Min lediga dag i går ägnade jag åt V och T. Den började på morgonen när vi tog tåget till Göteborg. Jättespännande bara det, tyckte de båda som åker tåg mycket sällan. Biljettautomaten krånglade, vilket fick V att fråga "klarar du det här, Mammamu?". Sedan var tåget förstås försenat, men bara tio minuter. T ville vänta ute, där fanns tåg, som han är så intresserad av. Han hade laddat ryggsäcken med kex som färdkost, och burken åkte fram innan vi passerat Sjömarken. Men bara ett, "måste spara", sa han. I Göteborg styrde vi stegen mot Alfons Åbergs kulturhus, som var målet för vår färd. På vägen dit fick vi beundra de nakna männen på pelare utanför Posthotellet. De ändrar färg hela tiden, fascinerande. "Men fryser de inte?", frågade V.

Alfons hus hittade vi alldeles i närheten. Barnen började genast utforska stället. Det var mycket fräscht och fint, och det visade sig att T och V, 4 och snart 3 år, var i perfekt ålder. De klättrade i träd, gick nästan vilse i en labyrint, skickade grejer i en linbana, åkte i Alfons helikopter med mera. Vi läste Alfons-böcker och såg två teaterföreställningar: Gonatt Alfons Åberg och Vem räddar Alfons Åberg. Till lunch blev det pannkakor och sylt, men en portion räckte inte för V så hon och brodern delade ytterligare en.

Toan hade både en stor stol och en liten, liksom högt och lågt tvättställ. Jag gick på toa, kom ut och letade efter barnen. Plötsligt såg jag en personal komma springande i riktning mot toan med V i famnen. Jag efter, och personalen förklarade att V hade lagt sig på golvet framför kassan och gråtit, "jag behöver kissa". Duktigt av henne att acceptera att någon främmande hjälpte henne, när inte mormor fanns i närheten.

Så blev det dags att åka hem, och det var inte så svårt att locka med sig barnen. Vi skulle åka dubbelbuss! När vi kom till Göteborgs centralstation måste vi dock först titta på tåg. "Snälla", bad T så fint.

På bussen fick vi tyvärr inte plats längst fram på andra våningen, men barnen var lika nöjda över att sitta längst bak. Kexen hade nu strykande åtgång, det gällde att hålla V vaken, vilket nog inte hade varit så svårt utan kex, hon var mycket uppspelt, liksom sin bror.

I dag har jag tittat in hos dem. Bara T och hans mamma var hemma, pappa, V och H hade åkt iväg för att handla. "Kommer du ihåg att vi var hos Alfons i går?" frågade T. Det gjorde jag. Hans mamma berättade att båda barnen hade talat mycket om gårdagens utfärd, och det kändes förstås så bra att de tyckte det var lika roligt som jag tyckte.

Det har kommit en till! Nu har jag sju barnbarn, det är ju fantastiskt.

Han heter Hannes och såg dagens ljus (mörker) sent en måndagskväll. Jag var hemma med hans storasyskon och nästa morgon kunde jag meddela den glada nyheten att de fått en lillebror. Efter frukost tog jag dem till förskolan, och under promenaden dit frågade jag dem vad de tyckte att brorsan skulle få för namn. "Fridun", sade den treåriga systern bestämt. Hon viftade bort mina lama protester om att det kanske mera var ett flicknamn. "Fridun", sa hon igen och tonfallet visade att det här var bortom all diskussion. Nå, jag frågade storebror, 4,5 år."Karlsson" föreslog han. "Ja, jättesnyggt" försökte jag. Men då ändrade han sig till Karl.
Vi kom överens om att det faktiskt är föräldrarna som bestämmer namnet på sina barn och knallade vidare.

Men Hannes är alltså namnet. Jag har träffat honom och fått säga "hallå" till honom på det mormoriga vis jag gjort till alla gullungarna när de varit nykomna. Undrar om han kommer att kalla mig mormor eller Mammamu, hans storebror har börjat säga mormor istället. Men han säger det med småländska r, precis som sina kusiner därifrån.