Så dök de upp hos mig, V, T och deras mamma, i går som var den första dagen under den sista semesterveckan. T var utlovad en överraskning av sin mamma, och efter lunch gick vi upp på vinden och fick fram den blå dockvagnen som hans mamma körde så stolt när hon var liten. Gossen blev överlycklig! Ändå rörde det sig inte om något motordrivet fordon. Men den hade ju hjul och gick att köra. Medan hans mor letade efter fler användbara ting däruppe, påhejad av mig som vill bli av med saker, körde han vagnen fram och tillbaka i den mörka vindsgången medan han upprepade att man inte behövde vara rädd där.

Vi gick ner igen, T fick en filt att bädda i dockvagnen med och hans mosters docka, Josefine, fick lägga sig där för att sövas. Runt, runt i lägenheten gick dockvagnspromenaden, för nu hade det börjat regna så förfärligt, så en promenad hem till honom var inte att tänka på.

Han leker med sin lillasyster på hennes villkor, han kryper omkring och ropar "kom Vera!" och hon kryper efter. Nu har hon två tänder i underkäken, och nu ställer hon sig upp utan att behöva stöd. Hon kan också lockas att gå några steg.

Den här dagen fyller stor-T 7 år! Hon var mycket meddelsam när jag ringde henne för att gratulera. Det märks att hon ser sig själv som en stor flicka nu. Hon går i "riktiga skolan" som jag valde att kalla den, och hon tycker det är jättekul och jobbigare än förskoleklassen. Hon hade en gåta: vad är ditt men används oftast av andra?

Svara på det om ni kan!

I morse fick jag inga applåder när jag dök upp hos barnen. Men väl ett fantastiskt leende från vackra V. T visade mig en bil som någon annan tagit sönder så att jag inte skulle vara ledsen för kranbilen för en vecka sedan.

Vi lekte och lekte. V intog sin förmiddagsslummer lätt som en plätt och en timme senare när hon sovit färdigt och barnen fått ett mellanmål gick vi ut till det soliga vädret. Samma koncept som förra torsdagen: först lekplatsen där en grävskopa, modell lagom för en en tvååring, finns i sandlådan. Sedan en sväng förbi gungorna, som uppskattades särskilt av V. I dag förstod jag vad det handlar om: det gäller att dra ner tempot så det passar dessa små. Då blir det aldrig tråkigt att hänga vid sandlådan i en timme.

Grannen renoverar, och TVÅ skåpbilar stod utanför deras hus. Till T:s stora förtjusning fick han bli vittne till att båda backade ut!

Mina lammfärsköttbullar föll unge herrn i smaken,"jättegoda" var utlåtandet. Lillasyster stupsomnade efter maten, storebror var på god väg, men piggnade till när jag föreslog baksidan, den älskar han. Ut alltså och körde sin gräsklippare. Sedan skulle vi tävla. Ner på händer, "klara, färdiga, gå" ropade T och iväg stack vi över gräsmattan. Han vann varje gång. 

V vaknade och mycket snart visade odören runt henne att hon behövde saneras. Av med alla kläder, tvätta barnet, ny blöja, nya kläder. Och sedan bajsade T. Jag föreslog potta när jag såg att han tog i, men nejtack. Vid mellanmålet somnade han över bordet. Fick sova i tio minuter, därefter var det inte lätt att få liv i honom.

Också denna dag lämnade spår på T: en rispa på handen (som blödde lite) som katten Sessan gav honom när han inte lämnade henne ifred.

Nu tar jag semester i tre veckor.

Förresten, vilket mottagande jag fick i går morse när jag klev in genom dörren hos de små! V satt på golvet och applåderade när hon fick syn på mig. Det var första gången hon gjorde det, enligt hennes mamma, och den applåden följdes av fler under dagen. Ett annat framsteg: hon ställde sig upp och stod utan stöd, lite vingligt men i alla fall. Hon är ju bara åtta månader.

Framsteg har jag också gjort, äldre har jag också blivit. Nedanstående mejl fick jag av dotter A häromdagen.

"Vet inte hur vi kom in på det men igår pratade mateus om mormor och morfar och undrade om ni var gifta (sickans mormor och morfar är ju det).
"Näe sa jag det vet du ju att de har varit gifta men har skilt sig."
"Ja, just det, men det var väl innan morfar hade skägg och innan mormor hade streck så här i ansiktet." (ritar med fingret i sitt eget ansikte från utsidan av näsan och ner mot hakan."

Det kan inte hjälpas, streck i ansiktet låter gulligare än rynkor ...

Mormorledigheten i dag gick bra. Lite nervös var jag kanske, sov lite oroligt natten innan. Den stora frågan för mig nu i kväll är: hur hinner småbarnsföräldrar göra det vanliga? Då tänker jag på laga mat, dammsuga golv, vika tvätt, gå på toa exempelvis. Är det möjligt att jag hade det så en gång i tiden och glömt hur det var?

