I lördags publicerades min sista artikel i Borås Tidning, den handlade lämpligt nog om våndan med att gå i pension. Nu är det alltså slut på riktigt!

I morgon ska jag passa tre av barnbarnen. Den yngste, H1, var sjuk i går. Om han fortfarande har feber, får jag ta honom till vårdcentralen i morgon. Plus storasyskonen, det blir ett litet äventyr med dem alla på bussen.

I förrgår var jag riktigt klantig i köket, när jag skulle diska mandolinen, skar jag mig på två fingertoppar. Kan inte använda dem att skriva med, jag som använder alla fingrar till det sedan 50 år! Blir korta blogginlägg tills detta läkt, vilket mina läsare kanske är tacksamma för? 

Så allmänbildad jag kommer att bli! Nu kan jag lyssna på P1 hela dagarna, och idag har jag lärt mig massor. Först hörde jag en dokumentär om schackspelaren Bobby Fishers liv, där hans livvakt från Island berättade en hel del. Sedan fick jag veta hur man bäst bedriver mjölkproduktion, i alla fall från kossornas synvinkel. I vetenskapsprogrammet intervjuade man en forskare som använt 5-2-dieten för patienter, jättespännande det med. Den är enligt henne precis så nyttig som jag misstänkt. Kanske jag återgår till den?

Dessutom har jag haft gott om tid att planera menyn för helgen. Ikväll kommer Håkans Emma och hälsar på! Vi längtar efter henne, särskilt H förstås.

Det är i dag: den första riktiga dagen i mitt pensionärsliv, eftersom jag annars skulle ha gått till jobbet i dag. Inte så dumt faktiskt, låg kvar i sängen länge och läste tidningen, frukost framför morgon-tv.

Talade med åttaårige dottersonen i telefon. Han berättade att han talat med sin mamma om att jag skulle få mera tid nu att till exempel komma ner och hälsa på vanliga vardagar och följa med honom till skolan. Så roligt det ska bli! Men så blev han lite bekymrad: "Får du inga pengar nu när du inte jobbar?" Han blev lugnad när han fick veta att det finns något som heter pension. Det är hans tur att följa med oss på en resa till sommaren, och vi kom fram till att det är bra finurligt ordnat att man får pengar utan att man jobbar, så att man ändå  kan resa lite.

Första dagen på det nya året, 2014, och jag ska inte arbeta mera.

När jag lämnade jobbet för sista gången i söndags, var det med sorg i hjärtat. Jag fick lämna kvar mitt nyckelkort i ett kuvert till den som sköter sådant, och mobiltelefonen fick jag ställa in i ett skåp på it-avdelningen. Eftersom jag avskyr sentementalitet, gastade jag bara mitt vanliga hejdå! till de andra när jag gick. När jag kom hem förskte jag vara käck och ropade till min sambo H "här kommer pensionären". Men att fira det nya tillståndet kom inte på fråga.

Jag bestämde mig för några månader sedan, men jag sa inget på jobbet förrän i november, jag var nog rädd att jag skulle ångra mig. För det är så definitivt att gå i pension, man kan ju inte gå tillbaka. På de här veckorna har jag vant mig vid tanken mer och mer, och det ska nog bli rätt så bra trots allt, det här.

Det jag är rädd för är att bli ingruppad i den jättestora samlingen av pensionärer. Bodil Jönsson sa i sitt vinterpratarprogram att man inte kan se på pensionärer som en grupp, lika litet som man kan det med barn. Det vi har gemensamt, vi som slutat jobba, är att vi uppbär pension. I övrigt är vi så olika beroende på vilken bakgrund och vilka erfarenheter vi har.

Jag lade ut en bild på mitt tomma skrivbord på facebook. Min yngsta dotter skrev så fint: så sorgligt det ser ut. Men det var dags nu. Hon har alldeles rätt.

Men hela tiden glömmer jag att jag inte ska gå till jobbet. Hela tiden tänker jag att jag ska gå dit i morgon, inte glömma att ta med Friskisjackan, eftersom jag ska stå i receptionen efter arbetsdagens slut. Undrar hur lång tid det tar att bli avvand?

Min lediga dag i går ägnade jag åt V och T. Den började på morgonen när vi tog tåget till Göteborg. Jättespännande bara det, tyckte de båda som åker tåg mycket sällan. Biljettautomaten krånglade, vilket fick V att fråga "klarar du det här, Mammamu?". Sedan var tåget förstås försenat, men bara tio minuter. T ville vänta ute, där fanns tåg, som han är så intresserad av. Han hade laddat ryggsäcken med kex som färdkost, och burken åkte fram innan vi passerat Sjömarken. Men bara ett, "måste spara", sa han. I Göteborg styrde vi stegen mot Alfons Åbergs kulturhus, som var målet för vår färd. På vägen dit fick vi beundra de nakna männen på pelare utanför Posthotellet. De ändrar färg hela tiden, fascinerande. "Men fryser de inte?", frågade V.

Alfons hus hittade vi alldeles i närheten. Barnen började genast utforska stället. Det var mycket fräscht och fint, och det visade sig att T och V, 4 och snart 3 år, var i perfekt ålder. De klättrade i träd, gick nästan vilse i en labyrint, skickade grejer i en linbana, åkte i Alfons helikopter med mera. Vi läste Alfons-böcker och såg två teaterföreställningar: Gonatt Alfons Åberg och Vem räddar Alfons Åberg. Till lunch blev det pannkakor och sylt, men en portion räckte inte för V så hon och brodern delade ytterligare en.

