Storebror har fått en cykel i 6-årspresent. Familjen talar om vem som kan tänkas bygga cyklar. 4-åriga lillasystern har svaret. "Erikshjälpen!"
Mormor har nog talat väldigt mycket om denna hjälporganisation på senaste tiden.

Äntligen blev det av. Nu har jag tagit hand om bilderna från vår semester i augusti, som först var fem dagar i Idre fjäll med barn och barnbarn i fem dagar. De hade hyrt en stor lägenhet där vi alla 13 fick plats och ingen behövde sova i vardagsrummet. När vi anlände blev vi mottagna av sex små barn som jublade över vår ankomst, fint som snus. Anledningen till hela grejen var min 65-årsdag i september som familjen ville fira redan nu. Aldrig glömmer jag vandringen upp på Städjan, då jag halvvägs erbjöd mig att bära ryggsäcken med matsäcken. Tung var den, och förklaringen kom där uppe på toppen när en flaska champagne hivades fram ur den. Fint som snus.

Därefter blev det Roslagen under några dagar, som följdes av vår bilresa i Skottland i 15 dagar. Och de bilderna har jag tagit hand om nu och skrivit bildtexter till. Plötsligt var jag där igen, och timmarna bara gick. Jag har till och med gjort ett omdöme på Tripadvisor om restaurangen i Tomintoul där vi fick så god mat. Måste skriva ett så positivt omdöme också om B&B Baywiew House i Brora, så fint har jag nog aldrig bott.

Mina närmaste arbetskamrater var här på lunch i dag. Oj, så roligt det var att träffa dem igen, Marianne, Gunnel, Anneli E, Ulla och Pelle. Men jag hade förväntat mig mera skvaller än de hade att komma med. Det är nog som Pelle sa: förändringarna är så små, det är som att titta på ett träd som växer, man märker det inte.

I alla fall hade vi en mycket trevlig lunch som bestod av fisksoppa på lax och torsk med saffran samt ett bröd som jag bakat på förmiddagen. Därefter kaffe och drömtårta. Gästerna hade med sig en så vacker bukett med tulpaner, och jag som redan fått presenter av dem. Jag får helt enkelt bjuda hem dem en gång till!

När de gått dök nästa gäng upp. Thor och Vera skulle tillbringa en stund hos mig medan deras pappa skolade in lillebror på förskolan. Dessa gäster hade helt andra förväntningar. V ville pyssla, usch och fy, denna gräsliga aktivitet. Jag får utslag bara av att höra ordet. Nåja, jag hittade en tom toarulle, presentsnören i olika färger och lim. Hon klippte till bitar av snörena och sedan skulle de limmas fast på rullen. T ville baka, det vill han oftast, och det blev chokladbollar (receptet står i Sju sorters kakor som negerbollar, och det är ju vad jag kallat dem fram tills att barnbarnen kom, då deras föräldrar förbjöd mig använda uttrycket). Vi höll till vid köksbordet, än hjälpte jag T att blanda ihop degen, än limmade jag V:s toarulle. Nå, allt blev klart, toarullen träddes på en gren i äppelträdet, den skulle en liten fågel använda som bo, tänkte sig hantverkaren. Neg-, förlåt chokladbollarna åkte in i kylen, det blev fruktstund och så småningom kunde vi smaka på de kylda delikatesserna. Några blev över till Håkan och några till barnens föräldrar.

Så roligt det ska bli om två veckor. Då ska två av mina småländska barnbarn komma och hälsa på. Deras mamma är på språkresa i Frankrike, och pappa är hemma med de fyra barnen. Av vilka två alltså ska få åka på sportlov till mormor. Förra året var deras två äldre syskon hos mig på sitt lov, och i år är det sannerligen dags att M, 4 år och F 2,5 år, får komma ut och röra på sig.

Jag åker ner på måndagen med tåget, och på tisdag åker vi tillbaka till Borås. Därför kollade jag tidtabellen på SJ, och det var intressant läsning. Vet ni att om man köper den dyraste biljetten till Alvesta tar det dubbelt så lång tid, är tre gånger så dyrt och innebär ett par byten? Nu är jag ju inte dummare än att jag köper den billigaste, kommer snabbt ner och slipper byta. Fattar någon hur man resonerat? Och vem åker på de dyra biljetterna?

