Nu är det gjort! Väggarna och taket i mitt vardagsrum lyser vita som nyfallen snö. Själv är jag totalt slut. Jösses, vilken styrketräning jag har ägnat mig åt i dag.

B, S och M var här i går kväll och hjälpte mig montera ner bokhyllan i vardagsrummet och upp igen i gästrummet. Där ska den stå framgent. Vi åt paj och drack vin också, men vi var mycket måttliga, hyllan krävde sin tribut av oss och inte förrän bortåt midnatt var vi klara.

L kom hit på morgonen, tog ner taklampan, den ärvda av farmor som inte ska upp igen, och han kontrollerade också att skruvar var ordentligt åtdragna i bokhyllan. De var de inte, så även där fick han göra en insats.

Det var dags att inleda själva målandet när han gick. Min första motgång var att jag inte fick upp färgburken till takfärgen. Sablar också! Men min snälle granne ovanför, J, kom gärna ner och hjälpte mig! Sedan satte jag igång. Det var jobbigt, kan jag säga. När taket var klart ville jag bara sätta mig i ett hörn och gråta, det är så synd om mig som är så ensam :-((!

Efter lunch var det dags att fortsätta med väggarna, det gick mycket bättre.

Nu sitter jag i soffan och njuter nästan. När jag inte är så trött längre kommer det att kännas bra. Måste köpa en längre kabel till TV:n, jag vet inte hur jag fogar ihop stereosladdarna och gullrankan kan jag inte bära in utan hjälp. Men det jobbigaste är gjort!

Aldrig mera ska jag måla!

Hu, det är inget ställe jag önskar tillbringa några lördagstimmar i. Alla som vet vad det är förstår vad jag menar. Men jag kunde få trevligt sällskap!

Ringde och pratade med lill-T:s pappa på lördag morgon. Där hade det varit nattklubb, T hade vaknat minst tre gånger och gick inte att trösta med mat. Hans mamma var heller inte hemma, ute på lokal med väninna, men när hon kom hem dög det inte med bröstet, nehedå, det ville han inte ha. Och inte tycker han att vällingflaskan är något att ha heller. Sista gången när han vaknade fick han gröt av sin snälle pappa, men då var det ju morgon. I alla fall tycker de flesta som fått sova gott hela natten det. Vilket inte T:s far fått.

Så när vi pratades vid i telefon och jag berättade att jag längtade efter ungen, har ju varit bortrest och inte sett honom på nästan två veckor, då föreslog T:s pappa att jag skulle följa med dem till Knalleland. De skulle titta på ett köksbord.

Sagt och gjort, jag åkte till Friskis för ett spinningpass, efter dusch till T och hans föräldrar. Behöver jag säga att gossen blev jätteglad när mormor dök upp? Nu har han fått två tänder, det visste ni inte, eller hur, och de inte bara känns, de syns. Gossen och föräldrarna stuvade in sig i bilen, vi åkte till färghandel. Jag köpte färg och spackel, penslar och roller, ska måla om vardagsrummet. Sedan till Knalleland och vi höll inte att få P-plats! Tre dagar före lön! Och lågkonjunktur!

Det blev inget bord, far och son gick till Siba medan mor och mormor gick till Ekohallen. Sen åt vi lunch i Knalleköket, det var gott. Gossen fick gröt på burk av mormor, något han först rynkade hela fejset åt men sedan slukade. Sedan var han trött så han kördes hem tillsammans med pappa medan hans mor och mormor gjorde något mer ärende. Nu har jag fått min T-dos, räcker nog till tisdag när vi ses igen.

Tisdag i går och mormors dag att titta in hos lill-T. Hans pappa visste att det var jag som ringde på dörren, öppnade bara en liten springa och gossens ansikte sprack upp i ett soligt leende när han fick syn på mig. Oj, vad mormorshjärtat smälter av sådant.

Han har fått sin första tand! I söndagsmorse (nåja) när jag satt vid frukostbordet kom ett SMS, som nästan skrämde slag på mig, måste verkligen sänka volymen på den signalen ... Meddelandet berättade att anledningen till lill-T:s ovanliga kinkighet de senaste dagarna nu kändes som något litet vasst som brutit fram i underkäken. Äntligen, jublar hans omgivning, lite sen känns han i det avseendet.

Stor-T log också mot mormor på ett mera sublimt sätt i måndags. När jag kom hem från jobbet ganska sent på kvällen såg jag att någon ringt från hennes familj. Ringde upp, hennes pappa berättade att det var stor-T som ringt men nu låg hon och sov. Hon ville berätta att hon hört mig på radion! Jag visste inte själv att jag varit med, bara att någon från Sveriges Radio ringt mig på jobbet under dagen. Det var ett program som heter Pang Prego eller något sådant, P3 var kanalen. Så jag gick fåfängt nog in på sr.se och lyssnade igen. Märkvärdigare uttalanden har jag hört i radio förut, kan jag säga.

Det kanske kan bli något med min tradition som jag skapat. För andra året i rad har jag haft Thanks giving-middag för barn och barnbarn. Att ha den den fjärde torsdagen i november som är rätt i USA låter sig icke göras emellertid. Den här middagen tar tid och alla jobbar på torsdagar. Dessutom: om A och hennes familj (där stor-T och mellan-T ingår) ska kunna komma, måste det vara helg.

Förra året blev det bara S, D och jag. Lill-T kanske vi kan räkna, han låg ju där i sin mammas mage. Det blev så bra då, en kalkon, sweet potatoe casserole och andra tillbehör. Vi pratade om vad vi var tacksamma för från det år som gått, det är ju själva meningen med middagen.

I år kunde A, A, stor-T och mellan-T också vara med. Lill-T var mycket mera påtaglig detta år. Det blev en jättekalkon igen, sötpotatispudding, brysselkål, gelé, sallad, kokt potatis. Men vi började med E:s present till mig häromfredagen: spröda goda dinkelkex med ädelost och fikonmarmelad, mmm. Mellan-T, som är mycket intresserad av all slags mat, bad att få flera kex med marmelad och "fetaost". Desserten hade jag försvenskat och gjort kalvdans, som var prydd med hallon och turkisk peppar-karameller som jag krossat. Hallonsås var krona på verket.

Så skulle vi prata om vad vi var tacksamma över. Tre saker ville jag att alla skulle nämna. För barnen räckte det med en sak. Lill-T:s föräldrar viskade i hans öra, och han framförde faktiskt följande: majspuré, mamma och pappa. Mellan-T tyckte att spela spel var det han ville tacka mest för. Stor-T hade svårt att bestämma sig, men till slut sa hon: lekpark.

Vi enades om att vi har haft ett fantastiskt år, sett ur många synvinklar. Allt möjligt jättekul har hänt, det är nästan osannolikt att så glada händelser följer slag i slag. Är det den grå vardagen som följer nu?