Kommer ni ihåg Sven Ingvars låt, som gick som rubriken? Nu har vi det, hurra! Jag har alltid sagt att jag gillar vintern, men det var nog bara för att göra mig märkvärdig, tänker jag när jag sitter i solen på altanen, proppmätt efter lunch på gräddstekt salt sill. Kaffet efter blev lite tunt tyvärr, det tog slut. Men jag får låtsas att det är söndag efter gudstjänsten i Lombard, Illinois, och vi ska dricka svagt kaffe med kakor till i församlingshemmet.
Hoppas i alla fall att jag piggnar till om en stund och kan fortsätta med trädgårdsarbetet och tvätten. Lakanen är så fina där de hänger på linor mellan björkarna. Det är gott att leva, och jag önskar att min vän Birgit hade fått bli äldre. På onsdag ska jag gå på hennes begravning.

För en pensionär finns nästan lite för mycket att göra, för många aktiviteter uppenbarar sig, och det är bara att välja och vraka.

I dag gjorde jag debut som assistent vid högskoleprovet. 80 hugade deltagare hade anmält sig, av dem dök alla upp utom tre. Vi var en provledare och två assistenter, som skulle se till att allt sköttes enligt alla reglementet. 

Men så unga de var! Själv skrev jag högskoleprovet för 12 år sedan, jag var visserligen äldst då, men det var ändå några som var minst 40. Nu var hälften av de 30, som jag skulle ägna uppmärksamhet, födda 1995, och ingen var född tidigare än 1991. Det var en samling allvarliga, diciplinerade unga människor, mycket fokuserade och som tog uppgiften på yttersta allvar. Jag hade trott att det skulle vara lite långsamt att sitta där och "vakta", men dagen gick mycket fortare än vad jag tänkt mig. Ibland följde jag med i ett provhäfte (som blev över för att några inte kom) och insåg att hade jag gjort provet idag hade jag inte fixat matten, inte på långa vägar. Ordförståelsen, däremot, skulle jag inte haft så stora problem med.

Det var i alla fall en ny och spännande erfarenhet, som jag till och med får betalt för i pengar.

I dag var det dags för kafferep på jobbet. Med två bärkassar, fulla med bullar, banankakor och småkakor tog jag mig till min arbetsplats för att bjuda på tack- och avskedsfika. Konstigt nog var jag lite nervös för att gå dit! Det har jag ju gjort i 25 år, det borde väl inte kännas så? Men jag har inte varit där sedan jag gick för sista gången den 29 december.

Men så roligt det var att träffa alla igen. De flesta dök upp i lunchrummet där jag hade bullat upp.

Nu känns det så bra, detta var nog den sista puckeln jag skulle ta mig över och in i pensionärslivet. För det är där jag hör hemma nu, inte på jobbet.

Och så har min e-petition för Erikshjälpen blivit godkänd. Jag lade in den i kväll, och i anvisningarna stod att det kunde ta upp till 14 dagar innan den blev det. Det tog 18 minuter! Hoppas det är ett tecken på att den kommer att segla igenom alla instanser lätt som en plätt och leda till att hjälporganisationer i Borås slipper avgiften när man lämnar grejer på återvinningen, något som vi måste göra med en del av det som skänks till oss. För det är synd att ta av biståndspengarna till detta, tycker jag. Hoppas många skriver under min e-petition som egentligen gäller för alla hjälporganisationer i Borås. Adressen till underskrift av petitionen är

http://boras.demokratiportalen.se/eforslag/39

Äntligen blev det av. Nu har jag tagit hand om bilderna från vår semester i augusti, som först var fem dagar i Idre fjäll med barn och barnbarn i fem dagar. De hade hyrt en stor lägenhet där vi alla 13 fick plats och ingen behövde sova i vardagsrummet. När vi anlände blev vi mottagna av sex små barn som jublade över vår ankomst, fint som snus. Anledningen till hela grejen var min 65-årsdag i september som familjen ville fira redan nu. Aldrig glömmer jag vandringen upp på Städjan, då jag halvvägs erbjöd mig att bära ryggsäcken med matsäcken. Tung var den, och förklaringen kom där uppe på toppen när en flaska champagne hivades fram ur den. Fint som snus.

Därefter blev det Roslagen under några dagar, som följdes av vår bilresa i Skottland i 15 dagar. Och de bilderna har jag tagit hand om nu och skrivit bildtexter till. Plötsligt var jag där igen, och timmarna bara gick. Jag har till och med gjort ett omdöme på Tripadvisor om restaurangen i Tomintoul där vi fick så god mat. Måste skriva ett så positivt omdöme också om B&B Baywiew House i Brora, så fint har jag nog aldrig bott.

Mitt barnbarn T 5 år tycker att hans mamma ska bli pensjonär. När hans pappa frågade vad det var svarade han att det var en sådan som kunde välja själv när man jobbar och när man är ledig. Hmm, är det så det är?

I alla fall går det åt bra mycket mera kaffe här hemma nu. Lamporna är tända mycket mera, men jag målar läpparna kanske bara en gång om dagen, till skillnad från de cirka sex-sju när jag jobbade. Och så åker jag gratis med bussen! Så det kanske jämnar ut sig.

Nu läste jag att kommunen planerar att ge alla över 65 broddar. Synd att jag redan har såna. Men det värmer att man hyser sådan omtänksamhet om oss gamla. Eller beror det på att man vill spara pengar på förhindra lårbensbrott?

I fredags var det första frukostmöte på Erikshjälpen för oss som vill bli volontärer i second handbutiken som ska öppna i slutet av mars. Cirka 15 personer hade hörsammat inbjudan efter att ha ansökt genom en annons i BT. Vi var väldigt olika, både i ålder och, tror jag, i bakgrund.

Nu fick vi inte bara frukost utan också se lokalerna, där verksamheten ska vara. I ett jättestort beredningsrum ska allt som skänks tas om hand innan grejerna hamnar i butiken, som också inrymmer ett kafé. Erikshjälpens affärsidé är kvalitet i återvinningen, så vi kommer att få lära oss vad som kan säljas och vad som kasseras. Det innebär tyvärr att en del givare tar Erikshjälpen som en sopstation, istället för att åka dit själv. Sedan får organisationen betala för att bli av med skräpet, pengar som istället borde gå till bistånd. Tänk på detta, ni som vill skänka!

Längre fram hoppas jag få jobba i kaféet, det verkar mest intressant, tycker jag. Än så länge blir min uppgift att fram till öppningsdags arbeta i beredningen med att ta hand om varor för hem och hushåll.

Detta känns jättespännande och roligt! Du som läser det här och tycker som jag, häng på! Vi behöver vara många.

Nu väntar jag bara på att bli av med bihåleinflammationen, en envis rackare, som biter sig fast. I morgon kommer Hannes ett år igen, vi har två nya dagar av umgänge framför oss.

Precis som Birgitta skrev i en kommentar har allt två sidor. Fördelen med att vara sjuk som pensionär är att det inte kostar något, som det gjorde när jag jobbade. Det har tröstat snåla mig, när jag legat däckad i soffan hela dagen med huvudvärk, som inte ens gick över med en värktablett.

Men det här är förstås något man får räkna med, när man umgås med andra människor. Få se om jag orkar med Friskis kickoff i morgon och lille Ivars dop på lördag. Håll tummarna!