätta sig i vagnen igen, usch nej, hon ville bli buren av mig. Det gick bra en bit, men sedan var mina armar trötta. V gick med på vagnen, men bara om jag körde. Då och då vände hon sig om för att försäkra sig om att H höll fingrarna borta från vagnen.

Hemma hos oss var H tvungen att lägga sig en stund, jättetrött. Jag lagade mat, barnen hittade genast leksakerna och hade kul med dem. V ville förstås sitta högt uppe på en barstol i köket och titta på almanackan med alla bilderna på henne och de andra gullungarna. T pratar utan uppehåll, mycket handlar om bajskorvar.

Efter maten gick barnen och jag till lekplatsen, utan vagn. De plockade maskrosor, V:s saknade stjälk, men T plockade "jättestora", som han sa själv. De gungade, åkte rutchbana och lekte på tåget. T slog sin hand på en gren, blev jätteledsen och ville ha mamma. Men han tröstade sig när jag berättade att mamma skulle åka hem med ett flygplan just denna dag. Snart märktes att V skött sin mage, men T ville inte gå hem. Sån tur att vi har en äppelskalare som det länge varit meningen att H skulle demonstrera för T! Med den som lockbete gick vi hem igen. Barnen fick sitt äpple som H gjort till en spiral. Efter en liten stund kom deras farmor, hon och jag skulle åkta till Friskis Indoor walking. Pappa kom också, men barnen ville inte gå hem. T var ganska trött och tack vare att hans pappa upprätthöll ett samtal i bilen om kiss och bajs, lyckades T hålla sig vaken.

T kallade mig mormor flera gånger i dag! Men när han inte tänkte på det blev det Mammamu som vanligt.

Nu har deras mamma kommit hem!

Match på Borås Arena i går kväll, Elfsborg mötte Norrköping. Vi var fyra som köpt biljetter bredvid varann. En höll på Elfsborg (jag), en på AIK, en på blåtvitt och den fjärde på Norrköping. Han var glad en bra stund, men sedan slutade det desto roligare för mig.

Men det var inte det jag skulle berätta.

När vi gick in blev käre sambon (AIK:aren) stoppad. Han bar min väska snällt nog, den innehöll våra jackor samt något hårt som funktionären kände i botten på väskan. H såg säkert väldigt misstänkt ut, iklädd jeansjacka och med snaggat hår, kanske därav detta klämmande på väskan. Jag skyndade till och försäkrade att den innehöll blott mina lunchlådor samt mitt bananfodral. Funktionären såg lite undrande ut inför det sistnämnda, men bestämde sig för att vi var ofarliga och lät oss gå in.

Detta föranledde G att göra följande statusuppdatering på facebook:

Kompisen Huligan-Håkan blir extra kollad i insläppet på Borås Arena. AIK-ränderna syns lång väg.

Men huvudsaken var att Elfsborg vann.

Det är jättekul att gå Linnémarschen. I år var det nionde gången för mig, men nu 14 km. Tidigare har jag alltid gått 21, men nu ville sambon också orka med ett löppass på eftermiddagen (satsning inför Göteborgsvarvet), så vi tog den kortare turen på Rya Åsar.

När man går där får man, vare sig man vill eller inte, ta del av okända vandrarkamraters samtal. Nu gick vi framför tre tjejer, alla i den där åldern då man har små barn.

"Vad säger Andreas om att du ger dig iväg så här och han får passa barnen?"

Tyst 2 sekunder.

"Ja, han är ju pappa, men i alla fall," säger frågeställaren.

Vi får sedan veta hur lat Andreas är och hur han smiter undan hushållsgöromålet. När hans barns mor inte är hemma, kan han till exempel inte tömma diskmaskinen, han har ju barnen. Och så vidare, och så vidare.

"Men han är ju man", säger hans partner förklarande.

Hjälp!

En del har alltså inte kommit längre, man tror inte det är möjligt att pappor fortfarande ser det som att de hjälper till med de gemensamma barnen och hushållet. Hur har det blivit så? Varför ställer hon inte krav på sina barns far, istället för att göra sig själv till ett offer? Om han nu lärt sig från barnsben att hushåll och barn inte ingår i hans plikter, får väl hans fru lära om honom?

Jag ber min sambo att vi antingen skyndar på stegen, eller saktar in så vi får gå efter, jag orkar inte lyssna på klagosången, och det är svårt att komma undan.

En stund senare går två damer bakom, det ena mor till den andra. Nu blir det intressant, den äldre förklarar på ett mycket pedagogiskt sätt hur man agerar om man måste ge första hjälpen. Nu saktar jag nästan in stegen för att få en repetition från hjärt-lungräddningen som jag gick för några år sedan.

Min syster och hennes man var på besök över valborgshelgen. På lördag morgon fick vi en fin, lång och solig promenad på Rya Åsar tillsammans med schnauzern Ella, som så lägligt behövde hundvakt. Vi hade med oss fika och satt vid en solig ladugårdsvägg vid Ramshulan, och Ella skällde på de joggare som sprang förbi. Efter att vi lämnat henne till andra hundvakter, tog vi oss hem till gullungarna, där föräldrarna bjöd på lunch. Våra gäster hade med sig presenter, bland annat ett träbord med en bänk på varje långsida, att använda för fikat på altanen. T var mycket angelägen om att sätta ihop bordet genast, innan vi gjorde något annat. Han bistod med hammarslag, så att inte H behövde göra allt ensam. V fick en spännande bok om bondgårdens alla djur, som hon och jag läste på filten på gräsmattan, då och då tog vi en paus och lade oss ner.

Nästa dag var det bokat bord på Ellagården för brunch för oss alla åtta. Vi åt och åt och åt av den goda maten, barnen också, V smällde nog i sig tre prinskorvar. De var båda så snyggt klädda, V i kjol, kofta och en söt liten brodyrhätta som hennes mamma hade när hon var liten. T hade slips med dödskallar på samt sin hatt från kyrkogårdsbesöket. Succé! Det var det också med alla små flygplan, både motoriserade och med segel som flög förbi hela tiden, eftersom flygfältet ligger så nära.