Nu är det gjort! Väggarna och taket i mitt vardagsrum lyser vita som nyfallen snö. Själv är jag totalt slut. Jösses, vilken styrketräning jag har ägnat mig åt i dag.

B, S och M var här i går kväll och hjälpte mig montera ner bokhyllan i vardagsrummet och upp igen i gästrummet. Där ska den stå framgent. Vi åt paj och drack vin också, men vi var mycket måttliga, hyllan krävde sin tribut av oss och inte förrän bortåt midnatt var vi klara.

L kom hit på morgonen, tog ner taklampan, den ärvda av farmor som inte ska upp igen, och han kontrollerade också att skruvar var ordentligt åtdragna i bokhyllan. De var de inte, så även där fick han göra en insats.

Det var dags att inleda själva målandet när han gick. Min första motgång var att jag inte fick upp färgburken till takfärgen. Sablar också! Men min snälle granne ovanför, J, kom gärna ner och hjälpte mig! Sedan satte jag igång. Det var jobbigt, kan jag säga. När taket var klart ville jag bara sätta mig i ett hörn och gråta, det är så synd om mig som är så ensam :-((!

Efter lunch var det dags att fortsätta med väggarna, det gick mycket bättre.

Nu sitter jag i soffan och njuter nästan. När jag inte är så trött längre kommer det att kännas bra. Måste köpa en längre kabel till TV:n, jag vet inte hur jag fogar ihop stereosladdarna och gullrankan kan jag inte bära in utan hjälp. Men det jobbigaste är gjort!

Aldrig mera ska jag måla!

Hu, det är inget ställe jag önskar tillbringa några lördagstimmar i. Alla som vet vad det är förstår vad jag menar. Men jag kunde få trevligt sällskap!

Ringde och pratade med lill-T:s pappa på lördag morgon. Där hade det varit nattklubb, T hade vaknat minst tre gånger och gick inte att trösta med mat. Hans mamma var heller inte hemma, ute på lokal med väninna, men när hon kom hem dög det inte med bröstet, nehedå, det ville han inte ha. Och inte tycker han att vällingflaskan är något att ha heller. Sista gången när han vaknade fick han gröt av sin snälle pappa, men då var det ju morgon. I alla fall tycker de flesta som fått sova gott hela natten det. Vilket inte T:s far fått.

Så när vi pratades vid i telefon och jag berättade att jag längtade efter ungen, har ju varit bortrest och inte sett honom på nästan två veckor, då föreslog T:s pappa att jag skulle följa med dem till Knalleland. De skulle titta på ett köksbord.

Sagt och gjort, jag åkte till Friskis för ett spinningpass, efter dusch till T och hans föräldrar. Behöver jag säga att gossen blev jätteglad när mormor dök upp? Nu har han fått två tänder, det visste ni inte, eller hur, och de inte bara känns, de syns. Gossen och föräldrarna stuvade in sig i bilen, vi åkte till färghandel. Jag köpte färg och spackel, penslar och roller, ska måla om vardagsrummet. Sedan till Knalleland och vi höll inte att få P-plats! Tre dagar före lön! Och lågkonjunktur!

Det blev inget bord, far och son gick till Siba medan mor och mormor gick till Ekohallen. Sen åt vi lunch i Knalleköket, det var gott. Gossen fick gröt på burk av mormor, något han först rynkade hela fejset åt men sedan slukade. Sedan var han trött så han kördes hem tillsammans med pappa medan hans mor och mormor gjorde något mer ärende. Nu har jag fått min T-dos, räcker nog till tisdag när vi ses igen.

Tisdag i går och mormors dag att titta in hos lill-T. Hans pappa visste att det var jag som ringde på dörren, öppnade bara en liten springa och gossens ansikte sprack upp i ett soligt leende när han fick syn på mig. Oj, vad mormorshjärtat smälter av sådant.

Han har fått sin första tand! I söndagsmorse (nåja) när jag satt vid frukostbordet kom ett SMS, som nästan skrämde slag på mig, måste verkligen sänka volymen på den signalen ... Meddelandet berättade att anledningen till lill-T:s ovanliga kinkighet de senaste dagarna nu kändes som något litet vasst som brutit fram i underkäken. Äntligen, jublar hans omgivning, lite sen känns han i det avseendet.

Stor-T log också mot mormor på ett mera sublimt sätt i måndags. När jag kom hem från jobbet ganska sent på kvällen såg jag att någon ringt från hennes familj. Ringde upp, hennes pappa berättade att det var stor-T som ringt men nu låg hon och sov. Hon ville berätta att hon hört mig på radion! Jag visste inte själv att jag varit med, bara att någon från Sveriges Radio ringt mig på jobbet under dagen. Det var ett program som heter Pang Prego eller något sådant, P3 var kanalen. Så jag gick fåfängt nog in på sr.se och lyssnade igen. Märkvärdigare uttalanden har jag hört i radio förut, kan jag säga.

