Så roligt det ska bli om två veckor. Då ska två av mina småländska barnbarn komma och hälsa på. Deras mamma är på språkresa i Frankrike, och pappa är hemma med de fyra barnen. Av vilka två alltså ska få åka på sportlov till mormor. Förra året var deras två äldre syskon hos mig på sitt lov, och i år är det sannerligen dags att M, 4 år och F 2,5 år, får komma ut och röra på sig.

Jag åker ner på måndagen med tåget, och på tisdag åker vi tillbaka till Borås. Därför kollade jag tidtabellen på SJ, och det var intressant läsning. Vet ni att om man köper den dyraste biljetten till Alvesta tar det dubbelt så lång tid, är tre gånger så dyrt och innebär ett par byten? Nu är jag ju inte dummare än att jag köper den billigaste, kommer snabbt ner och slipper byta. Fattar någon hur man resonerat? Och vem åker på de dyra biljetterna?

Åh, vad detta ska bli roligt i alla fall! M och F ska få umgås med sina kusiner, av vilka M och V, 4 år, är världens bästa kompisar. En dag ska vi ta oss med bussen till Göteborg och Alfons Åberg-huset allihopa. Och M ska få vara med om att hämta V på förskolan, något som hon ser som en höjdpunkt.

Mitt barnbarn T 5 år tycker att hans mamma ska bli pensjonär. När hans pappa frågade vad det var svarade han att det var en sådan som kunde välja själv när man jobbar och när man är ledig. Hmm, är det så det är?

I alla fall går det åt bra mycket mera kaffe här hemma nu. Lamporna är tända mycket mera, men jag målar läpparna kanske bara en gång om dagen, till skillnad från de cirka sex-sju när jag jobbade. Och så åker jag gratis med bussen! Så det kanske jämnar ut sig.

Nu läste jag att kommunen planerar att ge alla över 65 broddar. Synd att jag redan har såna. Men det värmer att man hyser sådan omtänksamhet om oss gamla. Eller beror det på att man vill spara pengar på förhindra lårbensbrott?

Birgitta och Lennart fick:

glögg och pepparkakor

gratinerade kräftstjärtar

Leif Mannerströms fyllda kycklingbröst, sås med tomater, paprika, lök och champinjoner och tagliatelle

pepparkakscheescake

Dryck: vitt torrt vin, rött Periquita reserva

I fredags var det första frukostmöte på Erikshjälpen för oss som vill bli volontärer i second handbutiken som ska öppna i slutet av mars. Cirka 15 personer hade hörsammat inbjudan efter att ha ansökt genom en annons i BT. Vi var väldigt olika, både i ålder och, tror jag, i bakgrund.

Nu fick vi inte bara frukost utan också se lokalerna, där verksamheten ska vara. I ett jättestort beredningsrum ska allt som skänks tas om hand innan grejerna hamnar i butiken, som också inrymmer ett kafé. Erikshjälpens affärsidé är kvalitet i återvinningen, så vi kommer att få lära oss vad som kan säljas och vad som kasseras. Det innebär tyvärr att en del givare tar Erikshjälpen som en sopstation, istället för att åka dit själv. Sedan får organisationen betala för att bli av med skräpet, pengar som istället borde gå till bistånd. Tänk på detta, ni som vill skänka!

Längre fram hoppas jag få jobba i kaféet, det verkar mest intressant, tycker jag. Än så länge blir min uppgift att fram till öppningsdags arbeta i beredningen med att ta hand om varor för hem och hushåll.

Detta känns jättespännande och roligt! Du som läser det här och tycker som jag, häng på! Vi behöver vara många.

Nu väntar jag bara på att bli av med bihåleinflammationen, en envis rackare, som biter sig fast. I morgon kommer Hannes ett år igen, vi har två nya dagar av umgänge framför oss.

P1 kl 11 på torsdagar, Radiopsykologen, är ett så intressant program. I dag handlade det om en farmor som sedan 2,5 år inte får träffa sin sons barn. Varje gång visar programmet att personen som psykologen talar med, kommer fram till egna lösningar på sitt problem, och det är väl det som verkligen är vitsen med ett psykologsamtal.

