Nummer tre i barnbarnsskaran fyller år i dag. Oj, vad vi väntade på honom för sex år sedan. han var planerad till mitten av mars, men han hade inte bråttom. Det är något som hållit i sig, tänker jag när jag förmanar honom att fortsätta klä på sig för att vi ska gå ut till exempel. Alla mina sju barnbarn är speciella på sitt sätt, liksom alla andra. Den här nybakade sexåringen är mycket fundersam, utvecklar gärna sina teorier och har en otrolig fantasi, när det kommer till att berätta de mest osannolika historier. Vi firade honom i söndags, alla hans närmaste är ju inte daglediga, och hans mamma bjöd på ett fantastiskt vackert fat med grönsaker, frukter, ostar med mera. Den ena tårtan hade spindelnät och två spindlar, jag fotade och fick cirka 20 gilla på Facebook för den bilden. Han fick förstås presenter, den största var cykeln, "jag har fått en jättecykel", berättade han för nytillkomna gäster. Av oss fick gossen förkläde, kockmössa och diverse bakattiraljer, han tycker mycket om att baka och laga mat.

Det är något som också hans storkusin gillar, den tre år äldre M. De båda gossarna har mycket gemensamt och leker så bra tillsammans, åren till trots. För några månader sedan ringde M till mig och ville att jag skulle vara med honom i skolan en dag. Bäst att passa på, det vill han inte om bara några år, tänkte jag och för ett par veckor sedan var det dags. Vi åkte skolbussen, det var gympa först och under rasten visade han mig runt på skolgården. Musiklektion kombinerad med fruktstund följde, gossen hade omtänksamt nog tagit med sig en morot till mig. Jag fick skollunch, och dagen avslutades med massage samt att fröken fick en fredagskram. Och sedan tog vi skolbussen hem.

En flicka tyckte det var så mysigt för M att ha sin mormor där, och en annan skulle be sin mormor komma. Många barn frågade hur gammal jag var och jämförde sedan med sina mor- och farföräldrar som var ungefär lika gamla. Någon berättade lite sorgset att hans mormor var död.

Detta handlar om en liten skola på landet, och jag hoppas få chansen att följa med mina stadsbarnbarn till deras skola. Själv älskade jag att gå i skolan som barn, men det hade varit ännu roligare att gå där nu, de får så intressanta och roliga uppgifter. Pedagogiken har gått framåt!

Oj, vad många ytterkrukor vi får till Erikshjälpen! Om man vill vara lustig kan man säga att det är så många så vi kan öppna affär. Vilket ju är precis vad som ska ske den 29 mars. Vi sorterar, diskar och ställer ut en del, men mycket går till vårt lager och ska plockas fram senare.

Vi har en särskild monter som lockar med påsksaker. Dessutom en trädgårdsdito som Karin inspirerade till när hon var hos oss. Julsakerna har vi lagt i lådor och ställt upp högt på en hylla i väntan på att den högtiden kommer. Kaféet börjar ta form, det tycker jag är mest spännande av allt. Vi har fantastiskt roligt, när vi jobbar. Kom med du också som läser det här!

Min e-petition om avgiftsbefrielse ligger för underskrifter, men det går trögt. Du hittar den här:

http://boras.demokratiportalen.se/myProposal?pid=39

Skriv gärna under!

Själv röjde jag i förrådet häromdagen. Där gjorde jag fynd, bland annat en mangel, en ställning för att nysta garn med, några luciaklänningar och en jättegryta som vi inte kan använda på vår induktionshäll. Det ska killarna hämta i nästa vecka, grejerna är för tunga att ta med på bussen.

Efter mina timmar på Erikshjälpen greps jag av en enorm längtan efter barnbarn. Nå, jag har ju tre i närheten, så dit tog jag mig sedan jag ätit lunch. Thor, snart sex år, ska bli kock och hjälper till i köket så mycket han hinner. Nu hade han bakat "cho-kladdkaka" och det hade också blivit chokladbollar. Det blev första altanfika för året, vi mumsade och åt, och i ett obevakat ögonblick stoppade Hannes, ett år, ytterligare en chokladboll i munnen. Mycket lycklig spatserade han omkring med munnen full, men efter det hittade mamman på att ställa bakverken högre upp, dit han inte nådde.

Så kom då här dagarna när när M, 4  år och F 2,5 år skulle få åka på semester till mormor. Det största med hela grejen var att att de skulle få hämta sin kusin, V 4 år på dagis en dag. De hade särskilt M sett fram emot i månader. Den promenaden tar normalt en kvart men nu tog vi dubbelt så lång tid på oss. Hem kom vi på en timme, det fanns ju tre lekplatser på vägen som måste testas.

