Första dagen på det nya året, 2014, och jag ska inte arbeta mera.

När jag lämnade jobbet för sista gången i söndags, var det med sorg i hjärtat. Jag fick lämna kvar mitt nyckelkort i ett kuvert till den som sköter sådant, och mobiltelefonen fick jag ställa in i ett skåp på it-avdelningen. Eftersom jag avskyr sentementalitet, gastade jag bara mitt vanliga hejdå! till de andra när jag gick. När jag kom hem förskte jag vara käck och ropade till min sambo H "här kommer pensionären". Men att fira det nya tillståndet kom inte på fråga.

Jag bestämde mig för några månader sedan, men jag sa inget på jobbet förrän i november, jag var nog rädd att jag skulle ångra mig. För det är så definitivt att gå i pension, man kan ju inte gå tillbaka. På de här veckorna har jag vant mig vid tanken mer och mer, och det ska nog bli rätt så bra trots allt, det här.

Det jag är rädd för är att bli ingruppad i den jättestora samlingen av pensionärer. Bodil Jönsson sa i sitt vinterpratarprogram att man inte kan se på pensionärer som en grupp, lika litet som man kan det med barn. Det vi har gemensamt, vi som slutat jobba, är att vi uppbär pension. I övrigt är vi så olika beroende på vilken bakgrund och vilka erfarenheter vi har.

Jag lade ut en bild på mitt tomma skrivbord på facebook. Min yngsta dotter skrev så fint: så sorgligt det ser ut. Men det var dags nu. Hon har alldeles rätt.

Men hela tiden glömmer jag att jag inte ska gå till jobbet. Hela tiden tänker jag att jag ska gå dit i morgon, inte glömma att ta med Friskisjackan, eftersom jag ska stå i receptionen efter arbetsdagens slut. Undrar hur lång tid det tar att bli avvand?

 

Lovisa

1 januari 2014 16:54

Bra att någon säger som det är. Att det är en stor, knepig omställning. Men jag har på känn att du snart hittar ett nytt roligt sätt att forma vardagen! Stor kram!

Yvonne

1 januari 2014 17:20

Så blir det nog, Lovisa, kram tillbaka.

 

Håkan

1 januari 2014 16:55

Snart (den 30 mars) är det två år sen jag lämnade Vi Bilägare efter 42 år i tidningsbranschen. Jag har inte besökt redaktionen sen dess och inte längtat tillbaka till jobbet en enda sekund. Så olika kan det vara. Jag vände blad och gick vidare; slutade jobba, lade ner bandet, blev morfar och började spela golf. Och -slutade stressa!
Men, som sagt, det är olika. För mig var att sluta jobba det bästa som kunde hända.

Yvonne

1 januari 2014 17:25

Jag har ju aldrig behövt lida av en stressig arbetssituation, möjligen har jag tidvis haft för lite att göra, vilket kan vara en stress i sig. Det jag vet att jag kommer att sakna mest är jobbarkompisarna och vardagstjatet med dem. Skriva kan jag göra ändå, som i den här bloggen. Och jag är säker på att jag går vidare, men lite ledsen vill jag nog få vara en stund.

 

Birgitta

1 januari 2014 22:14

Allt har nog minst två sidor, vi får försöka vara noggranna i våra val. Jag håller en tumme för dig även fast jag vet att du inte behöver det. Du kommer att klara även detta nya galant. Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det började inte så bra. Den där bussen gick fem minuter före tabell, jag missade den och fick gå i ösregnet till en annan buss längre bort, som går lite oftare. Fem minuter efter öppning infann jag mig i den kassa i Erikshjälpens Second Hand-butik i...

De tre små barnen behövde passas från lördag till söndag. Deras pappa, som tyckte att mamman måste muntras upp efter jobbiga veckor med betygssättning och provrättande, hade ordnat med en överraskningsfest och bjudit in hennes sju närmaste vänner.All...

Det har jag inte varit på 45 år, men det är jag nu, då jag fått sommarjobb på min gamla arbetsplats. I två veckor finns jag på familjeredaktionen igen, så roligt. Och alla som var glada att se mig igen, det var rörande. Det mesta var som vanligt, men...

Dagen skulle firats med utflykt till park, picknick med pannkakor och Sverigebakelse. Men regnet satte stopp, istället blev det hemlagad pizza och bakelse i hemmet. Vi var åtta som bänkade oss runt bordet för att i mångkulturens namn först njuta av i...

Tisdagar är hittills de bästa dagarna, då vi säljer mest och då även kaféet går bäst. I dag stod jag i kassan, och kunderna kom i en lagom ström. I dag slog jag också ett personligt rekord: jag sålde det dyraste plagget hittills. Det var en brudklänn...