Men tänk att det kan låsa sig så mellan vuxna barn och deras föräldrar, så man bestämmer sig för att barnen inte ska få träffa farmor mera. Vad tänker barnen? Vad tror de? Vilken skuld tar de på sig själva? Särskilt i detta fall, där ett barn går till farmor med ett problem i familjen och ber henne tala med barnets föräldrar. När hon gör det leder det till att kontakten klipps av.

Jag känner med denna farmor, vilken sorg det måste vara, för jag kan lätt föreställa mig hur det skulle att inte få träffa barnbarnen.

Jag är ett under av tålamod. Det har nu tagit mig 6 minuter att komma hit för att blogga. Är det datorn det är fel på? Den är ju urgammal, tre år, och bör kanske förpassas någonstans.

Nej, någon kickoff på Friskis blev det inte, därtill var jag för sjuk. Men lille Ivars dop lyckades jag samla ihop mig till. Det var en större tillställning med cirka 60 gäster i den stora kyrkan och med måltid efteråt i församlingshemmet. Oj, så uppvaktad den lille gossen blev! Men han tog det lugnt, under dopet såg han mest nyfiken ut, där han betraktade auditoriet.

Ettårige Hannes är hos mig måndagar och tisdagar tills han får sin dagisplats i februari. Vi hostar ikapp, i går blev det ingen utevistelse alls, mormor var för dålig. I eftermiddag hoppas jag vi kommer ut en liten sväng.

Han är en charmör, plötsligt vill han bara pussas. Solig och glad dessutom, jättelätt att ha hand om. Nu har han börjat äta igen efter att ha matvägrat i förra veckan. Men han har lite att ta av, så det gjorde inget. Till mellanmål fick han rysk yoghurt med roslagslingon. Han är obetalbar när han efter att ha svalt säger "mmmm" och ser nöjd ut.

Han talar långa meningar med satsmelodi, men ingen förstår vad han säger. Det låter ibland som jäjädädedö, och kan kanske betyda "har du sett att det har blivit ljust ute?"

Precis som Birgitta skrev i en kommentar har allt två sidor. Fördelen med att vara sjuk som pensionär är att det inte kostar något, som det gjorde när jag jobbade. Det har tröstat snåla mig, när jag legat däckad i soffan hela dagen med huvudvärk, som inte ens gick över med en värktablett.

Men det här är förstås något man får räkna med, när man umgås med andra människor. Få se om jag orkar med Friskis kickoff i morgon och lille Ivars dop på lördag. Håll tummarna!

När Petra Mede vinterpratade i radion, berättade hon om den märkliga känslan när hon och hennes man åkte genom stan på väg mot förlossningen, då hon tyckte att det var så konstigt att bussarna gick som vanligt, människor var på väg till jobbet och skolorna hade inte stängt, fast hon skulle föda barn! Lite av den känslan fick jag när jag gick till gullungarna i morse vid samma tid som jag gått till jobbet. Allt runt om mig var som vanligt, folk rastade hunden och åkte till jobbet, allt var som vanligt för alla andra utom för mig.

I dag har jag alltså passat de små, T5, V4 och H1. Lite trött känner jag mig nu när jag sitter i soffan och har städat upp efter dem. För vi gick hem till mig när barnen hade fått i sig frukost. Den lille ettåringen är en riktig sjusovare, han vaknade först vid halv nio. Han är inte riktigt frisk, har en envis förskylning, liksom hans syster som också hostar rätt mycket. De äter i princip ingenting just nu och ratade båda makaronipuddingen som jag gjorde till lunch. Storebror åt desto mer. Han ska inte längre bli lokförare utan kock och ha en restaurang dit jag får komma och äta hur ofta jag vill. Det låter utmärkt.

Glassen till dessert smakade emellertid utmärkt även för V4. Vi får se det som medicin, hon hade ju ont i halsen.

Mina planer var att gå ut, kanske till en lekplats, och så ville jag gräva ner julrosorna som än så länge står i krukor vid entrén. Men av det blev intet, vädret var helt enkelt för uselt med iskallt regn. Istället gjorde vi på T5:s inrådan muggmuffins, varsin till honom och hans syster. Men hans systers pös upp alldeles för mycket, över kanterna. Till hans tog vi en lägre och vidare mugg och det blev mycket bättre, och gossen åt med god aptit.

Och sedan kom föräldrarna och hämtade!