De tre små barnen behövde passas från lördag till söndag. Deras pappa, som tyckte att mamman måste muntras upp efter jobbiga veckor med betygssättning och provrättande, hade ordnat med en överraskningsfest och bjudit in hennes sju närmaste vänner.
Allt gick bra, och när lillebror, som inte introducerats till lördagsgodis, hade somnat togs läckerheterna fram. Efter mumsande till Bompa lade sig även de.
Bättre sömn har jag haft än denna natt, först vaknade jag av ett kort skrik från lillebror, sedan av storebror som föll ur sängen. Sedan var han kissnödig. Före halv sex hade syster och lillebror sovit färdigt och ville att jag skulle läsa Visst kan Lotta cykla. Sova på morgonen får jag ju göra så ofta annars.
När morgonen avlösts av dag, vattnade lillebror gräsmattan, syster rensade bland blommorna och storebror hjälpte Håkan att riva upp plattor. Dessemellan kröp de ner i sitt bo - dynlådan.
Ja, det var ett händelserikt dygn.

Det har jag inte varit på 45 år, men det är jag nu, då jag fått sommarjobb på min gamla arbetsplats. I två veckor finns jag på familjeredaktionen igen, så roligt. Och alla som var glada att se mig igen, det var rörande. Det mesta var som vanligt, men med många nya (och unga) ansikten. Jag kommer att vara ensam med personligt-jobbet om ett par dagar, spännande! Men så konstigt, när jag kom i morse, kändes det inte alls som om jag varit borta i ett halvår. Inloggningen och allt dataarbete satt också så fort jag lade fingrarna på tangentbordet. De mindes bättre än själva huvudet.

Dagen skulle firats med utflykt till park, picknick med pannkakor och Sverigebakelse. Men regnet satte stopp, istället blev det hemlagad pizza och bakelse i hemmet. Vi var åtta som bänkade oss runt bordet för att i mångkulturens namn först njuta av italiensk nationalrätt, som följdes av Sverigebakelsen, originalet förstås, som skapades av en Borås-konditor för kanske 30 år sedan. V som är fyra år förkunnade före maten att hon inte tyckte om pizza, varefter hon åt två portioner. Lillebror, 1,5 år, åt som vanligt allt med god aptit och brast i gråt när tallriken var tom. Storebror, 6 år, var lika väluppfostrad som alltid och berömde måltiden.
Vi blir nog bättre och bättre på att fira vår Sverige-dag. Vilket är bra, det här landet förtjänar det. Och det innebär inte att vi stänger ute någon.

Min goda vän, I, är sjuk i cancer sedan sex år. Hon bli inte bättre, men hon har levt mycket längre än vad läkarna trodde från början. Nu äter den här djävulska diagnosen upp henne inifrån, bit för bit.
Vi hälsade på i eftermiddag och fick se altanen, som hennes man byggde för några år sedan - vi behöver idéer till vår ombyggnad senare. I kan inte göra mycket nu, hon kan inte ens gå utan stöd i sitt eget hem. Under alla år har hon, trots den här jobbiga sjukdomen, kunnat hålla humöret uppe. I dag var första gången som beklagade sig för något, och det var att hon inte kan göra något utan är så beroende av hjälp från sin man.
Vi fikade och pratade om allt möjligt i tre timmar. I är en av de mest fantastiska människor jag fått lära känna. Liksom Birgit, vars begravning jag var på för några dagar sedan, är hon omöjlig att reta sig på. Varför tas de goda ifrån oss?

Var tredje lördag står jag i kassan i Erikshjälpens second handbutik i Borås, och en sådan dag var det i dag. Väldigt lugn blev den, ändå gjorde jag så mycket reklam jag kunde på Facebook. Men ett par vänner lyckades jag locka att göra sitt premiärbesök. På slutet dök också min dotter upp med två av sina barn. Vi fick en trevlig fika med nybakade bullar, och gullungarna charmade alla förstås.
Det blev inte jättestor försäljning, men så hade vi ju konkurrens av långhelg, då boråsarna åker till kusten, vårmarknad samt vackert väder. Men roligt hade vi, och vi gör vårt bästa för att locka fler att bli volontärer. Och vilka fynd våra kunder gör, vad sägs om en elektrisk potatisskalare för runt 50-lappen?

I dag var vi många som tog farväl av Birgit. Cancern tog hennes liv alltför tidigt, det tyckte vi alla som samlats till ett sista avsked - Birgits man, barn och barnbarn, hennes mamma, syskon med familjer, många vänner och arbetskamrater. Själv hör jag till den senaste gruppen, men det är 26 år sedan vi arbetade tillsammans. Genom åren har vi haft kontakt då och då, senast träffade jag henne på Friskis och Svettis, när jag skulle intervjua jympaledaren i den grupp hon deltog i. Det är bara något år sedan, och hon var sig så lik: pigg, glad och positiv. 

Själva begravningen var som Birgit själv - ljus och vacker. Musiken var så välvald, till exempel Himlen är oskyldigt blå av Ted Gärdestad. Till avskedet som tog en bra stund, eftersom vi var så många, spelades ledmotivet i Mio min Mio. Jag var glad åt min handbukett, liljekonvaljer som jag plockat på förmiddagen. Dessa blommor uppmanades vi lägga under kistan med stjälken inåt. Det blev så fint när blommorna bildade en ram runt kistan.

Middagen blev en rörande, sorgsen och glad tillställning, med tillbakablickar på Birgits liv.

Att vara med på en begravning är ett en unik möjlighet att verkligen för en stund vistas i nuet. Det lugn som man får ta del av där med plats för många tankar, ger oss som måste gå vidare styrka till det. Men det påverkar en person, det finns inte så mycket plats för andra funderingar under hela den dagen.

Hejdå Birgit, jag är så glad att jag fick lära känna dig.

Kommer ni ihåg Sven Ingvars låt, som gick som rubriken? Nu har vi det, hurra! Jag har alltid sagt att jag gillar vintern, men det var nog bara för att göra mig märkvärdig, tänker jag när jag sitter i solen på altanen, proppmätt efter lunch på gräddstekt salt sill. Kaffet efter blev lite tunt tyvärr, det tog slut. Men jag får låtsas att det är söndag efter gudstjänsten i Lombard, Illinois, och vi ska dricka svagt kaffe med kakor till i församlingshemmet.
Hoppas i alla fall att jag piggnar till om en stund och kan fortsätta med trädgårdsarbetet och tvätten. Lakanen är så fina där de hänger på linor mellan björkarna. Det är gott att leva, och jag önskar att min vän Birgit hade fått bli äldre. På onsdag ska jag gå på hennes begravning.

Nog trodde jag att Erikshjälpens second handbutiker skulle vara befriade från stölder. Den villfarelsen har jag nu tagits ur, när vi hittat tomma kartonger i hyllorna. I dem låg tidigare till exempel strumpbyxor. Eller små kameror. I provhytterna hittar vi avrivna prislappar på golvet. Skäms, du som gjort det här! Hur känns det i samvetet när du går ut ur butiken och ser bilderna på alla barn som får ta del av överskottet vi får in? Det här leder till att vi som jobbar där får vara ännu mer uppmärksamma.
Då är det roligare att berätta om kvinnan som köpte en ny väska och gav sin gamla (och snygga) till oss. Eller om alla dem som lämnar en extra slant i våra bössor. Eller om alla dem som ger oss komplimanger för vår fräscha butik och vårt mysiga kafé. Att stå där och grädda wienerbröd, vars doft lockar gäster - det är en sann fröjd!