På Hermine-dagen ringde en Hermine till mig på jobbet. Hon hade letat efter spalten i tidningen, där vi varje dag presenterar dagens namn. Den fanns inte med i dag, och hon var jättebesviken. Jag förklarade att det berodde på platsbrist och bad henne hålla ut till nästa år. "Då är jag död, jag är 87 år, sa hon, och jag har alltid tänkt att jag dör i oktober 2012." Jag försökte protestera, men någon liten sannolikhet fanns det förstås i hennes antagande. Jag önskade henne en trevlig namnsdag och vi lade på i all vänskaplighet. Lite senare på dagen hittade redigeraren spalten i datorn, skrev ut den, jag hittade Hermines adress genom telefonnumret i min telefon (som tur var hade jag lagt märke till riktnumret när hon ringde), stoppade utskriften i ett kuvert och lade i utgående-postlådan. Det vore roligt att vara en fluga på väggen hos henne i morgon när hon öppnar brevet.

För länge sedan bestämde jag med det äldsta barnbarnet att hon skulle få följa med mig till USA, när hon blev stor nog. Nu är hon det, hon fyller nio år i september, och i maj reste vi, min sambo, hon och jag till Chicago. Efter sex dagar där åkte vi till New York. En mer fantastisk reskamrat får man leta efter! Den som vill läsa om våra äventyr kan göra det på resdagboken.se/nannyvonne.

I alla fall: när T kom hem var hon förstås upprymd av sina upplevelser. Och som grädde på moset åkte hennes klass på skolresa. Till Kalmar! Där hade hon ju aldrig varit förut heller, och hon tyckte att hon får resa otroligt mycket.

Nu väntar hennes lillebror på att få åka med någonstans om två år när han är nio. Det blir inte USA, så mycket är klart, man kan inte göra samma resa två gånger. Jag tänker att det måste bli något med mycket och god mat, det gillar han, både att laga och äta. Om fem år är det dags för nästa, om sex år fyller två av dem nio, så de båda kusinerna får följa med på samma resa. Ytterligare två år senare är det dags för den nästsista och året därpå för den sista, den sjunde gullungen som kommer i oktober i år. Efter det börjar väl H:s dotter få barn, så det här är en never-ending-story. Jag läste nyligen att numera blir 750 svenskar 100 år varje år, och den siffran bara ökar. Så jag och H kan se fram emot många, många resor med våra barnbarn. Och T har satt ribban i år, nu förväntar vi oss att de allihopa är lika goda resenärer som hon.

Sexårige M skulle börja förskoleklass i måndags. Mamman blev jätteglad när jag ringde och sa att jag kunde komma ner ett par dagar, eftersom jag har semester denna vecka. Då kunde hon följa med M första dagen och bara ta med sig nyfödda F, medan tvååriga M och jag var kvar hemma. Jag kom på kvällen, lite sent för barnen, men de var alla vakna utom förskolenybörjaren. Lilla F har vuxit jättemycket sedan sist, nu är hon verkligen en egen liten person, och påminner bara om sina syskon ibland. Hon tycker mycket om att man lutar sig över henne och pratar, då pratar hon också och ler stort. Nu upptäckte hon babygymet och att det faktiskt gick att ligga där och titta på alla grejerna medan vi andra åt.

Jag delade säng med sexåringen, inte mer än rätt, han har ju fått den av mig. Den är verkligen skön. Och bred. Jag är en sådan som tycker om att ha ett barn bredvid mig när jag sover, helst ska de sparka lite på mig också. M blev jätteglad när han såg sin sängkamrat på morgonen. Men snart var det dags för alla att lämna, pappa först till sin skola och sin sjätteklass, mamma sedan i bilen med åttaåriga T, som börjar tvåan, M och lilla F, som hänger med sin mamma överallt.

Tvååringen hade då inte vaknat, och hon blev mycket konfunderad när bara jag var tillstädes. Men modern kom snart hem med bebisen, hon hade frågat M om hon kunde lämna skolan och svaret blev "ja, gärna".

De stora barnen kom hem med skolbussen, vi satt ute i det vackra vädret med mellanmål. Det var fotbollsträning på kvällen för T med pappa som en av tränarna men hon bestämde sig för att stanna hemma (kanske för att jag var där, hoppas, hoppas). Vi läste Robin Hood till kvällssaga, den var lång och vi fick lämna lite till morgondagen.

Vi vuxna prövade en förrätt, där man hettade upp vitlök och smör och hällde över räkor, jättegott, men lite kladdigt, eftersom räkorna inte skulle skalas innan. Mamman och jag tog ett glas vin till den.

Nästa morgon fick jag följa de stora till skolbussen som plockar upp dem lite längre bort. T frågade så snällt om jag kunde tänka mig att laga en docka som gått sönder, vilket jag lovade.

