SMS:et i lördags från lill-T:s mamma hade frågan: kunde mormor kompa ut tidigare på tisdag och ta hand om den lille, vars föräldrar båda måste jobba?

Jag kunde knappt bärga mig tills måndagen kom och jag kunde kolla på jobbet. Hade jag bokat in något till tisdag eftermiddag? Vad tyckte min chef om att jag plötsligt ville vara ledig en halv dag?

Allt gick bra och när tisdag middag kom infann jag mig hos en nyvaken lill-T, vars pappa stod i startgroparna för att ge sig iväg till jobbet. Jag hade med mig lunchlåda, satte gossen i matstolen, lådan i mikron. Sedan satt vi där och njöt, jag av min goda köttgryta från i fredags och lill-T av ett fullkornsrån.

Efter maten gick vi ut, jag hade några ärenden att uträtta. Först skulle ett brev postas, när jag höll på med detta hörde jag någon ropa "hej mormor"! Jag reagerade lika snabbt som om man ropat mitt namn ... Det var två arbetskamrater som gick där på andra sidan gatan, oj så glad jag blev över tilltalet, massor av människor runtomkring kunde nu fastställa min relation till barnet i vagnen.

Vi fortsatte vår färd till olika affärer och jag mötte hela tiden folk jag kände och kunde stolt förevisa underverket. Flera av dem var liksom jag ute med sina barnbarn, det är ju skollov denna vecka. Så vi bestämde att även lill-T var ledig av den anledningen.

Allt blev inhandlat (utom ett vitt krukfat, såna finns inte att köpa, konstigt eller hur?), till och med namngivningsgåvan till lill-T som han ska få på det kalaset på lördag. Han hade också möjlighet att godkänna presenten, toppen!

Vi tog oss hem igen, lill-T skulle nog snart bli hungrig, tänkte jag. Jag värmde potatis- och purjopuré enligt skriftliga anvisningar från gossens fader. Modern ringde och tyckte att jag skulle ta någon öppnad efterrättspuré som skulle finnas i kylskåpet. Jag öppnade för att leta efter den, detta såg lill-T och då, min själ, blev han plötsligt akut hungrig. Nåja, maten var i princip färdig, jag började mata, men när den värsta hungern var stillad, insåg han att detta inte alls var hans favoritkäk, tvärtom. Så allt åt han inte upp. Däremot gick persikopurén smaksatt med päron ner, lätt som en plätt.

Jag bytte blöja på honom, en stund låg han och luftade sig naken på skötbordet, så nöjd, så nöjd. Men sedan blev han trött, somnade så fort jag lade ner honom, liksom jag gjorde när jag lade ner mig själv i soffan.

Vi vaknade båda en timme senare av ilskna telefonsignaler, och inte kunde jag hitta telefonen. Gossen blev så ledsen av detta uppvaknande, grät men lät sig tröstas av mig. Så småningom kom mamma hem och sedan pappa, som tog med honom för att gå ut och handla mat. Mamma lagade mat, vi åt alla (lill-T blev ammad), mormor rusade iväg till stationsjympa på Friskis, vilket inte var så välbetänkt, så nära maten. Men det är en annan historia.

I dag har jag tagit ledigt. Tre väninnor ska komma på middag i kväll, och jag får frossa i matlagning. Nåja, det blev lite städat på morgonen också, mycket nödvändigt, men inte alls lika roligt. Efter städningen handlade jag, redan i söndags skrev jag inköpslistan efter att ha planerat menyn.

Det senaste numret av ICA:s Buffé gav mig inspirationen. Där skrev man att husmanskosten är på väg tillbaka, yes! Från mitt öppna hus hade jag förrätten, i frysen fanns både hemgravad lax och sås till den. Plus ett bröd som jag bakade då och som inte gick åt. Det är parmesanost i brödet, jag tror det passar till den gravade laxen. Som huvudrätt blir det en gryta på högrev, den står nu och puttrar på spisen, ska göra så i 2-3 timmar. Till den blir det rotfrukter som jag kokar, inte bakar i ugnen, vilket varit så trendigt så länge. Till dessert blir det en kalvdans, den går enligt Buffé att göra själv. Nu har den stått i ugnen i 90 minuter men verkade inte färdig, får nog stå en halvtimme till. Den ska jag servera med hallonsås som jag inte gjort ännu. Hallonen är de som jag plockade tillsammans med min goda vän E i somras.

Gästerna ska få en drink med flädersmak när det kommer. Men vi blir tyvärr bara tre, nu ringde I och sa att hon mår för dåligt av cellgifterna för att kunna komma. Jättetråkigt, men jag förstår henne.

Till kaffet har jag bara choklad-choklad.

Äntligen blev det tisdag! En sån där tisdag då jag får träffa lill-T. Det har inte varit någon sådan på länge, förra veckan var jag på kurs i Kalmar och tisdagen innan det hade vi skilts efter en hel vecka tillsammans.

Han sov i vagnen när jag kom, hans mamma och han var på väg in till sig efter ett besök hos en kompis. Fyra bebisar hade de varit som sammanstrålade, så jag fattar att det hade varit en tröttande eftermiddag.

Han vaknade snart och var nog lite tveksam till mig först, vi har ju inte setts på 9 dagar. Men isen smalt väldigt fort, och snart var vi kompisar igen. Vi tittade på fina bilder som hans föräldrar hade tagit i Parga. De på lill-T som strandraggare är obetalbara. Han ligger i en solsäng, har militärbraller, en svart T-shirt på vilken det står ACDC, black is back samt solglasögon. Vänstra handen lite nonchalant bakom vänster öra. Han ler lite flirtigt mot fotografen. Ja, ja, det där är förstås värderingar som vi lagt i bilden, egentligen försöker han bara ta av sig solglasögonen.

Nåväl, han körde nu runt lite i sin lilla sparkbil, som jag föredrar att kalla den. Han älskar verkligen den, den ger honom säkert en känsla av frihet, som när man fått körkort och kan ge sig iväg i föräldrarnas bil vart man vill.

Efter ett par timmar somnade han igen, strax innan hans pappa kom hem från jobbet. Vi åt kvällsmat, lill-T:s pappa öppnade födelsedagspresenten som hans svärmor haft med sig, varefter hon tog bussen hem.