I går firades han, lill-T, som fyller ett år om några dagar. Föräldrarna hade beslutat om öppet hus från kl 12 och en stund därefter infann vi oss, jag och de två amerikanska flickor som jag har på besök just nu. Kusinerna och deras föräldrar var redan där, och stor-T och mellan-T hjälpte gärna till att slita upp pappret till det bamsepaket jag hade med mig. När lill-T fick se innehållet, en clubfåtölj modell barn, klättrade han genast upp i den och såg nöjd ut när han satt i den.

Fler gäster dök upp. Av farmor och farfar fick han en trampbil, men först måste farmor montera på ratten som låg lös i paketet.

Lill-T:s mamma hade gjort tre tårtor som imponerade på våra amerikanska gäster. En var osötad, den var till bebisarna, en marängtårta var jättehög och en frukttårta som var lägre och därmed lite lättare att ta av. Men goda var de!

I dag åt vi lunch, K och J från USA, lill-T, hans mamma och jag. Den lille charmade alla med sitt breda leende där han visade den gulliga glugg som finns efter tanden han tappade för ett tag sedan. Folk kom till och med fram för att tala om hur charmig gossen var. Som om han inte visste det.

Vilka dagar vi hade!

Det började så fint med att stor-T ropade "äntligen" när jag dök upp hos henne. Hennes bror däremot verkade inte lika angelägen. När jag körde in på gården och tutade allt jag kunde, som jag alltid gör, öppnade han ytterdörren, kikade ut, drog in huvudet och stängde igen. Ja, ja, man får inte vara känslig.

Stor-T mådde mycket bättre, men hade några gånger kvar av penicillinet. Med mormors godispåsar gick eftermiddagens och kvällens doser ner, kanske inte lätt som en plätt, men ner.

De hade öppnat kafé i lekrummet. Pappa har satt upp en halvvägg med en lucköppning, funkar bra både som kiosk och kafé. Nu fick mormor fika, kaffe och verkligt hembakade kakor. Mamma och pappa slog sig också ner vid samma fikabord, ja det var de som bjöd, för riktiga pengar skulle det vara. Stor-T sparar till en "riktig doktorsväska" och har hittills fått ihop lite över 40 kronor.

Stor-T kunde inte vänta med experimenten, det var så spännande. Om ni visste hur stora geléråttor blir när man lägger dem i vanligt vatten över natten! Och hur lite de växer när man lägger dem i sirap.

På måndag när båda föräldrarna hade åkt gjorde mormor köttbullar till lunch. "Lyxmiddag", ropade stor-T när hon satte sig vid bordet. På tisdag morgon när vi vaknade var hela världen vit. Barnen skyndade sig ut för att leka i snön, mormor skulle komma efter när köket var klart efter frukosten. Men hon hann inte, barnen kom in igen, det var för kallt. Ändå är det barn som är vana från dagis att vara ute väldigt mycket.

På kvällen var det jympa för mellan-T. Mormor fick delta med liv och lust, och gossen förstod snabbt hur extra kul det var att springa iväg och bli jagad av mormor.

På onsdag morgon var det dags för mormor att åka hem till Borås igen och jobbet. Men så bortskämd jag blivit med allt möjligt. En varm liten unge som kryper ner bredvid mig på natten eller tidig morgon. Och alla mellan-T:s pussar och kramar! Tänk att just jag fått världens gulligaste barnbarn!

Efter att ha besökt farbror doktorn i går för en lindrigare åkomma gick jag penicillinladdad hem för att tillbringa resten av dagen i soffan. Ringde lill-T:s mamma, "jag är tjuuuk", jämrade jag mig. Denna underbara dotter, som är ledig just den här veckodagen, erbjöd sig genast att gå och köpa nyttiga livsmedel, fikabröd och komma upp med sin lille son, det vill säga om jag orkade? Om jag orkade! De kom, dottern hade förutom god kaka köpt en ask minipraliner till sin "tjuuka" mor. Gossen var solig och glad, men när han släppte taget om TV-bänken och vände sig om för att gå till soffbordet gick det för fort. Han snubblade, kanske på mattkanten, föll och slog pannan i bordsbenet. Oj, så ledsen han blev, och vilken bula han fick! Men när mormor visade honom stora leklådan i gästrummet blev han glad igen. Vi hjälptes åt att bära in leksaker som han gillar, den lilla fotbollen, hopprepet, boken En sked för Anna, byggbara igelkotten med mera, och det tog honom tre minuter högst att förvandla mormors välstädade vardagsrum till ett lekrum på dagis. Han älskar verkligen att kasta saker omkring sig. Nu har han emellertid också upptäckt hur kul det är att lägga upp saker på soffbordet, kasta ner dem, lägga upp dem osv. Efter ett par timmar var han så trött (mormor också i sanningens namn) och modern packade ner honom i vagnen och tog promenaden hem. Ett SMS kom strax på mormors mobil, en bild av gossen som sov så gott, så gott.

