Lill-T:s föräldrar var uppbokade på annat denna onsdag kväll när mormor hämtade gossen och tog med honom hem till sig. Denna dags framsteg, berättade hans fader, var att han börjat peka och ropa dä! Det ville han nu inte när pappa ville demonstrera men från sin utsiktsplats i vagnen på vägen hem till mormor blev det många utrop: dä!, dä! dä! Men inget pekande. Vi kom hem, vi gick ut på balkongen, som tycktes fascinera den lille mycket, vi hittade mormors leksakslåda. Och mormors varma tofflor, rosa som Nasse och med Nasses huvud, oj så roliga de var. Mormor lade sig ner på golvet och gjorde den gymnastik som kiropraktorn ordinerat, lill-T tyckte det var jättekul och började genast klättra upp på henne. Och nu pekade han med hela handen till varje dä!

Han går med en lite nonchanlant stil nu, ofta på tå, det märks att han inte behöver koncentrera sig så mycket längre.

Det blev dags för kvällsgröten, mormor bytte blöja på honom och tog på honom pyjamas. (Men det är inte lätt, plötsligt blir ettåringen en ål!) Sedan på med jackan, spänna fast honom i vagnen och ner för backarna för att återbörda honom i sitt hem. Han somnade på vägen, vaknade i hissen, pappa tog av honom jackan och bar in honom till sängen, varpå gossen omedelbart somnade igen.

Va fint vårt gym på jobbet blivit. Bra maskiner, fräscht och snyggt i omklädningsrum och duschar, synd bara att jag inte hann använda bastun i dag när jag var nere på lunchen.

Jag får inte springa, aldrig mera någonsin har min kiropraktor sagt. Får inte jympa heller eller spinna tills hon gett klartecken. Allt p g a de där tre nedersta kotorna i ryggraden som inte hänger med riktigt. Men i söndags var jag med på ett spinningpass i alla fall, det var så länge sedan och jag kunde inte låta bli för det var ett Melodikryzz-pass, och jag tog det lugnt och så vidare, och så vidare. Och det gick bra.

Men i dag var jag alltså nere i källaren på jobbet och gick på löpbandet. Jag hade läst i dagens tidning att det nya och fiffiga är att gågga. Man går med korta snabba steg, utan att springa. En ledare på Friskis & Svettis i Stockholm har hittat på det här. Jag prövade, gick några minuter med vanliga långa steg, sedan gåggade jag någon minut, vågade inte mer. Ännu. Och så höll jag på i 20 minuter. Sedan gick på crosstrainern en stund och därefter prövade jag roddmaskinen. Det har jag aldrig gjort förut, det var riktigt roligt.

Nästa gång kanske jag får igång musiken också. Så oerhört praktiskt att ha träningsmöjligheterna på jobbet!

I dag blir det drygt 18000 steg. Tycker ni att jag ska skaffa mig ett liv istället?

Det ska komma en till! På stor-T:s 6-årsdag i september ska hon bli storasyster. Hon tror att det blir en lillebror och mellan-T hoppas på en storebror.

Själv hoppas jag på någon på T, hur ska jag annars kunna fortsätta skriva i bloggen? I alla fall är jag glad att nu få trumpeta ut denna underbara nyhet som jag känt till så länge, men som inte fick bli offentlig förrän nu.

Tänk ändå, till slut kanske jag har sex barnbarn, som mina döttrar lovade mig redan innan de började reproducera sig. Det kanske är tur att jag inte börjat köpa silverskedar i present.

Lill-T har vattenkoppor! Jag har inte kunnat hälsa på honom på länge, men i går gick det inte längre, jag var tvungen att titta in. Fast jag hade bestämt mig för att inte röra honom var han plötsligt i mina armar. Men han var lite blyg, vi hade ju inte setts på två veckor. Han går jättebra och inte alls så utåt med fötterna som hans mamma sa häromdagen. Han älskar tittutleken, när han själv gömmer sig och tittar fram. Han är verkligen ingen baby längre.