Barnen var goa och glada när jag dök upp, föräldrarna gick till jobbet och vi tog det lugnt en stund framför lite Bompa. Sedan hände något tråkigt, T tappade balansen i trappan och kanade ner på ryggen en bit. Han blev jätteledsen, jag släppte V ur min famn långt in i ett rum och trodde att jag skulle hinna ner för halva trappan, ta upp gossen och skynda upp igen, innan hon var framme vid trappan. Och det hann jag. T tröstade sig snart och en bula i huvudet rikare lekte vi, åt mellanmål och gick ut efter att lillasyster fått sin förmiddagsslummer. T på trehjulingen, med hjälm på huvudet, vilket visade sig vara bra. Nerför den svagt sluttande vägen till lekplatsen ville han cykla själv. Allt gick bra tills han vände sig om för att undersöka publiken, som var jag och V, och då bar det sig inte bättre än att han styrde rakt in i ett staket, trillade av cykeln och drämde huvudet i staketet. Men han hade ju hjälm som sagt och slog sig inte alls.

Eftermiddagen gick bra med två barn som nästan somnade vid lunchbordet. Sedan vaknade de pigga och glada.Solen lyste, vi var ute på baksidan, T och jag plockade lite svarta vinbär som vi åt under plockningen. Inga nya missöden inträffade. Om man inte räknar att jag satt sönder en lite gul kranbil. Men T tog det med fattning, och jag tror att jag får komma tillbaka. När vi åt mellanmål dök deras mamma upp! Det var mysigt tyckte vi alla.

Jättetrött lämnade jag arbetet efter en ansträngande dag. Var övertygad om att jag knappt skulle ta mig till Thor och Vera som bestämts innan, ännu mindre hem sedan för att packa träningsväska och lunchlåda innan jag skulle stupa i säng.

Nå, jag orkade till barnbarnen. Där satt de på altanen vid middagsbordet tillsammans med föräldrar, farmor och lekkamrat. "Hej Mamma Mu" ropade Thor glatt när han såg mig stiga in genom ytterdörren. Upp-piggande, måste jag säga. När jag sedan kramade om honom klappade han min för dagen nya rutiga storskjorta och sa "Fin". Han kan, den ungen.

Jag slog mig ner bredvid Vera, fick en tallrik, och hon knyckte genast min kniv. Den var mycket roligare att leka med än att mumsa på majskrokar.

Så småningom gick lekkamraten hem, och det blev läggdags för de små. Vilken tur för farmor och mormor att de var två, så vi fick borsta tänderna på varsin. Jag läste de vanliga sagorna, den där som Thor älskar om olika maskiner i stan (ganska tråkig om ni frågar mig) samt Ellen går till stranden (som är riktigt bra). Sedan ville gossen höra Mamma Mu sjunga Lilla båt med röödaa seegel. Och det fick han. Jag lämnade honom efter gonattpuss och -kram och gick ner till de andra. Och sedan fick vi gå upp till honom. Igen och igen och igen. Han tyckte inte alls att han skulle ligga kvar i sängen och sova.

Farmor skjutsade mig hem, jag pratade med Håkan i telefon, gjorde lunchlåda och föll i säng. Att packa träningsväska fanns ingen tanke på, tvärtom bokade jag av passet till nästa dag.

Under det dryga år som gått sedan förra blogginlägget, har barnbarnsskaran vuxit, numera är de fem. Och de två nya har inte namn som börjar på T! Så jag väljer nu att använda deras rätta namn.

Stor- och Mellan-T, Tella och Mateus (eller Tuse) har fått en lillasyster, Majken som nu är tio månader. Lill-T eller Thor har också en lillasyster numera, Vera, snart åtta månader. Deras mamma börjar jobba när skolan startar och pappa ska var deltidsledig. En dag i veckan är jag mormorledig i ett halvår, tills pappa börjar jobba igen och barnen startar sin dagiskarriär.

-Va, kan man vara mormorledig! utropar alla som får höra detta. Jovisst, om man har en snäll arbetsgivare som ger tjänstledigt en dag i veckan. Någon mormorpenning från Försäkringskassan existerar dock ej.

För att "öva" har de små varit hos mig i dag. Föräldrarna lämnade dem vid middagstid och hämtade dem sex timmar senare. Då hade Vera hunnit få favoritmat från burk, pasta med köttfärs och fruktpuré till dessert. Sedan skulle mormor pröva femminutersmetoden för att få henne att somna. Misslyckades dock, stod inte ut med att höra hennes gråt, så hon fick somna i mina armar, vilket hon gjorde på en minut.

