I morse fick jag inga applåder när jag dök upp hos barnen. Men väl ett fantastiskt leende från vackra V. T visade mig en bil som någon annan tagit sönder så att jag inte skulle vara ledsen för kranbilen för en vecka sedan.

Vi lekte och lekte. V intog sin förmiddagsslummer lätt som en plätt och en timme senare när hon sovit färdigt och barnen fått ett mellanmål gick vi ut till det soliga vädret. Samma koncept som förra torsdagen: först lekplatsen där en grävskopa, modell lagom för en en tvååring, finns i sandlådan. Sedan en sväng förbi gungorna, som uppskattades särskilt av V. I dag förstod jag vad det handlar om: det gäller att dra ner tempot så det passar dessa små. Då blir det aldrig tråkigt att hänga vid sandlådan i en timme.

Grannen renoverar, och TVÅ skåpbilar stod utanför deras hus. Till T:s stora förtjusning fick han bli vittne till att båda backade ut!

Mina lammfärsköttbullar föll unge herrn i smaken,"jättegoda" var utlåtandet. Lillasyster stupsomnade efter maten, storebror var på god väg, men piggnade till när jag föreslog baksidan, den älskar han. Ut alltså och körde sin gräsklippare. Sedan skulle vi tävla. Ner på händer, "klara, färdiga, gå" ropade T och iväg stack vi över gräsmattan. Han vann varje gång. 

V vaknade och mycket snart visade odören runt henne att hon behövde saneras. Av med alla kläder, tvätta barnet, ny blöja, nya kläder. Och sedan bajsade T. Jag föreslog potta när jag såg att han tog i, men nejtack. Vid mellanmålet somnade han över bordet. Fick sova i tio minuter, därefter var det inte lätt att få liv i honom.

Också denna dag lämnade spår på T: en rispa på handen (som blödde lite) som katten Sessan gav honom när han inte lämnade henne ifred.

Nu tar jag semester i tre veckor.

Förresten, vilket mottagande jag fick i går morse när jag klev in genom dörren hos de små! V satt på golvet och applåderade när hon fick syn på mig. Det var första gången hon gjorde det, enligt hennes mamma, och den applåden följdes av fler under dagen. Ett annat framsteg: hon ställde sig upp och stod utan stöd, lite vingligt men i alla fall. Hon är ju bara åtta månader.

Framsteg har jag också gjort, äldre har jag också blivit. Nedanstående mejl fick jag av dotter A häromdagen.

"Vet inte hur vi kom in på det men igår pratade mateus om mormor och morfar och undrade om ni var gifta (sickans mormor och morfar är ju det).
"Näe sa jag det vet du ju att de har varit gifta men har skilt sig."
"Ja, just det, men det var väl innan morfar hade skägg och innan mormor hade streck så här i ansiktet." (ritar med fingret i sitt eget ansikte från utsidan av näsan och ner mot hakan."

Det kan inte hjälpas, streck i ansiktet låter gulligare än rynkor ...

Mormorledigheten i dag gick bra. Lite nervös var jag kanske, sov lite oroligt natten innan. Den stora frågan för mig nu i kväll är: hur hinner småbarnsföräldrar göra det vanliga? Då tänker jag på laga mat, dammsuga golv, vika tvätt, gå på toa exempelvis. Är det möjligt att jag hade det så en gång i tiden och glömt hur det var?

Barnen var goa och glada när jag dök upp, föräldrarna gick till jobbet och vi tog det lugnt en stund framför lite Bompa. Sedan hände något tråkigt, T tappade balansen i trappan och kanade ner på ryggen en bit. Han blev jätteledsen, jag släppte V ur min famn långt in i ett rum och trodde att jag skulle hinna ner för halva trappan, ta upp gossen och skynda upp igen, innan hon var framme vid trappan. Och det hann jag. T tröstade sig snart och en bula i huvudet rikare lekte vi, åt mellanmål och gick ut efter att lillasyster fått sin förmiddagsslummer. T på trehjulingen, med hjälm på huvudet, vilket visade sig vara bra. Nerför den svagt sluttande vägen till lekplatsen ville han cykla själv. Allt gick bra tills han vände sig om för att undersöka publiken, som var jag och V, och då bar det sig inte bättre än att han styrde rakt in i ett staket, trillade av cykeln och drämde huvudet i staketet. Men han hade ju hjälm som sagt och slog sig inte alls.

Eftermiddagen gick bra med två barn som nästan somnade vid lunchbordet. Sedan vaknade de pigga och glada.Solen lyste, vi var ute på baksidan, T och jag plockade lite svarta vinbär som vi åt under plockningen. Inga nya missöden inträffade. Om man inte räknar att jag satt sönder en lite gul kranbil. Men T tog det med fattning, och jag tror att jag får komma tillbaka. När vi åt mellanmål dök deras mamma upp! Det var mysigt tyckte vi alla.

