Mina närmaste arbetskamrater var här på lunch i dag. Oj, så roligt det var att träffa dem igen, Marianne, Gunnel, Anneli E, Ulla och Pelle. Men jag hade förväntat mig mera skvaller än de hade att komma med. Det är nog som Pelle sa: förändringarna är så små, det är som att titta på ett träd som växer, man märker det inte.

I alla fall hade vi en mycket trevlig lunch som bestod av fisksoppa på lax och torsk med saffran samt ett bröd som jag bakat på förmiddagen. Därefter kaffe och drömtårta. Gästerna hade med sig en så vacker bukett med tulpaner, och jag som redan fått presenter av dem. Jag får helt enkelt bjuda hem dem en gång till!

När de gått dök nästa gäng upp. Thor och Vera skulle tillbringa en stund hos mig medan deras pappa skolade in lillebror på förskolan. Dessa gäster hade helt andra förväntningar. V ville pyssla, usch och fy, denna gräsliga aktivitet. Jag får utslag bara av att höra ordet. Nåja, jag hittade en tom toarulle, presentsnören i olika färger och lim. Hon klippte till bitar av snörena och sedan skulle de limmas fast på rullen. T ville baka, det vill han oftast, och det blev chokladbollar (receptet står i Sju sorters kakor som negerbollar, och det är ju vad jag kallat dem fram tills att barnbarnen kom, då deras föräldrar förbjöd mig använda uttrycket). Vi höll till vid köksbordet, än hjälpte jag T att blanda ihop degen, än limmade jag V:s toarulle. Nå, allt blev klart, toarullen träddes på en gren i äppelträdet, den skulle en liten fågel använda som bo, tänkte sig hantverkaren. Neg-, förlåt chokladbollarna åkte in i kylen, det blev fruktstund och så småningom kunde vi smaka på de kylda delikatesserna. Några blev över till Håkan och några till barnens föräldrar.