Ursäkta att jag säger att jag ska sluta skriva! Det verkar som om jag inte kan låta bli ibland.

Gick till Vävkompaniet i dag efter jobbet för att hitta presenter till folk vi hälsar på under semestern. Där hittar jag precis alltid det jag inte innan visste att jag ville köpa. Vad sägs om en tovad tulpan? Eller stickade diskdukar i lin? Eller en linnesjal? I deras utställning hittade jag en present till mig själv: en tovad tavla som hette Gullungar! Konsthantverkaren (Gunilla tror jag hon hette) hade broderat åtta barnhuvuden i en blomsterkrans. Sex barnhuvuden hade hår av olika färg, två hade inget hår. Jag har sex barnbarn, har jag två ofödda? Kanske de är barn till Emma och därmed Håkans barnbarn en vacker dag? När utställningen är slut hämtar jag konstverket, som ska få en fin plats i vårt hem.

I attentaten i Norge har, enligt flera höjdare som uttalat sig: de finaste norska ungdomarna har fått sätta livet till. Det kan inte hjälpas, nog är det onödigt att gradera värdet av dem. Det finns massor av "finaste ungdomar" kvar, utan att man ska tolka det som en tröst. Det är hemskt nog som det är.

Lyssnade på Maria Wetterstrands sommarprogram i Ipod på väg till jobbet. Vad synd att hon var så mästrande mot oss andra.

I morgon börjar semestern, fyra veckor av vilka två går åt till resa till Norrbotten. Så roligt att fira semester med Håkan igen!

Lovar runt och håller tunt :))

Men jag kan ju inte låta bli att berätta om gårdagen på Liseberg. Den började där strax efter att parken öppnat, när H och jag mötte smålänningarna, alla sex, med förväntansfulla barn. Vädret var osäkert, och när vi kom in upptäcktes att lilla M:s regnoverall blivit kvar i bilen. Jag tog det långa benet före för att hämta den. På vägen till garaget mötte jag många barnfamiljer med många andra förväntansfulla barn och mindes när mina var små och Lisebergs-besöket var en av höjdpunkterna på året.

M:s regnoverall behövde hon, skulle det visa sig. Då och då kom en präktig skur som förpassade oss under skydd.

Tack och lov för bärsjalar! Barnens moder knöt den omsorgsfullt om mig, ner stoppades lilla F, och där låg hon och sussade så gott medan vi rörde oss i parken. Ett tag körde H vagnen med den likaledes sovande lilla M och jag bar babyn, medan föräldrar och storasyskon roade sig med de mer avancerade karusellerna. Vi fick många fundersamma blickar, för ett sådant litet barn som F måste ju vara med sin mamma (och maten) hela tiden. Var vi kanske föräldrarna? Hur hade det i så fall gått till?

H och jag gav upp vid halv 8-tiden och åkte hem för att förbereda alla bäddar åt familjen. Det visade sig att de inte vara hemma förrän vid 23-tiden, då hade vi redan somnat. Men de var så tysta så när de smög in. När så F gav sig till känna vid 4.30 tyckte jag att det var föräldrarnas tur att sova. Jag bar på henne i köket, och hon somnade snart i mina armar. Men ett par timmar senare var hon hungrig igen, och det var förresten dags för mig att duscha, äta frukost och gå till jobbet.

Det nya livet är den lilla F som föddes den 22 juni, mitt sjätte barnbarn. Hon har tre större syskon, måtte inte det göra att hon kommer i skymundan.

Hon hälsade på när hon var tio dagar gammal, eftersom föräldrarna och vi och  hela tjocka släkten skulle på bröllop. Hennes syskon var hemma hos sina farföräldrar. Så liten hon var! Hon vägde blott 2880 g när hon föddes, men på BB tröstade man hennes mor med att säga att "di där små brukar ha föaförståndet, så det går nog bra, värre är det med de stora, di är lite lata". Och en vecka senare hade hon gått upp i vikt och vägde mer än 3 kg, duktig tjej. Vi åkte ner för att gratulera M som fyllt 6 år i mitten av juni, men vars födelsedag nästan kom bort för att ett nytt syskon var på väg. Han fick ett tält av oss, och hans mor kunde sedan meddela att han i princip flyttat hemifrån och bodde i tältet. Han hade t o m legat där ensam en natt, när storasyster ville ha bekvämligheten i sin egen säng.

I går träffade vi de andra gullungarna, T och V, som var hos sina farföräldrar i sommarstugan utanför Varberg. Det var härligt väder och barnen sprang omkring halvnakna. H hittade ett körsbärsträd, och vi plockade och åt. V också, men hon åt inga, hon är principiell motståndare till frukt, bär och grönsaker, såvida det inte gäller bananer och gröna ärter. Och så sa hon till när hon behövde kissa vid ett tillfälle, och gjorde det på pottan. "Like" från många!

Annars har jag lite träningsångest, S och jag ska cykla Viaredssjön runt i slutet av augusti. 10 mil! Mina ben är starka nog, men rumpans sittben behöver en duvning. Jag har köpt en ny cykel, en treväxlad Monark (med korg) och tänker ta mig runt med den. Om jag klarade 4 mil fram och lika mycket tillbaka på en oväxlad cykel och på grusväg när jag var 12 år, ska jag väl klara detta. Är dock lite nervös.

Kära läsare, jag har ju några, det ser jag på statistiken, det här kanske är det sista blogginlägget. Jag är lite less på att göra samma sak hemma, som jag gör på jobbet. Men jag blir väl pensionär en dag, jag med, och då återkommer jag eventuellt.