"Kolla vad jag har på fötterna!"

Det sade inte V när vi dök in på en snabbvisit i går. Men hon pekade på sina fötter när hon glädjestrålande närmade sig oss, där vi stod i hallen och tog av oss på våra fötter.

Det var, som alla vet, en strålande vårdag i går, och föräldrarna hade plockat fram storebrors urvuxna Foppatofflor. Så stolt hon var. Storebror själv hade ett par likadana turkosa, där han körde sin gräsklippare på baksidan.

"Kolla!" ropade också han, när en helikopter flög förbi. Sedan kom ett litet flygplan, och gossens lycka var gjord.

Dagen efter treårskalaset blev det fest på nytt, när K firade sin 65-årsdag och hennes son, K, firade 30 år. Hur många blir vi tror du? frågade min käre sambo. Tja, sa jag, fler än 10 tror jag, eller föresten 15, nä, vi blir nog 20. Och det blev vi. K hade lagat jättegod mat, laxfiléer som var inbakade med pesto i filodeg och en jättegod potatisgratäng. Alla mina barnbarn var närvarande, utom V som blivit sjuk och var hemma med pappa. Barnen gjorde sitt bästa för att få ännu mera fart på tillställningen, och när de kom på att de kunde gömma sig under K:s säng blev det ännu mer spännande. Stora T var mera stillsam och gick luffarschackturnering med de flesta av de vuxna. Lilla M blev så varm så hon var tvungen att klä av sig, ovan som hon är vid lägenhetsvärme. Hon har förresten en väldigt trevlig, ljus, nästan sopranliknande röst och hon sjunger ofta fram sina meddelanden. Före tårtan (jättegod med glass, maräng och jordgubbar) tog de små gossarna upp Ja må de leva, som är en grundmurad tradition i denna familj. Det blev en ganska hög tonart, sopraner som de fortfarande är. Men vi altar kämpade på och födelsedagsbarnen fick sin sång. Och sedan åkte Smålandsbarnen hem med sina föräldrar, lilla V och hennes mor tog bussen hem, och H och jag åkte till Friskis & Svettis. Ännu en dag i paradiset.

Så kom äntligen den stora dagen: Lill-T:s treårsdag! I en strid ström dök gästerna upp, han fick paket, som han öppnade allt eftersom. Det var doktorsväska, såpbubblor, böcker, Converse-skor köpta i Kuala Lumpur, bland annat. Och så var det bilar, bilar. Han har visserligen en miljon, men ännu saknas några. Kusinerna från Småland var på plats, jag försökte få ett foto med alla fem, men det var omöjligt, så länge var de inte stilla. T:s mor hade tillfrisknat som tur var och kunnat göra tårtor, en med jordgubbar och en med godis, jättegoda båda. Det var högt tryck, stim, stoj och precis som det ska vara. Lilla V och hennes jämngamla kusin, lilla M, är så söta ihop så man vill äta upp dem. När kalaset var slut tog H och jag en promenad hem tillsammans med hunden Malva, som är så väluppfostrad. Hon gick utan koppel förstås, men plötsligt när hon fick se ett ungt par med barnvagn på andra sidan, fick hon för sig att gå till dem. Undrar varför. Men hon kom genast tillbaka när vi ropade på henne.

Och nu har lilla M och hennes föräldrar kommit till oss för att sova över, den lilla somnade fort efter vällingen. En jobbig dag för henne som bara sovit en kvart istället för de två timmar hon brukar unna sig normalt.

Hela fredagen gick åt till att vänta, tror jag. Redan på eftermiddagen började barnen fråga när H skulle komma. Om fyra timmar, trodde jag. Det blev fyra och en halv, men sedan stod han där i hallen. De stora jätteglada: "kom, H, ska du få se!". Lilla M blev så förtjust så hon ställde sig på alla fyra och gjorde en båge av kroppen. Kan hon verkligen minnas H, de har ju inte setts sedan i julas? Det var våffeldag och följaktligen blev det våffelfest på kvällen. Store M sa att det också var "tranedag", då barn skulle lägga ut en strumpa på golvet i sitt rum och nästa morgon skulle tranan ha varit där med godis. Hm, har aldrig hört talas om detta, men snäll mormor såg ändå till att tranan fyllde strumporna till nästa morgon.

Jättetrevlig promenad blev det på lördagen, jag gick så småningom hem med T och lilla M. Stora M, H och vovven gav sig iväg till en stenmur som H måste få se. Till slut fick jag ringa efter dem, eftersom maten var klar. Store M var salig när de kom tillbaka, de hade hittat en koja och vovven hade blivit instängd i en bur, tur att människor var med. Lejon hade de också sett, och natten skulle de tillbringa i kojan. Tänkte H alltså, det tänkte inte M.

Stora T är verkligen en stor flicka, fundersam och klok, men rätt vad det är retas hon med sin lillebror. Plötsligt sitter hon försjunken i en bok, hon läser jättemycket. Lillebror, store M, har varit till sådan glädje för mig de här dagarna, han har visat mig allt som jag inte hittat i köket, och han har hjälpt mig med lillasyster. Och rätt vad det är bråkar han med sin storasyster. Lilla M, 1,5 år, vet vad hon vill. Hela fredagen sa hon ett principiellt nej till allting. Envis som synden, men samtidigt var det mycket lätt att avleda henne.