Toan hade både en stor stol och en liten, liksom högt och lågt tvättställ. Jag gick på toa, kom ut och letade efter barnen. Plötsligt såg jag en personal komma springande i riktning mot toan med V i famnen. Jag efter, och personalen förklarade att V hade lagt sig på golvet framför kassan och gråtit, "jag behöver kissa". Duktigt av henne att acceptera att någon främmande hjälpte henne, när inte mormor fanns i närheten.

Så blev det dags att åka hem, och det var inte så svårt att locka med sig barnen. Vi skulle åka dubbelbuss! När vi kom till Göteborgs centralstation måste vi dock först titta på tåg. "Snälla", bad T så fint.

På bussen fick vi tyvärr inte plats längst fram på andra våningen, men barnen var lika nöjda över att sitta längst bak. Kexen hade nu strykande åtgång, det gällde att hålla V vaken, vilket nog inte hade varit så svårt utan kex, hon var mycket uppspelt, liksom sin bror.

I dag har jag tittat in hos dem. Bara T och hans mamma var hemma, pappa, V och H hade åkt iväg för att handla. "Kommer du ihåg att vi var hos Alfons i går?" frågade T. Det gjorde jag. Hans mamma berättade att båda barnen hade talat mycket om gårdagens utfärd, och det kändes förstås så bra att de tyckte det var lika roligt som jag tyckte.

Gjorde en sådan med Majken i dag. Har inte pratat med henne på länge, sökte egentligen hennes mor, men det var hon som svarade. Lite väsande fick hon fram ett hej, men sedan lossnade det, och hon hade mycket att berätta. Den här dagen skulle hon leka, sova och städa. Hon berättade också vad alla i familjen hette och att deras hund har jättestort gap. Hon ville mycket gärna komma och hälsa på. Snart fyller hon tre och när jag berättade att jag fyller 64 dagen efter hennes födelsedag ropade hon: mamma, mormor säger att hon ska fylla fyra! Hon gick runt med telefonen i huset för hon ville visa mig, bland annat sin lillasysters säng.

Annars har denna dag gått i trädgårdsarbetets tecken. Vi körde till Lusharpan med trädgårdsris för femtielfte gången denna helg. H röjer i trädgården så det står härliga till, kanske vi en dag är nöjda med den. Jag har kört gräsklipparen för första gången. Den ska vara självgående, jag vet inte om jag tycker det riktigt, nog fick jag anstränga mig.

Nu är semestern snart slut, på måndag börjar vardagen igen! Men det har varit två härliga veckor, som inte gått för fort, vi har försökt att leva för stunden. Kanske man tänker längre fram i tiden när man har fler veckor framför sig? Kanske därför semestern tar slut så fort? I alla fall fick jag bada varje dag under veckan i Roslagen, och först när vi var på väg tillbaka till Stockholm kom den allra första regnskuren.

Den första på länge utan besök!

Fredagskvällen slog vi ihjäl med att se Torpa slottsteaters föreställning, Kameliadamen. Jättebra, gå och se den medan du kan!

På lördagen blev det besök på brädgården, ett ställe jag inte gillar, känner mig så bortkommen där. Måste vara med ibland för att hjälpa till att bära, men det behövdes inte nu. Innan hade vi varit på Lusharpan och gjort oss av med skräp i garaget, skönt.

På eftermiddagen gick vi på Evas 60-årskalas. Så mysigt och trevligt, det började med mingel i hennes kusins butik/studio i Villastan. Jättegod var champagnen, glaset fylldes på den ena gången efter den andra och jag tackade förtjust ja. Vilket jag fick ångra nästa dag. Tillsammans med allt annat vi fick på restaurang Villastan, där vi åt en förträfflig middag, blev det helt enkelt för mycket för att jag skulle vara mitt vanliga jag på söndagen. Och då skulle gullungarna och deras föräldrar komma till lunch! Ja, ja, det finns ju huvdvärkstabletter.

Efter lunchen åkte föräldrarna, mor skulle lära sig fickparkera. Barnen och jag hade planerat besök till närmaste lekplats, men då började det åska och regna. Dockhusmöblerna åkte fram, de sitter och leker så fint och försiktigt (nåja) med dem vid matbordet, och det är alltid lika spännande. Men plötsligt lyste solen från en molnfri himmel, och vi anträdde promenaden hem till föräldrarna. När vi gick där stack plötsligt T en fyraårshand i min. ”Jag tycker om din klocka” sa han. ”Jag tycker om dig också. Och Håkan. Och Vera, fortsatte han. Så varmt mitt hjärta blev!

Vi äger ingen grill, min sambo och jag. Däremot har vi en fungerande spis i köket, där finns också alla grytor, kastruller och redskap som man kan tänkas behöva vid matlagning. Kyl och skafferi finns där också, ganska nära spisen. Jag älskar att laga mat, men grillat har jag aldrig gjort, även om det fanns en grill i "mitt förra liv". Det där tog min dåvarande man hand om, liksom traditionen bjuder alla äktenskap.

Nu har vi en stor altan i söderläge och med kvällssol. Ändå vill vi inte ha en grill, inte ens mannen jag delar min tillvaro med. Jag vill helst laga all mat själv, och han är så nöjd med att bara äta. Att tycka så här verkar dock vara provocerande. Folk säger emot oss, alla utom en, och nu har jag glömt vem det var tyvärr. Jag skrev om detta på facebook och fick massor av kommentarer som sa hur fel jag hade. Jag skrev en krönika i tidningen jag jobbar på, och ingen förstår mig :(. Det värsta är att folk tror att jag inte gillar att äta grillat. Fel, fel, fel, fel! Det är jättegott. Men jag vill slippa laga till det och jag vill slippa göra rent grillgallret efteråt.