Det kanske kan bli något med min tradition som jag skapat. För andra året i rad har jag haft Thanks giving-middag för barn och barnbarn. Att ha den den fjärde torsdagen i november som är rätt i USA låter sig icke göras emellertid. Den här middagen tar tid och alla jobbar på torsdagar. Dessutom: om A och hennes familj (där stor-T och mellan-T ingår) ska kunna komma, måste det vara helg.

Förra året blev det bara S, D och jag. Lill-T kanske vi kan räkna, han låg ju där i sin mammas mage. Det blev så bra då, en kalkon, sweet potatoe casserole och andra tillbehör. Vi pratade om vad vi var tacksamma för från det år som gått, det är ju själva meningen med middagen.

I år kunde A, A, stor-T och mellan-T också vara med. Lill-T var mycket mera påtaglig detta år. Det blev en jättekalkon igen, sötpotatispudding, brysselkål, gelé, sallad, kokt potatis. Men vi började med E:s present till mig häromfredagen: spröda goda dinkelkex med ädelost och fikonmarmelad, mmm. Mellan-T, som är mycket intresserad av all slags mat, bad att få flera kex med marmelad och "fetaost". Desserten hade jag försvenskat och gjort kalvdans, som var prydd med hallon och turkisk peppar-karameller som jag krossat. Hallonsås var krona på verket.

Så skulle vi prata om vad vi var tacksamma över. Tre saker ville jag att alla skulle nämna. För barnen räckte det med en sak. Lill-T:s föräldrar viskade i hans öra, och han framförde faktiskt följande: majspuré, mamma och pappa. Mellan-T tyckte att spela spel var det han ville tacka mest för. Stor-T hade svårt att bestämma sig, men till slut sa hon: lekpark.

Vi enades om att vi har haft ett fantastiskt år, sett ur många synvinklar. Allt möjligt jättekul har hänt, det är nästan osannolikt att så glada händelser följer slag i slag. Är det den grå vardagen som följer nu?

SMS:et i lördags från lill-T:s mamma hade frågan: kunde mormor kompa ut tidigare på tisdag och ta hand om den lille, vars föräldrar båda måste jobba?

Jag kunde knappt bärga mig tills måndagen kom och jag kunde kolla på jobbet. Hade jag bokat in något till tisdag eftermiddag? Vad tyckte min chef om att jag plötsligt ville vara ledig en halv dag?

Allt gick bra och när tisdag middag kom infann jag mig hos en nyvaken lill-T, vars pappa stod i startgroparna för att ge sig iväg till jobbet. Jag hade med mig lunchlåda, satte gossen i matstolen, lådan i mikron. Sedan satt vi där och njöt, jag av min goda köttgryta från i fredags och lill-T av ett fullkornsrån.

Efter maten gick vi ut, jag hade några ärenden att uträtta. Först skulle ett brev postas, när jag höll på med detta hörde jag någon ropa "hej mormor"! Jag reagerade lika snabbt som om man ropat mitt namn ... Det var två arbetskamrater som gick där på andra sidan gatan, oj så glad jag blev över tilltalet, massor av människor runtomkring kunde nu fastställa min relation till barnet i vagnen.

Vi fortsatte vår färd till olika affärer och jag mötte hela tiden folk jag kände och kunde stolt förevisa underverket. Flera av dem var liksom jag ute med sina barnbarn, det är ju skollov denna vecka. Så vi bestämde att även lill-T var ledig av den anledningen.

Allt blev inhandlat (utom ett vitt krukfat, såna finns inte att köpa, konstigt eller hur?), till och med namngivningsgåvan till lill-T som han ska få på det kalaset på lördag. Han hade också möjlighet att godkänna presenten, toppen!

Vi tog oss hem igen, lill-T skulle nog snart bli hungrig, tänkte jag. Jag värmde potatis- och purjopuré enligt skriftliga anvisningar från gossens fader. Modern ringde och tyckte att jag skulle ta någon öppnad efterrättspuré som skulle finnas i kylskåpet. Jag öppnade för att leta efter den, detta såg lill-T och då, min själ, blev han plötsligt akut hungrig. Nåja, maten var i princip färdig, jag började mata, men när den värsta hungern var stillad, insåg han att detta inte alls var hans favoritkäk, tvärtom. Så allt åt han inte upp. Däremot gick persikopurén smaksatt med päron ner, lätt som en plätt.

Jag bytte blöja på honom, en stund låg han och luftade sig naken på skötbordet, så nöjd, så nöjd. Men sedan blev han trött, somnade så fort jag lade ner honom, liksom jag gjorde när jag lade ner mig själv i soffan.

Vi vaknade båda en timme senare av ilskna telefonsignaler, och inte kunde jag hitta telefonen. Gossen blev så ledsen av detta uppvaknande, grät men lät sig tröstas av mig. Så småningom kom mamma hem och sedan pappa, som tog med honom för att gå ut och handla mat. Mamma lagade mat, vi åt alla (lill-T blev ammad), mormor rusade iväg till stationsjympa på Friskis, vilket inte var så välbetänkt, så nära maten. Men det är en annan historia.

