För att våra gäster ska slippa få samma mat kommer jag här att skriva vad vi bjuder på.

Nyårsafton med Christine, Göran, Sara, David, Thor, Vera, Hannes: gratinerade pilgrimsmusslor (som T5 åt med god aptit när vi sa att det var fiskbullar) med pommes duchesse, inbakad oxfilé med svampkräm och rostade rotfrukter, glace au four med romdränkt sockerkaka, blåbärsglass och italiensk maräng.

Trettondagsafton med Emma: crostini med getost och hjortronsylt samt fikon och serranoskinka, torskrygg med potatismos, champagnesås och smörfrästa sockerärter och spetskål, maräng med passionscurd, vispad grädde, ananas och mango.

I lördags publicerades min sista artikel i Borås Tidning, den handlade lämpligt nog om våndan med att gå i pension. Nu är det alltså slut på riktigt!

I morgon ska jag passa tre av barnbarnen. Den yngste, H1, var sjuk i går. Om han fortfarande har feber, får jag ta honom till vårdcentralen i morgon. Plus storasyskonen, det blir ett litet äventyr med dem alla på bussen.

I förrgår var jag riktigt klantig i köket, när jag skulle diska mandolinen, skar jag mig på två fingertoppar. Kan inte använda dem att skriva med, jag som använder alla fingrar till det sedan 50 år! Blir korta blogginlägg tills detta läkt, vilket mina läsare kanske är tacksamma för? 

Så allmänbildad jag kommer att bli! Nu kan jag lyssna på P1 hela dagarna, och idag har jag lärt mig massor. Först hörde jag en dokumentär om schackspelaren Bobby Fishers liv, där hans livvakt från Island berättade en hel del. Sedan fick jag veta hur man bäst bedriver mjölkproduktion, i alla fall från kossornas synvinkel. I vetenskapsprogrammet intervjuade man en forskare som använt 5-2-dieten för patienter, jättespännande det med. Den är enligt henne precis så nyttig som jag misstänkt. Kanske jag återgår till den?

Dessutom har jag haft gott om tid att planera menyn för helgen. Ikväll kommer Håkans Emma och hälsar på! Vi längtar efter henne, särskilt H förstås.

Det är i dag: den första riktiga dagen i mitt pensionärsliv, eftersom jag annars skulle ha gått till jobbet i dag. Inte så dumt faktiskt, låg kvar i sängen länge och läste tidningen, frukost framför morgon-tv.

Talade med åttaårige dottersonen i telefon. Han berättade att han talat med sin mamma om att jag skulle få mera tid nu att till exempel komma ner och hälsa på vanliga vardagar och följa med honom till skolan. Så roligt det ska bli! Men så blev han lite bekymrad: "Får du inga pengar nu när du inte jobbar?" Han blev lugnad när han fick veta att det finns något som heter pension. Det är hans tur att följa med oss på en resa till sommaren, och vi kom fram till att det är bra finurligt ordnat att man får pengar utan att man jobbar, så att man ändå  kan resa lite.

Första dagen på det nya året, 2014, och jag ska inte arbeta mera.

När jag lämnade jobbet för sista gången i söndags, var det med sorg i hjärtat. Jag fick lämna kvar mitt nyckelkort i ett kuvert till den som sköter sådant, och mobiltelefonen fick jag ställa in i ett skåp på it-avdelningen. Eftersom jag avskyr sentementalitet, gastade jag bara mitt vanliga hejdå! till de andra när jag gick. När jag kom hem förskte jag vara käck och ropade till min sambo H "här kommer pensionären". Men att fira det nya tillståndet kom inte på fråga.

Jag bestämde mig för några månader sedan, men jag sa inget på jobbet förrän i november, jag var nog rädd att jag skulle ångra mig. För det är så definitivt att gå i pension, man kan ju inte gå tillbaka. På de här veckorna har jag vant mig vid tanken mer och mer, och det ska nog bli rätt så bra trots allt, det här.

Det jag är rädd för är att bli ingruppad i den jättestora samlingen av pensionärer. Bodil Jönsson sa i sitt vinterpratarprogram att man inte kan se på pensionärer som en grupp, lika litet som man kan det med barn. Det vi har gemensamt, vi som slutat jobba, är att vi uppbär pension. I övrigt är vi så olika beroende på vilken bakgrund och vilka erfarenheter vi har.

Jag lade ut en bild på mitt tomma skrivbord på facebook. Min yngsta dotter skrev så fint: så sorgligt det ser ut. Men det var dags nu. Hon har alldeles rätt.

Men hela tiden glömmer jag att jag inte ska gå till jobbet. Hela tiden tänker jag att jag ska gå dit i morgon, inte glömma att ta med Friskisjackan, eftersom jag ska stå i receptionen efter arbetsdagens slut. Undrar hur lång tid det tar att bli avvand?