Åh, vad roligt det har varit att ha dem här. Så mycket de har lärt mig, till exempel att mat man gillar ena gången kanske inte alls faller i god jord nästa gång. Jag har kommit nära dem på ett helt annat sätt och sett vilka personligheter de är. Som de syskon de är, leker och bråkar de, och jag har fått vara både medlare och domare. Den lilla, yngst av fyra syskon använder uttryck, som nog inte är så vanliga för hennes ålder. När hennes syster retades med henne och ville inte sluta hörde jag henne säga "asså, allvarlit!"

Vi besökte Alfons Åbergs kulturhus i Göteborg en av dagarna, där har jag varit med kusinerna en gång tidigare. Detta rekommenderas verkligen, är perfekt för barn under sex år. Dagen därpå hade jag tänkt mig Navet, men vi stannade hemma, jag gjorde trolldeg, vilket roade damerna hela förmiddagen. På eftermiddagen gick vi till kusinerna, ett besök som avslutades med en middag på kvällen som kommer att gå till historien. Det var stim, stoj, skratt och bråk, allt i en salig blandning. Dagen efter skjutsade vi hem barnen till Småland igen och sent på kvällen kom deras mamma äntligen hem från sin två veckor långa kurs i Frankrike.

Fast jag också uppskattar lugnet som nu lägrat sig, kommer jag att sakna runda små armar runt min hals och andra ömhetsbetygelser. 

Det som är absolut tråkigast att läsa för små barn är serietidningar. En farmor i min närhet vägrar, och jag önskar att jag hade tänkt på att man kunde göra det, men det gjorde jag inte. Man läser pratbubblorna, och man måste peka så att barnet förstår vem som pratar i historierna om Bamse, världens starkaste (och snällaste) björn.

Men i dag var vi på bio och såg honom. Bamse och tjuvstaden hette filmen, och i den fullsatta salongen satt T, 5 år, V, 4 år och jag, 65 år, utrustade med godispåsar, popkorn och apelsin-mer. Filmen var jättebra, både läskig och spännande och naturligtvis med ett lyckligt slut. Och jag slapp läsa pratbubblor!

Bamse är verkligen sådär pedagogisk och trevlig som jag önskar att allt de små liven tar del av vore. Och tänk, deras mamma lärde sig läsa på egen hand genom dessa tidningar när hon var blott sex år. Det innebar att hon kunde läsa flytande när hon började skolan. Så när hennes känsliga fröken var hes, och det var dags för högläsning fick sjuåringen ta hand om det. Det var säkert nyttigt för den unga eleven.

Jag är ett under av tålamod. Det har nu tagit mig 6 minuter att komma hit för att blogga. Är det datorn det är fel på? Den är ju urgammal, tre år, och bör kanske förpassas någonstans.

Nej, någon kickoff på Friskis blev det inte, därtill var jag för sjuk. Men lille Ivars dop lyckades jag samla ihop mig till. Det var en större tillställning med cirka 60 gäster i den stora kyrkan och med måltid efteråt i församlingshemmet. Oj, så uppvaktad den lille gossen blev! Men han tog det lugnt, under dopet såg han mest nyfiken ut, där han betraktade auditoriet.

Ettårige Hannes är hos mig måndagar och tisdagar tills han får sin dagisplats i februari. Vi hostar ikapp, i går blev det ingen utevistelse alls, mormor var för dålig. I eftermiddag hoppas jag vi kommer ut en liten sväng.

Han är en charmör, plötsligt vill han bara pussas. Solig och glad dessutom, jättelätt att ha hand om. Nu har han börjat äta igen efter att ha matvägrat i förra veckan. Men han har lite att ta av, så det gjorde inget. Till mellanmål fick han rysk yoghurt med roslagslingon. Han är obetalbar när han efter att ha svalt säger "mmmm" och ser nöjd ut.

Han talar långa meningar med satsmelodi, men ingen förstår vad han säger. Det låter ibland som jäjädädedö, och kan kanske betyda "har du sett att det har blivit ljust ute?"

När Petra Mede vinterpratade i radion, berättade hon om den märkliga känslan när hon och hennes man åkte genom stan på väg mot förlossningen, då hon tyckte att det var så konstigt att bussarna gick som vanligt, människor var på väg till jobbet och skolorna hade inte stängt, fast hon skulle föda barn! Lite av den känslan fick jag när jag gick till gullungarna i morse vid samma tid som jag gått till jobbet. Allt runt om mig var som vanligt, folk rastade hunden och åkte till jobbet, allt var som vanligt för alla andra utom för mig.

I dag har jag alltså passat de små, T5, V4 och H1. Lite trött känner jag mig nu när jag sitter i soffan och har städat upp efter dem. För vi gick hem till mig när barnen hade fått i sig frukost. Den lille ettåringen är en riktig sjusovare, han vaknade först vid halv nio. Han är inte riktigt frisk, har en envis förskylning, liksom hans syster som också hostar rätt mycket. De äter i princip ingenting just nu och ratade båda makaronipuddingen som jag gjorde till lunch. Storebror åt desto mer. Han ska inte längre bli lokförare utan kock och ha en restaurang dit jag får komma och äta hur ofta jag vill. Det låter utmärkt.

