Kommer ni ihåg Sven Ingvars låt, som gick som rubriken? Nu har vi det, hurra! Jag har alltid sagt att jag gillar vintern, men det var nog bara för att göra mig märkvärdig, tänker jag när jag sitter i solen på altanen, proppmätt efter lunch på gräddstekt salt sill. Kaffet efter blev lite tunt tyvärr, det tog slut. Men jag får låtsas att det är söndag efter gudstjänsten i Lombard, Illinois, och vi ska dricka svagt kaffe med kakor till i församlingshemmet.
Hoppas i alla fall att jag piggnar till om en stund och kan fortsätta med trädgårdsarbetet och tvätten. Lakanen är så fina där de hänger på linor mellan björkarna. Det är gott att leva, och jag önskar att min vän Birgit hade fått bli äldre. På onsdag ska jag gå på hennes begravning.

På lördag ska Erikshjälpen dela ut det första stipendiet genom Borås-fonden. I dag hade vi ett möte för att gå igenom de ansökningar vi fått och komma fram till hur pengarna skulle fördelas. Det var mycket intressant att delta i diskussionerna som vi fyra i kommittén förde. Så bra det är att man är några som för fram åsikter från olika synvinklar, var och en kan inte tänka på allt!

Efter mötet var Björn som butikschef kallad till lokalradion för att berätta om stipendiet. Han bad mig följa med, och snart var vi i direktsändning i P4 Sjuhärad. Vi berättade om stipendiepengarna som kommer att delas ut två gånger årligen, och som ideella organisationer som arbetar med verksamhet för barn och ungdomar kan söka. Och nu fick vi tillfälle att uppmana till ansökan, vi har inte fått så många ännu, men det hela är ju alldeles nytt för Borås. Den som vill kan förresten lyssna på inslaget, tror jag i alla fall. Gå in på P4 Sjuhärads hemsida och kolla under arkiv och dagens datum.

Annars arbetar vi mycket nu med att byta ut varor i butiken. Det är jättespännande att öppna nya flyttlådor med grejer vi fått in. I förra veckan hittade jag till exempel gula porslinsburkar med lock i två olika storlekar, där det var angivet på utsidan vad de skulle innehålla: frukt, ingefära, socker med mera. Av dem gick ett par åt redan i lördags. Själv handlade jag också i lördags, åkte ner som "vanlig kund" eftersom jag visste att vi fått in en potatispress i metall. Jag har en sådan, men den har blivit så rostig, och jag har letat efter en likadan överallt. Så det var ett fynd! I dag packade vi upp ännu en och lade ut i butiken. Kom och köp!

Nog trodde jag att Erikshjälpens second handbutiker skulle vara befriade från stölder. Den villfarelsen har jag nu tagits ur, när vi hittat tomma kartonger i hyllorna. I dem låg tidigare till exempel strumpbyxor. Eller små kameror. I provhytterna hittar vi avrivna prislappar på golvet. Skäms, du som gjort det här! Hur känns det i samvetet när du går ut ur butiken och ser bilderna på alla barn som får ta del av överskottet vi får in? Det här leder till att vi som jobbar där får vara ännu mer uppmärksamma.
Då är det roligare att berätta om kvinnan som köpte en ny väska och gav sin gamla (och snygga) till oss. Eller om alla dem som lämnar en extra slant i våra bössor. Eller om alla dem som ger oss komplimanger för vår fräscha butik och vårt mysiga kafé. Att stå där och grädda wienerbröd, vars doft lockar gäster - det är en sann fröjd!

För en pensionär finns nästan lite för mycket att göra, för många aktiviteter uppenbarar sig, och det är bara att välja och vraka.

I dag gjorde jag debut som assistent vid högskoleprovet. 80 hugade deltagare hade anmält sig, av dem dök alla upp utom tre. Vi var en provledare och två assistenter, som skulle se till att allt sköttes enligt alla reglementet. 

Men så unga de var! Själv skrev jag högskoleprovet för 12 år sedan, jag var visserligen äldst då, men det var ändå några som var minst 40. Nu var hälften av de 30, som jag skulle ägna uppmärksamhet, födda 1995, och ingen var född tidigare än 1991. Det var en samling allvarliga, diciplinerade unga människor, mycket fokuserade och som tog uppgiften på yttersta allvar. Jag hade trott att det skulle vara lite långsamt att sitta där och "vakta", men dagen gick mycket fortare än vad jag tänkt mig. Ibland följde jag med i ett provhäfte (som blev över för att några inte kom) och insåg att hade jag gjort provet idag hade jag inte fixat matten, inte på långa vägar. Ordförståelsen, däremot, skulle jag inte haft så stora problem med.

Det var i alla fall en ny och spännande erfarenhet, som jag till och med får betalt för i pengar.

Storebror har fått en cykel i 6-årspresent. Familjen talar om vem som kan tänkas bygga cyklar. 4-åriga lillasystern har svaret. "Erikshjälpen!"
Mormor har nog talat väldigt mycket om denna hjälporganisation på senaste tiden.

Nummer tre i barnbarnsskaran fyller år i dag. Oj, vad vi väntade på honom för sex år sedan. han var planerad till mitten av mars, men han hade inte bråttom. Det är något som hållit i sig, tänker jag när jag förmanar honom att fortsätta klä på sig för att vi ska gå ut till exempel. Alla mina sju barnbarn är speciella på sitt sätt, liksom alla andra. Den här nybakade sexåringen är mycket fundersam, utvecklar gärna sina teorier och har en otrolig fantasi, när det kommer till att berätta de mest osannolika historier. Vi firade honom i söndags, alla hans närmaste är ju inte daglediga, och hans mamma bjöd på ett fantastiskt vackert fat med grönsaker, frukter, ostar med mera. Den ena tårtan hade spindelnät och två spindlar, jag fotade och fick cirka 20 gilla på Facebook för den bilden. Han fick förstås presenter, den största var cykeln, "jag har fått en jättecykel", berättade han för nytillkomna gäster. Av oss fick gossen förkläde, kockmössa och diverse bakattiraljer, han tycker mycket om att baka och laga mat.