Det blev dags för lunch för Thor och mig, lammfärsbullar med potatismos och gröna ärter. Vera vaknade när vi ätit färdigt, och jag trodde att Thor ville sova middag. Han lade sig på madrassen på golvet och sa "ut" till mig. Det blev alldeles tyst efter en stund, yes, det här gick ju lätt, tänkte jag. Smög in för att kolla, då stod gossen vid min säng, hade hittat en pennburk med roliga grejer i.

Det blev ingen slummer, istället gick vi alla ner till lekplatsen och hade kul bland gungorna. (Men först måste Thor "plocka leksaker", alltså städa, vem har lärt honom det?) Den promenaden tar normalt tre minuter, nu blev det cirka 25, eftersom Thor måste stanna och titta på varje motordrivet fordon som passerade. "Hej hej", ropade han till en tant på andra sidan gatan. "Vilka goa barn" svarade hon. "Ja, det är mina gullungar", skröt jag.

Hemma igen byggde vi koja med en filt över bardisken i mitt kök. Vi hängde också upp Thors konstverk på kylskåpet, föreställande en lastbil, vad annars?

Så småningom messade mamma att de var på väg, vi gick ut på balkongen för att spana, och när de klev ur sin bil förkunnade Thor med hög röst "här bor Mamma Mu", så att föräldrarna skulle hitta rätt.

Liten förklaring till hans namn på mig: han sa mumu först, men så hörde han sin mamma säga mamma till mig, och då döpte han mig till Mamma Mu. Det är ett namn jag bär med stolthet.

För en vecka sedan, på onsdagen, kompade jag ut vid lunch. Hade avtalat date med Lill-T, föräldrarna borta i arbete. Det var en underbar sommardag, solen sken som besatt från den molnfria himlen. Så jag slank in på sushistället i Lill-T:s hus för att köpa lunchen, måste äta fort och lätt så att vi kunde gå ut sedan. Den trevliga sushikocken kände igen mig! "Vilket gulligt barnbarn du har, alltid så glad!" Oj vad jag blev mallig.

Pappan berättade att gossen var ganska trött, så jag slängde i mig maten, stoppade ner honom i vagnen och gick ut tillsammans med min väninna E-B som jag avtalat med, hon har inte sett underverket sedan han var nyfödd. Vi gick ner i stadsparken, gick runt ett slag och trodde att Lill-T skulle somna. Men det trodde inte han! Det fanns ju så mycket att titta på! Så damerna köpte sig varsin glass och efter den fick gossen en banan. Skulle han somna nu? Han gned sig i ögonen, men det tycktes bara göra honom piggare. Vi gled runt i centrum, mormor hade ärende in på Gina Tricot och väninnan erbjöd sig villigt att passa barnet utanför. Hon behöver träning, ska snart bli farmor för första gången. Sedan var mormor kaffesugen, det blev en dubbel espresso på Kaffe Akademien, ett ställe jag gärna ger gratisreklam. Fortfarande var gossen solig och glad och tänkte inte sova. Detta imponerade mycket på mormors väninna.

Men så blev det dags att återvända hem, barnet behövde ny blöja och mat. Väninnorna skildes åt, mormor och Lill-T gick hem till ny blöja och en burk kyckling med broccoli. Och sedan var gossen trött! Han somnade på vägen ner i sängen, mormor gjorde också det, fast i soffan och med katten slumrande på magen. Vilket kissemiss gjorde på farfars mage häromdagen. Läs om det på http://birka.bloggagratis.se 

Lill-T:s föräldrar var uppbokade på annat denna onsdag kväll när mormor hämtade gossen och tog med honom hem till sig. Denna dags framsteg, berättade hans fader, var att han börjat peka och ropa dä! Det ville han nu inte när pappa ville demonstrera men från sin utsiktsplats i vagnen på vägen hem till mormor blev det många utrop: dä!, dä! dä! Men inget pekande. Vi kom hem, vi gick ut på balkongen, som tycktes fascinera den lille mycket, vi hittade mormors leksakslåda. Och mormors varma tofflor, rosa som Nasse och med Nasses huvud, oj så roliga de var. Mormor lade sig ner på golvet och gjorde den gymnastik som kiropraktorn ordinerat, lill-T tyckte det var jättekul och började genast klättra upp på henne. Och nu pekade han med hela handen till varje dä!

Han går med en lite nonchanlant stil nu, ofta på tå, det märks att han inte behöver koncentrera sig så mycket längre.

Det blev dags för kvällsgröten, mormor bytte blöja på honom och tog på honom pyjamas. (Men det är inte lätt, plötsligt blir ettåringen en ål!) Sedan på med jackan, spänna fast honom i vagnen och ner för backarna för att återbörda honom i sitt hem. Han somnade på vägen, vaknade i hissen, pappa tog av honom jackan och bar in honom till sängen, varpå gossen omedelbart somnade igen.