Många barn har besökt oss under juli månad, och spåren av dem ser vi på olika ställen i vårt hem. Under bäddsoffan hittade jag en rosa smurfsocka, i hallen står ett par rosa Converse, ett par nytvättade små kallingar hänger i torkskåpet. Alvedonflaskan med tillhörande matningssked blev kvar på köksbänken, när det senaste gänget gav sig i väg. Det enda jag funderar på att behålla är Hallo Kitty-hårklämman, mycket sötare än mina vanliga. Den kan jag behöva för min långa lugg när jag kör spinning.

Den här fredagen hade jag tagit semester. På torsdagskvällen anlände de fyra gullungarna från Småland med sina föräldrar. Dessa åkte iväg till Göteborg på fredag förmiddag, en dag som de skulle avsluta med Bruce Springsteen-konserten på kvällen. Också vädermässigt blev det en strålande dag. Den andra dottern och jag tog oss med alla sex barnen till den lilla sjö med badstrand som vi har på gångavstånd. Men jag hade uppfattat att vi bara skulle göra en utflykt med picnic, så ”mina” barn hade inga badkläder med sig. De stora kunde emellertid bada i trosa eller kalsong, och de små var förstås nakna i vattnet. Den minsta lilla, ettåriga F, var som en fisk i vattnet när hennes bikiniklädda moster vadade ut med henne. Hon är över huvud taget en cool tjej, hon bryr sig inte om att hon slår sig eller får en kallsup, som hon fick nu. Vi hade det jätteskönt i solen och vattnet, vi mumsade på vår matsäck: kokta ägg, pizzabullar, kanelbullar och chokladkex samt hallonsaft. Människor runt omkring förstod att jag var mormor, men kanske trodde någon att gravida S var mamma till alla barn. På vägen hem matade vi ankorna med gamla korvbröd som jag hittat i min frys och sedan knallade de flesta på utan gnäll den två kilometer långa promenaden till vårt ”platta hus”, som yngsta T kallar det. Där blev det fika i skuggan på gräsmattan, den gravida mamman fick vila där en stund medan jag grejade med middagen, tacos, som vi intog på altanen. H kom hem, till särskild lycka för yngsta M, som verkligen är galen i honom. Så småningom skjutsades S och hennes barn hem, de andra somnade en efter en och friden lägrade sig. Först vid tretiden på natten hörde jag de smås föräldrar komma hem.

På lördagen gav de sig iväg allihopa för att träffa kompisar till föräldrarna. De kom tillbaka precis lagom till en stor pizza som jag gjort till kvällsmat. Men innan den gick deras mamma, pappa och tre av barnen över till ”morfaster och morfarbror”, som ville uppvakta två av dem på födelsedagen, lite i efterskott.

Och på söndag förmiddag drog de allihopa, de skulle hem på slaktkalas som de blivit kallade till via SMS till modern som saknar å, ä och ö i sin smartphone. Så tyst det blev, öronbedövande skulle man kunna säga. Men så roligt det är, fast jag ibland undrar varför föräldrarna inte är stuptrötta varje kväll. Eller de kanske de är?

Vi äger ingen grill, min sambo och jag. Däremot har vi en fungerande spis i köket, där finns också alla grytor, kastruller och redskap som man kan tänkas behöva vid matlagning. Kyl och skafferi finns där också, ganska nära spisen. Jag älskar att laga mat, men grillat har jag aldrig gjort, även om det fanns en grill i "mitt förra liv". Det där tog min dåvarande man hand om, liksom traditionen bjuder alla äktenskap.

Nu har vi en stor altan i söderläge och med kvällssol. Ändå vill vi inte ha en grill, inte ens mannen jag delar min tillvaro med. Jag vill helst laga all mat själv, och han är så nöjd med att bara äta. Att tycka så här verkar dock vara provocerande. Folk säger emot oss, alla utom en, och nu har jag glömt vem det var tyvärr. Jag skrev om detta på facebook och fick massor av kommentarer som sa hur fel jag hade. Jag skrev en krönika i tidningen jag jobbar på, och ingen förstår mig :(. Det värsta är att folk tror att jag inte gillar att äta grillat. Fel, fel, fel, fel! Det är jättegott. Men jag vill slippa laga till det och jag vill slippa göra rent grillgallret efteråt.

På Hermine-dagen ringde en Hermine till mig på jobbet. Hon hade letat efter spalten i tidningen, där vi varje dag presenterar dagens namn. Den fanns inte med i dag, och hon var jättebesviken. Jag förklarade att det berodde på platsbrist och bad henne hålla ut till nästa år. "Då är jag död, jag är 87 år, sa hon, och jag har alltid tänkt att jag dör i oktober 2012." Jag försökte protestera, men någon liten sannolikhet fanns det förstås i hennes antagande. Jag önskade henne en trevlig namnsdag och vi lade på i all vänskaplighet. Lite senare på dagen hittade redigeraren spalten i datorn, skrev ut den, jag hittade Hermines adress genom telefonnumret i min telefon (som tur var hade jag lagt märke till riktnumret när hon ringde), stoppade utskriften i ett kuvert och lade i utgående-postlådan. Det vore roligt att vara en fluga på väggen hos henne i morgon när hon öppnar brevet.

För länge sedan bestämde jag med det äldsta barnbarnet att hon skulle få följa med mig till USA, när hon blev stor nog. Nu är hon det, hon fyller nio år i september, och i maj reste vi, min sambo, hon och jag till Chicago. Efter sex dagar där åkte vi till New York. En mer fantastisk reskamrat får man leta efter! Den som vill läsa om våra äventyr kan göra det på resdagboken.se/nannyvonne.

I alla fall: när T kom hem var hon förstås upprymd av sina upplevelser. Och som grädde på moset åkte hennes klass på skolresa. Till Kalmar! Där hade hon ju aldrig varit förut heller, och hon tyckte att hon får resa otroligt mycket.

Nu väntar hennes lillebror på att få åka med någonstans om två år när han är nio. Det blir inte USA, så mycket är klart, man kan inte göra samma resa två gånger. Jag tänker att det måste bli något med mycket och god mat, det gillar han, både att laga och äta. Om fem år är det dags för nästa, om sex år fyller två av dem nio, så de båda kusinerna får följa med på samma resa. Ytterligare två år senare är det dags för den nästsista och året därpå för den sista, den sjunde gullungen som kommer i oktober i år. Efter det börjar väl H:s dotter få barn, så det här är en never-ending-story. Jag läste nyligen att numera blir 750 svenskar 100 år varje år, och den siffran bara ökar. Så jag och H kan se fram emot många, många resor med våra barnbarn. Och T har satt ribban i år, nu förväntar vi oss att de allihopa är lika goda resenärer som hon.