Oj vad det var roligt att spendera dessa dagar med dessa barn. Det känns att vi lärt känna varandra betydligt bättre. Till helgen kommer de till oss!

Jag har blivit frisk! Jag hostar inte längre, så jag får sova på nätterna (och alla runt omkring också).

Så därför kunde jag göra det som planerades: åka till mina gullungar i Småland och passa dem när föräldrarna åkte till Paris.

Dagen började kl 6 när lilla M, 1,5 år, tyckte att det sovits tillräckligt. Snart vaknade hennes syskon M snart 6 år och T 7 år. Efter frukost blev det Bompa för de två yngsta medan jag följe storasyster till skolbussen (var borta cirka fem minuter). Det blev en underbar dag med sol men väldigt stark vind. Vi var ute en stund på förmiddagen och en stund på eftermiddagen, men det gällde att hålla i hatten.

Lilla M pratar och pratar, fast man kan inte alltid förstå vad hon säger. Först kallade hon mig Moa men sedan blev det mera som Moma. Hon har också blivit väldigt förtjust i mat, till allas belåtenhet, eftersom hon var onödigt ointresserad tidigare. Hon sover ett par timmar på dagen, och då kunde stora M och jag ägna oss åt varandra. Det handlar mycket om spel, en del konstiga, som jag avböjer, de är för invecklade (kanske jag inte är så intresserad heller). Det är inte alls jobbigt med dessa tre, de stora klarar mycket själva och hjälper mig med den lilla, meddelar mig om jag inte ser att hon gör något olämpligt.

I eftermiddag skulle store M på gympa och T på fotbollsträning så de var borta en stund, snälla grannar hämtade och skjutsade. Barnens farmor tittade in på kvällskvisten en stund innan barnen skulle somna, lilla M blev jättelycklig över någon hon kände väl.

Och nu sover alla tre, och snart gör jag det också.

Vi tittade på hus till salu i dag. Området är perfekt, huset skulle snart vara nyckelfärdigt. Ett par trevliga Peter från Fristad Bygg och från Svensk fastighetsförmedling tog sig mycket tid med oss för att visa. Vi fick ett innehållsrikt prospekt med alla möjliga uppgifter om byggnadssätt, utrustning, planskisser, kartskisser och lägesbeskrivning. Också livsstilsuppgifter fanns att ta del av: i området är 42% ogifta, folks intressen var styrketräning och spela TV-spel. 35% har yrkesinriktad gymnasieutbildning och de vanligaste namnen är Christin och Mathias.

Huset var verkligen jättefint och kändes rejält och gediget i byggnationen.

Vad kostade härligheten?

Det fanns det ingen uppgift om.

Det är inte så dumt i alla fall. Det innebar i dag ett besök av gullungarna och deras mor, när de blivit hämtade på dagis. Modern hade med sig kaffebröd, och T var överlycklig. "Fika, fika, fika", sprang han runt i köket och gastade tills hans mamma var tvungen att be honom sluta. Lillasyster kunde inte fort nog få sin bulle, när vi hade satt oss. Hon pratar mer och mer, fast det kanske inte alltid är så lätt att förstå vad hon säger. Hennes bror är mycket kramig och gosig, han vill sitta i knä och han förklarar mig då och då sin kärlek. Treåringar är underbara, det visste ni väl? Det och 11-årsåldern lär vara den mest harmoniska i en människas liv.

Nu ser han fram emot sin födelsedag och alla paket som han ska få. Hans mamma försökte förklara att man kan fylla år utan att få presenter, men det verkade han inte alls tro på. Gör hon det själv, månne?

Det blev en snabb intitt, snart kom pappa och hämtade på sin väg från jobbet. Men en jättetrevlig överraskning, verkligen, har inte sett barnen på en dryg vecka. Synd bara för H att han inte hann hem från jobbet. V frågade faktiskt efter honom, hon börjar bli stor.

En dag att minnas är den 17 mars för åtta år sedan. Då fick jag nyckeln till min lägenhet och mitt nya liv startade. Aldrig kommer jag att glömma känslan när jag satt bland flyttkartongerna och åt hämtmat.

I många år firade jag dagen på två sätt: jag bytte toaborste, och jag åt middag i trevligt sällskap. En sådan middag minns jag särskilt: min yngsta dotter och jag åkte med tidningen Vi på litterär båtsalong. Hon ville lära mig barhäng och bjöd på en Manhattan (eller var det Metropolitan? God i alla fall), men när en man flyttade sig närmare och närmare oss, ville jag fly.

En annan middag åt jag tillsammans med damerna på jobbet, vi samlades hemma hos mig med knytismat, vi pratade, skrattade, åt och drack.

När jag träffade H och han flyttade in hos mig tappade dagen sin betydelse. I dag blir det inget firande, jag jobbar halva dagen och står i Friskis & Svettis reception efter det. På kvällen blir det säkert te, mackor och husjakt på nätet.