Det är något som också hans storkusin gillar, den tre år äldre M. De båda gossarna har mycket gemensamt och leker så bra tillsammans, åren till trots. För några månader sedan ringde M till mig och ville att jag skulle vara med honom i skolan en dag. Bäst att passa på, det vill han inte om bara några år, tänkte jag och för ett par veckor sedan var det dags. Vi åkte skolbussen, det var gympa först och under rasten visade han mig runt på skolgården. Musiklektion kombinerad med fruktstund följde, gossen hade omtänksamt nog tagit med sig en morot till mig. Jag fick skollunch, och dagen avslutades med massage samt att fröken fick en fredagskram. Och sedan tog vi skolbussen hem.

En flicka tyckte det var så mysigt för M att ha sin mormor där, och en annan skulle be sin mormor komma. Många barn frågade hur gammal jag var och jämförde sedan med sina mor- och farföräldrar som var ungefär lika gamla. Någon berättade lite sorgset att hans mormor var död.

Detta handlar om en liten skola på landet, och jag hoppas få chansen att följa med mina stadsbarnbarn till deras skola. Själv älskade jag att gå i skolan som barn, men det hade varit ännu roligare att gå där nu, de får så intressanta och roliga uppgifter. Pedagogiken har gått framåt!

Efter två månaders förberedande arbete med den nya second handbutiken öppnade vi. Oj, vad vi har jobbat på hem och hushåll (liksom de andra gjort på de andra avdelningarna). Vi har diskat och putsat, prissatt och försökt fylla hyllorna i butiken på det snyggaste sätt. Jag har också engagerat mig i "lek och spel", där jag tvättat dockkläder för att sedan klä dockorna, räknat pusselbitar, kasserat och sparat. Och så roligt vi har haft tillsammans!

När så lördagen den 29 mars kom, var vi alla mycket spända inför premiären. Det var en strålande dag med sol och värme, skulle det komma någon? På Åhaga var det trädgårdsmässa med bland annat vinnaren i Trädgårdskampen, Tony Johansson, och Elfsborgsdagen gick av stapeln på regementet. Plus den där solen som sken som besatt på oss alla!

Visst kom det folk. De stod och köade mer än en timme innan öppning. Efter invigningstal och bandklipp kunde vi släppa in våra nyfikna och köpglada kunder.

Det dröjde inte länge innan köerna till de fyra kassorna var mycket långa, men folk stod tålmodigt kvar. En del handlade mycket, andra lite, och någon gjorde verkliga fynd. Man var också nyfiken på Farbror Erik och upprinnelsen till Erikshjälpen, och jag talade med många om den stora vinsten vi alla gör med att handla andrahandsvaror.

Vi fick mycket gott betyg för butiken, man tyckte den var så fräsch och snygg. I det trevligt inredda kaféet tog man gärna en fika.

Borås Tidning var också där, och jag växlade några ord med min forna kollega. På hennes fråga om varför jag engagerade mig här svarade jag att det helt enkelt är det roligaste jag någonsin gjort. Varför det, undrade hon. Det första som jag tänkte på, var det fantastiska kamratskapet bland oss som jobbar där. Det andra var att det känns trevligt med tanken på att man gör en insats för någonting bra, nämligen att ge liv åt barns drömmar.

Nu ska jag jobba vidare på att få fler att ansluta sig som volontärer. Så det så!

Oj, vad många ytterkrukor vi får till Erikshjälpen! Om man vill vara lustig kan man säga att det är så många så vi kan öppna affär. Vilket ju är precis vad som ska ske den 29 mars. Vi sorterar, diskar och ställer ut en del, men mycket går till vårt lager och ska plockas fram senare.

Vi har en särskild monter som lockar med påsksaker. Dessutom en trädgårdsdito som Karin inspirerade till när hon var hos oss. Julsakerna har vi lagt i lådor och ställt upp högt på en hylla i väntan på att den högtiden kommer. Kaféet börjar ta form, det tycker jag är mest spännande av allt. Vi har fantastiskt roligt, när vi jobbar. Kom med du också som läser det här!

Min e-petition om avgiftsbefrielse ligger för underskrifter, men det går trögt. Du hittar den här:

http://boras.demokratiportalen.se/myProposal?pid=39

Skriv gärna under!

Själv röjde jag i förrådet häromdagen. Där gjorde jag fynd, bland annat en mangel, en ställning för att nysta garn med, några luciaklänningar och en jättegryta som vi inte kan använda på vår induktionshäll. Det ska killarna hämta i nästa vecka, grejerna är för tunga att ta med på bussen.

Efter mina timmar på Erikshjälpen greps jag av en enorm längtan efter barnbarn. Nå, jag har ju tre i närheten, så dit tog jag mig sedan jag ätit lunch. Thor, snart sex år, ska bli kock och hjälper till i köket så mycket han hinner. Nu hade han bakat "cho-kladdkaka" och det hade också blivit chokladbollar. Det blev första altanfika för året, vi mumsade och åt, och i ett obevakat ögonblick stoppade Hannes, ett år, ytterligare en chokladboll i munnen. Mycket lycklig spatserade han omkring med munnen full, men efter det hittade mamman på att ställa bakverken högre upp, dit han inte nådde.