Min lediga dag i går ägnade jag åt V och T. Den började på morgonen när vi tog tåget till Göteborg. Jättespännande bara det, tyckte de båda som åker tåg mycket sällan. Biljettautomaten krånglade, vilket fick V att fråga "klarar du det här, Mammamu?". Sedan var tåget förstås försenat, men bara tio minuter. T ville vänta ute, där fanns tåg, som han är så intresserad av. Han hade laddat ryggsäcken med kex som färdkost, och burken åkte fram innan vi passerat Sjömarken. Men bara ett, "måste spara", sa han. I Göteborg styrde vi stegen mot Alfons Åbergs kulturhus, som var målet för vår färd. På vägen dit fick vi beundra de nakna männen på pelare utanför Posthotellet. De ändrar färg hela tiden, fascinerande. "Men fryser de inte?", frågade V.

Alfons hus hittade vi alldeles i närheten. Barnen började genast utforska stället. Det var mycket fräscht och fint, och det visade sig att T och V, 4 och snart 3 år, var i perfekt ålder. De klättrade i träd, gick nästan vilse i en labyrint, skickade grejer i en linbana, åkte i Alfons helikopter med mera. Vi läste Alfons-böcker och såg två teaterföreställningar: Gonatt Alfons Åberg och Vem räddar Alfons Åberg. Till lunch blev det pannkakor och sylt, men en portion räckte inte för V så hon och brodern delade ytterligare en.

Toan hade både en stor stol och en liten, liksom högt och lågt tvättställ. Jag gick på toa, kom ut och letade efter barnen. Plötsligt såg jag en personal komma springande i riktning mot toan med V i famnen. Jag efter, och personalen förklarade att V hade lagt sig på golvet framför kassan och gråtit, "jag behöver kissa". Duktigt av henne att acceptera att någon främmande hjälpte henne, när inte mormor fanns i närheten.

Så blev det dags att åka hem, och det var inte så svårt att locka med sig barnen. Vi skulle åka dubbelbuss! När vi kom till Göteborgs centralstation måste vi dock först titta på tåg. "Snälla", bad T så fint.

På bussen fick vi tyvärr inte plats längst fram på andra våningen, men barnen var lika nöjda över att sitta längst bak. Kexen hade nu strykande åtgång, det gällde att hålla V vaken, vilket nog inte hade varit så svårt utan kex, hon var mycket uppspelt, liksom sin bror.

I dag har jag tittat in hos dem. Bara T och hans mamma var hemma, pappa, V och H hade åkt iväg för att handla. "Kommer du ihåg att vi var hos Alfons i går?" frågade T. Det gjorde jag. Hans mamma berättade att båda barnen hade talat mycket om gårdagens utfärd, och det kändes förstås så bra att de tyckte det var lika roligt som jag tyckte.

Det har kommit en till! Nu har jag sju barnbarn, det är ju fantastiskt.

Han heter Hannes och såg dagens ljus (mörker) sent en måndagskväll. Jag var hemma med hans storasyskon och nästa morgon kunde jag meddela den glada nyheten att de fått en lillebror. Efter frukost tog jag dem till förskolan, och under promenaden dit frågade jag dem vad de tyckte att brorsan skulle få för namn. "Fridun", sade den treåriga systern bestämt. Hon viftade bort mina lama protester om att det kanske mera var ett flicknamn. "Fridun", sa hon igen och tonfallet visade att det här var bortom all diskussion. Nå, jag frågade storebror, 4,5 år."Karlsson" föreslog han. "Ja, jättesnyggt" försökte jag. Men då ändrade han sig till Karl.
Vi kom överens om att det faktiskt är föräldrarna som bestämmer namnet på sina barn och knallade vidare.

Men Hannes är alltså namnet. Jag har träffat honom och fått säga "hallå" till honom på det mormoriga vis jag gjort till alla gullungarna när de varit nykomna. Undrar om han kommer att kalla mig mormor eller Mammamu, hans storebror har börjat säga mormor istället. Men han säger det med småländska r, precis som sina kusiner därifrån.

Gjorde en sådan med Majken i dag. Har inte pratat med henne på länge, sökte egentligen hennes mor, men det var hon som svarade. Lite väsande fick hon fram ett hej, men sedan lossnade det, och hon hade mycket att berätta. Den här dagen skulle hon leka, sova och städa. Hon berättade också vad alla i familjen hette och att deras hund har jättestort gap. Hon ville mycket gärna komma och hälsa på. Snart fyller hon tre och när jag berättade att jag fyller 64 dagen efter hennes födelsedag ropade hon: mamma, mormor säger att hon ska fylla fyra! Hon gick runt med telefonen i huset för hon ville visa mig, bland annat sin lillasysters säng.

Annars har denna dag gått i trädgårdsarbetets tecken. Vi körde till Lusharpan med trädgårdsris för femtielfte gången denna helg. H röjer i trädgården så det står härliga till, kanske vi en dag är nöjda med den. Jag har kört gräsklipparen för första gången. Den ska vara självgående, jag vet inte om jag tycker det riktigt, nog fick jag anstränga mig.

Nu är semestern snart slut, på måndag börjar vardagen igen! Men det har varit två härliga veckor, som inte gått för fort, vi har försökt att leva för stunden. Kanske man tänker längre fram i tiden när man har fler veckor framför sig? Kanske därför semestern tar slut så fort? I alla fall fick jag bada varje dag under veckan i Roslagen, och först när vi var på väg tillbaka till Stockholm kom den allra första regnskuren.