Mamman, bebisen, tvååringen och jag tog en jättelång promenad, jag med bebin i sele på magen. Vi genade genom skogen, över våtmark på spång, men mamman har god träning i att ta sig fram med barnvagn var som helst. Det var underbart och soligt sommarväder.

Barnen kom hem, grannbarn kom på besök, jag lagade dockan och vi åt mellanmål i solen på det som ska bli altan. Sedan hann vi nästan läsa ut boken om Robin Hood.

Efter middagen blev det puss- och kramkalas, för sedan gick mitt tåg hem med mig. "hälsa Håkan" sa tvååringen och höjde sitt lilla pekfinger. Jag tror hon älskar honom.

Det var vad lilla V och hennes mor var denna dag. V är inte redo att gå till dagis ännu, men hennes storebror följdes dit. Mamman ringde på vägen och undrade om de kunde titta in hos oss, eftersom de också skulle in på ICA på andra sidan gatan och handla. Det gick förstås bra, vi är inte rädda för baciller. De hade nybakad vetelängd med sig, vi fikade och V stoppade i sig två bitar och drack hallonsaft, flera glas. Möbelfirman ringde och ville leverera nya soffan NU, vardagsrummet var fullt av ren, ovikt tvätt från dagen innan och den gamla soffan stod där också förstås. Men nya soffan kom, sågs och segrade. Den är jättesnygg, röd, svängd och härlig.

V hittade leksakerna, jag vek tvätt och H monterade fötterna på soffan så vi kunde ställa den på rätt plats. Jag lade ut den gamla på Blocket, hoppas någon vill köpa den och mattan för 500 kronor, inget orimligt pris, eller hur? Mamman gick och lade sig en stund, V hade haft nattklubb i ett par timmar, något som hon förväntade sig att mor skulle delta i.

De båda stannade på lunch, innan de gick för att hämta storebror och gå hem igen.

I fredags möttes gullungarnas föräldrar av meddelande på dagis att det var stängt på måndagen på grund av studiedag! Turligt nog kom vi hem igen efter semesterresan dagen innan, hade också fortsatt semester och kunde rycka in. Endast T dök upp på morgonen, hans lillasyster hade blivit så sjuk att pappa måste ta henne till vårdcentralen. Väskan hade T packat kvällen innan, den innehöll det nödvändigaste: en bil med husvagn bland annat.

"Det spökregnar", förkunnade han, medan hans mor tog av honom gummistövlar och regnjacka. Men senare på dagen talade han om spöregnet flera gånger, kanske noga med att visa på felsägningen tidigare på dagen.

Han och jag tog oss ner till mitt jobb per buss, jag hade ett ärende dit. På vägen ner såg han till sin stora lycka en "dubbel motorcykel". Vi passerade också ett stort hus där man arbetar med fasaden. T undrade om jag visste vem som bodde där. Själv trodde han att min farmor gjorde det. Det blev inledningen till ett långt och intressant samtal om döden och vad som händer efter den.

Vi tog oss också till Friskis dit H kom för att hämta kläder. T blev väldigt törstig när han såg Mer-paketen i automaten. Som tur var hade vi en femma att handla för.

Efter lunchen (som var publikfriande: pasta och köttfärssås som gossen åt med god aptit) gick vi ner till Ramnaparken. För första gången på länge tog jag mig tid att gå hela labyrinten, den slutar i en fälla! På lekplatsen fick H och jag regi, än skulle vi sitta i en stuga, än i en annan. Och vi fick vänta på T som bara skulle hämta nycklar.

Vi gick hem igen till fika och mera lek. Så småningom tog vi oss till barnets hem, där pappa och V väntade. Hon hade fått antibiotika av doktorn och var nu ganska pigg, eftersom hon också fått Alvedon för att orka äta kvällsmat.

Ursäkta att jag säger att jag ska sluta skriva! Det verkar som om jag inte kan låta bli ibland.

Gick till Vävkompaniet i dag efter jobbet för att hitta presenter till folk vi hälsar på under semestern. Där hittar jag precis alltid det jag inte innan visste att jag ville köpa. Vad sägs om en tovad tulpan? Eller stickade diskdukar i lin? Eller en linnesjal? I deras utställning hittade jag en present till mig själv: en tovad tavla som hette Gullungar! Konsthantverkaren (Gunilla tror jag hon hette) hade broderat åtta barnhuvuden i en blomsterkrans. Sex barnhuvuden hade hår av olika färg, två hade inget hår. Jag har sex barnbarn, har jag två ofödda? Kanske de är barn till Emma och därmed Håkans barnbarn en vacker dag? När utställningen är slut hämtar jag konstverket, som ska få en fin plats i vårt hem.