Stor-T är också sjuk och det är allvarligare för henne än för mormor. Hon har dubbelsidig öroninflammation och början till lunginflammation. "Jag har aldrig varit så här sjuk", sa hon till sin mamma. På lördag åker jag ner till dem, stannar till onsdag morgon eftersom föräldrarna är borta på kurs båda två. Då ska vi göra experiment ur Bertas experimentbok. Mellan-T har sin jympadag på tisdagen, det blir kul att få åka med honom dit.

Stegmätaren sitt fast förankrad i mitt bälte sedan den 14 februari. Nu har jag gått 336 km, i teorin har jag nått Jönköping sedan jag startade i Stockholm. Målet är Varberg. Mitt lag har halkat ner till 17:e plats, :(((, själv ligger jag på 27:e individuellt av de några hundra som är med. Tidigare har jag skrivit här att mitt lag skulle vara framme 10 dagar i förväg, nu är vi framme en dag för sent! Jag är lagledare, men inte särskilt framgångsrik som sådan kan man tycka. Men mina lagkamrater har orsaker till att inte kunna gå så mycket: heltidsjobb, tillfälliga eller mera permanenta åkommor med mera. Om jag går till jobbet, på jobbet och hem igen får jag ihop 13000 steg på en dag, det är hyfsat. Om jag sedan kan lägga till 50 minuters spinning blir det ytterligare cirka 6000 steg.

I april startar en stegtävling på jobbet. Den pågår i två månader. Nackdelen med det här är att jag blir så tävlingsinriktad ("segra eller dö!"), så bilen blir stående. Och sånt tål ju inte motorfordon. Hoppas jag får låna ut den, som jag fick göra nu i veckan när min vän A:s son med kompisar tog hennes bil till Sälen och hon hade min bil att skjutsa minstingen till fritis i. Nu säger ni: sälj bilen! Och det har jag funderat på, t o m kollat med bilfirmor och fått skambud. Så medan jag funderar rullar kulorna ut ur min plånbok, jag vet, jag vet att bilar kostar fast man inte använder dem.

I Friskis´omklädningsrum häromkvällen fanns en tjej, som var otroligt snygg, snygg i håret, välmejkad och färgstark eftersom hon var kanske från Libanon? En kvinna, många år äldre, var med henne, jag antog att det var hennes mamma. Så kom en svensk kvinna, ropade till dem hej! Va länge sedan det var! Vänd till tjejen sa hon: va fin du är i håret! Varpå den äldre kvinnan sa "hon är fin överallt, hon är min syster" och fnissade. Jag kunde inte hålla mig, vände mig till tjejen och sa "ja, du är verkligen fin överallt". Då sa hon inte äsch, de här gamla trasorna eller något sådant utan "Tack, det är för att du ser på mig med dina vackra ögon!"

Jag säger bara: vilken vändning! Den ska jag komma ihåg, som S sa när jag berättade för henne. 

De här senaste dagarna har jag träffat dem alla! I lördags åkte H och jag ner till stor- och mellan-T. Det var första gången för H, som gärna lät sig visas runt i huset och också. Som den hantverkare han är, kunde han komma med goda ombyggnadsråd. De båda T:na skulle gå på kalas hos Klara som fyllde 7 år och även bjudit in mellan-T, till hans stora lycka, kanske med baktanken att han kunde leka med hennes lillebror. Det kändes jättekonstigt att sitta vid lunchbordet utan barn, bara fyra vuxna. Alla fick prata färdigt, och man kunde diskutera vilket ämne som helst (en del ÄR olämpliga att ta upp när små barn hör på).

Nåväl, efter två timmar när mamman, H och jag också besökt gårdsmejeriet i närheten och inhandlat hjortronfärskost, en brie och en ostkaka, då dök de glada små liven upp igen med varsin rejäl godispåse. De var mycket nöjda och glada med kalaset. Nu fick de också ta en ordentlig titt på våra presenter: stor-T fick en pappersdocka och började genast klippa ut kläderna och mellan-T fick ansiktsfärg. Pappa målade honom strax som en clown.

I går tittade jag in hos lill-T. Hans föräldrar kunde meddela att gossen gått 4 steg utan stöd! Mormor och mamma satte sig på golvet och gossen gick mellan oss, sådär en 7-8 steg åt gången! Oj, så lycklig han såg ut. Och stolt när vi applåderade honom. Nu fyller han snart ett år, kanske han går helt utan stöd den dagen.

I morgon får jag stiga upp tidigare. Skall vara hos lill-T redan kl 8 när hans mor har tid hos optikern. Tack och lov finns något som heter kompa ut. Eller in? När A var liten sa hon att jag jobbade under när jag behövde börja tidigare och hon måste vara på dagis tidigare. För över jobbade jag ju när jag stannade längre på eftermiddagen. Klok unge.