Åh, vad detta ska bli roligt i alla fall! M och F ska få umgås med sina kusiner, av vilka M och V, 4 år, är världens bästa kompisar. En dag ska vi ta oss med bussen till Göteborg och Alfons Åberg-huset allihopa. Och M ska få vara med om att hämta V på förskolan, något som hon ser som en höjdpunkt.

I fredags var det första frukostmöte på Erikshjälpen för oss som vill bli volontärer i second handbutiken som ska öppna i slutet av mars. Cirka 15 personer hade hörsammat inbjudan efter att ha ansökt genom en annons i BT. Vi var väldigt olika, både i ålder och, tror jag, i bakgrund.

Nu fick vi inte bara frukost utan också se lokalerna, där verksamheten ska vara. I ett jättestort beredningsrum ska allt som skänks tas om hand innan grejerna hamnar i butiken, som också inrymmer ett kafé. Erikshjälpens affärsidé är kvalitet i återvinningen, så vi kommer att få lära oss vad som kan säljas och vad som kasseras. Det innebär tyvärr att en del givare tar Erikshjälpen som en sopstation, istället för att åka dit själv. Sedan får organisationen betala för att bli av med skräpet, pengar som istället borde gå till bistånd. Tänk på detta, ni som vill skänka!

Längre fram hoppas jag få jobba i kaféet, det verkar mest intressant, tycker jag. Än så länge blir min uppgift att fram till öppningsdags arbeta i beredningen med att ta hand om varor för hem och hushåll.

Detta känns jättespännande och roligt! Du som läser det här och tycker som jag, häng på! Vi behöver vara många.

Nu väntar jag bara på att bli av med bihåleinflammationen, en envis rackare, som biter sig fast. I morgon kommer Hannes ett år igen, vi har två nya dagar av umgänge framför oss.

P1 kl 11 på torsdagar, Radiopsykologen, är ett så intressant program. I dag handlade det om en farmor som sedan 2,5 år inte får träffa sin sons barn. Varje gång visar programmet att personen som psykologen talar med, kommer fram till egna lösningar på sitt problem, och det är väl det som verkligen är vitsen med ett psykologsamtal.

Men tänk att det kan låsa sig så mellan vuxna barn och deras föräldrar, så man bestämmer sig för att barnen inte ska få träffa farmor mera. Vad tänker barnen? Vad tror de? Vilken skuld tar de på sig själva? Särskilt i detta fall, där ett barn går till farmor med ett problem i familjen och ber henne tala med barnets föräldrar. När hon gör det leder det till att kontakten klipps av.

Jag känner med denna farmor, vilken sorg det måste vara, för jag kan lätt föreställa mig hur det skulle att inte få träffa barnbarnen.

Precis som Birgitta skrev i en kommentar har allt två sidor. Fördelen med att vara sjuk som pensionär är att det inte kostar något, som det gjorde när jag jobbade. Det har tröstat snåla mig, när jag legat däckad i soffan hela dagen med huvudvärk, som inte ens gick över med en värktablett.

Men det här är förstås något man får räkna med, när man umgås med andra människor. Få se om jag orkar med Friskis kickoff i morgon och lille Ivars dop på lördag. Håll tummarna!

För att våra gäster ska slippa få samma mat kommer jag här att skriva vad vi bjuder på.

Nyårsafton med Christine, Göran, Sara, David, Thor, Vera, Hannes: gratinerade pilgrimsmusslor (som T5 åt med god aptit när vi sa att det var fiskbullar) med pommes duchesse, inbakad oxfilé med svampkräm och rostade rotfrukter, glace au four med romdränkt sockerkaka, blåbärsglass och italiensk maräng.

Trettondagsafton med Emma: crostini med getost och hjortronsylt samt fikon och serranoskinka, torskrygg med potatismos, champagnesås och smörfrästa sockerärter och spetskål, maräng med passionscurd, vispad grädde, ananas och mango.