I attentaten i Norge har, enligt flera höjdare som uttalat sig: de finaste norska ungdomarna har fått sätta livet till. Det kan inte hjälpas, nog är det onödigt att gradera värdet av dem. Det finns massor av "finaste ungdomar" kvar, utan att man ska tolka det som en tröst. Det är hemskt nog som det är.

Lyssnade på Maria Wetterstrands sommarprogram i Ipod på väg till jobbet. Vad synd att hon var så mästrande mot oss andra.

I morgon börjar semestern, fyra veckor av vilka två går åt till resa till Norrbotten. Så roligt att fira semester med Håkan igen!

Lovar runt och håller tunt :))

Men jag kan ju inte låta bli att berätta om gårdagen på Liseberg. Den började där strax efter att parken öppnat, när H och jag mötte smålänningarna, alla sex, med förväntansfulla barn. Vädret var osäkert, och när vi kom in upptäcktes att lilla M:s regnoverall blivit kvar i bilen. Jag tog det långa benet före för att hämta den. På vägen till garaget mötte jag många barnfamiljer med många andra förväntansfulla barn och mindes när mina var små och Lisebergs-besöket var en av höjdpunkterna på året.

M:s regnoverall behövde hon, skulle det visa sig. Då och då kom en präktig skur som förpassade oss under skydd.

Tack och lov för bärsjalar! Barnens moder knöt den omsorgsfullt om mig, ner stoppades lilla F, och där låg hon och sussade så gott medan vi rörde oss i parken. Ett tag körde H vagnen med den likaledes sovande lilla M och jag bar babyn, medan föräldrar och storasyskon roade sig med de mer avancerade karusellerna. Vi fick många fundersamma blickar, för ett sådant litet barn som F måste ju vara med sin mamma (och maten) hela tiden. Var vi kanske föräldrarna? Hur hade det i så fall gått till?

H och jag gav upp vid halv 8-tiden och åkte hem för att förbereda alla bäddar åt familjen. Det visade sig att de inte vara hemma förrän vid 23-tiden, då hade vi redan somnat. Men de var så tysta så när de smög in. När så F gav sig till känna vid 4.30 tyckte jag att det var föräldrarnas tur att sova. Jag bar på henne i köket, och hon somnade snart i mina armar. Men ett par timmar senare var hon hungrig igen, och det var förresten dags för mig att duscha, äta frukost och gå till jobbet.

Det nya livet är den lilla F som föddes den 22 juni, mitt sjätte barnbarn. Hon har tre större syskon, måtte inte det göra att hon kommer i skymundan.

Hon hälsade på när hon var tio dagar gammal, eftersom föräldrarna och vi och  hela tjocka släkten skulle på bröllop. Hennes syskon var hemma hos sina farföräldrar. Så liten hon var! Hon vägde blott 2880 g när hon föddes, men på BB tröstade man hennes mor med att säga att "di där små brukar ha föaförståndet, så det går nog bra, värre är det med de stora, di är lite lata". Och en vecka senare hade hon gått upp i vikt och vägde mer än 3 kg, duktig tjej. Vi åkte ner för att gratulera M som fyllt 6 år i mitten av juni, men vars födelsedag nästan kom bort för att ett nytt syskon var på väg. Han fick ett tält av oss, och hans mor kunde sedan meddela att han i princip flyttat hemifrån och bodde i tältet. Han hade t o m legat där ensam en natt, när storasyster ville ha bekvämligheten i sin egen säng.

I går träffade vi de andra gullungarna, T och V, som var hos sina farföräldrar i sommarstugan utanför Varberg. Det var härligt väder och barnen sprang omkring halvnakna. H hittade ett körsbärsträd, och vi plockade och åt. V också, men hon åt inga, hon är principiell motståndare till frukt, bär och grönsaker, såvida det inte gäller bananer och gröna ärter. Och så sa hon till när hon behövde kissa vid ett tillfälle, och gjorde det på pottan. "Like" från många!

Annars har jag lite träningsångest, S och jag ska cykla Viaredssjön runt i slutet av augusti. 10 mil! Mina ben är starka nog, men rumpans sittben behöver en duvning. Jag har köpt en ny cykel, en treväxlad Monark (med korg) och tänker ta mig runt med den. Om jag klarade 4 mil fram och lika mycket tillbaka på en oväxlad cykel och på grusväg när jag var 12 år, ska jag väl klara detta. Är dock lite nervös.

Kära läsare, jag har ju några, det ser jag på statistiken, det här kanske är det sista blogginlägget. Jag är lite less på att göra samma sak hemma, som jag gör på jobbet. Men jag blir väl pensionär en dag, jag med, och då återkommer jag eventuellt.