Jättetrött lämnade jag arbetet efter en ansträngande dag. Var övertygad om att jag knappt skulle ta mig till Thor och Vera som bestämts innan, ännu mindre hem sedan för att packa träningsväska och lunchlåda innan jag skulle stupa i säng.

Nå, jag orkade till barnbarnen. Där satt de på altanen vid middagsbordet tillsammans med föräldrar, farmor och lekkamrat. "Hej Mamma Mu" ropade Thor glatt när han såg mig stiga in genom ytterdörren. Upp-piggande, måste jag säga. När jag sedan kramade om honom klappade han min för dagen nya rutiga storskjorta och sa "Fin". Han kan, den ungen.

Jag slog mig ner bredvid Vera, fick en tallrik, och hon knyckte genast min kniv. Den var mycket roligare att leka med än att mumsa på majskrokar.

Så småningom gick lekkamraten hem, och det blev läggdags för de små. Vilken tur för farmor och mormor att de var två, så vi fick borsta tänderna på varsin. Jag läste de vanliga sagorna, den där som Thor älskar om olika maskiner i stan (ganska tråkig om ni frågar mig) samt Ellen går till stranden (som är riktigt bra). Sedan ville gossen höra Mamma Mu sjunga Lilla båt med röödaa seegel. Och det fick han. Jag lämnade honom efter gonattpuss och -kram och gick ner till de andra. Och sedan fick vi gå upp till honom. Igen och igen och igen. Han tyckte inte alls att han skulle ligga kvar i sängen och sova.

Farmor skjutsade mig hem, jag pratade med Håkan i telefon, gjorde lunchlåda och föll i säng. Att packa träningsväska fanns ingen tanke på, tvärtom bokade jag av passet till nästa dag.

Under det dryga år som gått sedan förra blogginlägget, har barnbarnsskaran vuxit, numera är de fem. Och de två nya har inte namn som börjar på T! Så jag väljer nu att använda deras rätta namn.

Stor- och Mellan-T, Tella och Mateus (eller Tuse) har fått en lillasyster, Majken som nu är tio månader. Lill-T eller Thor har också en lillasyster numera, Vera, snart åtta månader. Deras mamma börjar jobba när skolan startar och pappa ska var deltidsledig. En dag i veckan är jag mormorledig i ett halvår, tills pappa börjar jobba igen och barnen startar sin dagiskarriär.

-Va, kan man vara mormorledig! utropar alla som får höra detta. Jovisst, om man har en snäll arbetsgivare som ger tjänstledigt en dag i veckan. Någon mormorpenning från Försäkringskassan existerar dock ej.

För att "öva" har de små varit hos mig i dag. Föräldrarna lämnade dem vid middagstid och hämtade dem sex timmar senare. Då hade Vera hunnit få favoritmat från burk, pasta med köttfärs och fruktpuré till dessert. Sedan skulle mormor pröva femminutersmetoden för att få henne att somna. Misslyckades dock, stod inte ut med att höra hennes gråt, så hon fick somna i mina armar, vilket hon gjorde på en minut.

Det blev dags för lunch för Thor och mig, lammfärsbullar med potatismos och gröna ärter. Vera vaknade när vi ätit färdigt, och jag trodde att Thor ville sova middag. Han lade sig på madrassen på golvet och sa "ut" till mig. Det blev alldeles tyst efter en stund, yes, det här gick ju lätt, tänkte jag. Smög in för att kolla, då stod gossen vid min säng, hade hittat en pennburk med roliga grejer i.

Det blev ingen slummer, istället gick vi alla ner till lekplatsen och hade kul bland gungorna. (Men först måste Thor "plocka leksaker", alltså städa, vem har lärt honom det?) Den promenaden tar normalt tre minuter, nu blev det cirka 25, eftersom Thor måste stanna och titta på varje motordrivet fordon som passerade. "Hej hej", ropade han till en tant på andra sidan gatan. "Vilka goa barn" svarade hon. "Ja, det är mina gullungar", skröt jag.

Hemma igen byggde vi koja med en filt över bardisken i mitt kök. Vi hängde också upp Thors konstverk på kylskåpet, föreställande en lastbil, vad annars?

Så småningom messade mamma att de var på väg, vi gick ut på balkongen för att spana, och när de klev ur sin bil förkunnade Thor med hög röst "här bor Mamma Mu", så att föräldrarna skulle hitta rätt.

Liten förklaring till hans namn på mig: han sa mumu först, men så hörde han sin mamma säga mamma till mig, och då döpte han mig till Mamma Mu. Det är ett namn jag bär med stolthet.