Glassen till dessert smakade emellertid utmärkt även för V4. Vi får se det som medicin, hon hade ju ont i halsen.

Mina planer var att gå ut, kanske till en lekplats, och så ville jag gräva ner julrosorna som än så länge står i krukor vid entrén. Men av det blev intet, vädret var helt enkelt för uselt med iskallt regn. Istället gjorde vi på T5:s inrådan muggmuffins, varsin till honom och hans syster. Men hans systers pös upp alldeles för mycket, över kanterna. Till hans tog vi en lägre och vidare mugg och det blev mycket bättre, och gossen åt med god aptit.

Och sedan kom föräldrarna och hämtade!

Min lediga dag i går ägnade jag åt V och T. Den började på morgonen när vi tog tåget till Göteborg. Jättespännande bara det, tyckte de båda som åker tåg mycket sällan. Biljettautomaten krånglade, vilket fick V att fråga "klarar du det här, Mammamu?". Sedan var tåget förstås försenat, men bara tio minuter. T ville vänta ute, där fanns tåg, som han är så intresserad av. Han hade laddat ryggsäcken med kex som färdkost, och burken åkte fram innan vi passerat Sjömarken. Men bara ett, "måste spara", sa han. I Göteborg styrde vi stegen mot Alfons Åbergs kulturhus, som var målet för vår färd. På vägen dit fick vi beundra de nakna männen på pelare utanför Posthotellet. De ändrar färg hela tiden, fascinerande. "Men fryser de inte?", frågade V.

Alfons hus hittade vi alldeles i närheten. Barnen började genast utforska stället. Det var mycket fräscht och fint, och det visade sig att T och V, 4 och snart 3 år, var i perfekt ålder. De klättrade i träd, gick nästan vilse i en labyrint, skickade grejer i en linbana, åkte i Alfons helikopter med mera. Vi läste Alfons-böcker och såg två teaterföreställningar: Gonatt Alfons Åberg och Vem räddar Alfons Åberg. Till lunch blev det pannkakor och sylt, men en portion räckte inte för V så hon och brodern delade ytterligare en.

Toan hade både en stor stol och en liten, liksom högt och lågt tvättställ. Jag gick på toa, kom ut och letade efter barnen. Plötsligt såg jag en personal komma springande i riktning mot toan med V i famnen. Jag efter, och personalen förklarade att V hade lagt sig på golvet framför kassan och gråtit, "jag behöver kissa". Duktigt av henne att acceptera att någon främmande hjälpte henne, när inte mormor fanns i närheten.

Så blev det dags att åka hem, och det var inte så svårt att locka med sig barnen. Vi skulle åka dubbelbuss! När vi kom till Göteborgs centralstation måste vi dock först titta på tåg. "Snälla", bad T så fint.

På bussen fick vi tyvärr inte plats längst fram på andra våningen, men barnen var lika nöjda över att sitta längst bak. Kexen hade nu strykande åtgång, det gällde att hålla V vaken, vilket nog inte hade varit så svårt utan kex, hon var mycket uppspelt, liksom sin bror.

I dag har jag tittat in hos dem. Bara T och hans mamma var hemma, pappa, V och H hade åkt iväg för att handla. "Kommer du ihåg att vi var hos Alfons i går?" frågade T. Det gjorde jag. Hans mamma berättade att båda barnen hade talat mycket om gårdagens utfärd, och det kändes förstås så bra att de tyckte det var lika roligt som jag tyckte.

Det har kommit en till! Nu har jag sju barnbarn, det är ju fantastiskt.

Han heter Hannes och såg dagens ljus (mörker) sent en måndagskväll. Jag var hemma med hans storasyskon och nästa morgon kunde jag meddela den glada nyheten att de fått en lillebror. Efter frukost tog jag dem till förskolan, och under promenaden dit frågade jag dem vad de tyckte att brorsan skulle få för namn. "Fridun", sade den treåriga systern bestämt. Hon viftade bort mina lama protester om att det kanske mera var ett flicknamn. "Fridun", sa hon igen och tonfallet visade att det här var bortom all diskussion. Nå, jag frågade storebror, 4,5 år."Karlsson" föreslog han. "Ja, jättesnyggt" försökte jag. Men då ändrade han sig till Karl.
Vi kom överens om att det faktiskt är föräldrarna som bestämmer namnet på sina barn och knallade vidare.

Men Hannes är alltså namnet. Jag har träffat honom och fått säga "hallå" till honom på det mormoriga vis jag gjort till alla gullungarna när de varit nykomna. Undrar om han kommer att kalla mig mormor eller Mammamu, hans storebror har börjat säga mormor istället. Men han säger det med småländska r, precis som sina kusiner därifrån.