I dag har jag tagit ledigt. Tre väninnor ska komma på middag i kväll, och jag får frossa i matlagning. Nåja, det blev lite städat på morgonen också, mycket nödvändigt, men inte alls lika roligt. Efter städningen handlade jag, redan i söndags skrev jag inköpslistan efter att ha planerat menyn.

Det senaste numret av ICA:s Buffé gav mig inspirationen. Där skrev man att husmanskosten är på väg tillbaka, yes! Från mitt öppna hus hade jag förrätten, i frysen fanns både hemgravad lax och sås till den. Plus ett bröd som jag bakade då och som inte gick åt. Det är parmesanost i brödet, jag tror det passar till den gravade laxen. Som huvudrätt blir det en gryta på högrev, den står nu och puttrar på spisen, ska göra så i 2-3 timmar. Till den blir det rotfrukter som jag kokar, inte bakar i ugnen, vilket varit så trendigt så länge. Till dessert blir det en kalvdans, den går enligt Buffé att göra själv. Nu har den stått i ugnen i 90 minuter men verkade inte färdig, får nog stå en halvtimme till. Den ska jag servera med hallonsås som jag inte gjort ännu. Hallonen är de som jag plockade tillsammans med min goda vän E i somras.

Gästerna ska få en drink med flädersmak när det kommer. Men vi blir tyvärr bara tre, nu ringde I och sa att hon mår för dåligt av cellgifterna för att kunna komma. Jättetråkigt, men jag förstår henne.

Till kaffet har jag bara choklad-choklad.

Äntligen blev det tisdag! En sån där tisdag då jag får träffa lill-T. Det har inte varit någon sådan på länge, förra veckan var jag på kurs i Kalmar och tisdagen innan det hade vi skilts efter en hel vecka tillsammans.

Han sov i vagnen när jag kom, hans mamma och han var på väg in till sig efter ett besök hos en kompis. Fyra bebisar hade de varit som sammanstrålade, så jag fattar att det hade varit en tröttande eftermiddag.

Han vaknade snart och var nog lite tveksam till mig först, vi har ju inte setts på 9 dagar. Men isen smalt väldigt fort, och snart var vi kompisar igen. Vi tittade på fina bilder som hans föräldrar hade tagit i Parga. De på lill-T som strandraggare är obetalbara. Han ligger i en solsäng, har militärbraller, en svart T-shirt på vilken det står ACDC, black is back samt solglasögon. Vänstra handen lite nonchalant bakom vänster öra. Han ler lite flirtigt mot fotografen. Ja, ja, det där är förstås värderingar som vi lagt i bilden, egentligen försöker han bara ta av sig solglasögonen.

Nåväl, han körde nu runt lite i sin lilla sparkbil, som jag föredrar att kalla den. Han älskar verkligen den, den ger honom säkert en känsla av frihet, som när man fått körkort och kan ge sig iväg i föräldrarnas bil vart man vill.

Efter ett par timmar somnade han igen, strax innan hans pappa kom hem från jobbet. Vi åt kvällsmat, lill-T:s pappa öppnade födelsedagspresenten som hans svärmor haft med sig, varefter hon tog bussen hem.

Nu har vi firat flera på raken.

Det började med Stor-T som fyllde fem år två dagar innan vi alla drog till Grekland. Hon anlände till mormor med sin familj dagen efter födelsedagen, och det blev en ny femårsfest för henne här. Då hade hon dagen innan firats av släkten där hon bor och veckan innan haft maskeradkalas för sina vänner. Mellan-T tog det som en man. Nåja, han fick nog ett par presenter, han också.

Dagen efter var det alltså dags för mormor, hennes båda döttrar, de båda svärsönerna och Stor-T, Mellan-T och Lill-T att flyga iväg till Parga, Grekland. Efter förseningar var vi äntligen framme i mormors paradis mitt i natten. För de två äldsta T:na var det första flygturen och Mellan-T frågade sömnigt när vi landat om vi inte skulle flyga snart ... När han förstod att det redan var gjort, bestämde han sig för att på hemvägen skulle det bli i ett öppet plan, ett sånt han sett på bild.

Vi fick en underbar vecka. Vädret var inte tryckande varmt utan lagom svensk sommarvärme. Efter två dagar var det dags för att fira Lill-T:s mammas födelsedag med sång och presenter på morgonen. Ytterligare två dagar senare inföll den riktigt stora dagen och den som var själva anledningen till resan: mormors 60-årsdag! Hu, vilka siffror!

Dagen inleddes med att mormor uppvaktades på sängen med två fina armband från barnbarnen, ett fint halsband från Lill-T:s farmor och farfar samt en bok: "Mamma Mu får ett sår" från döttrar och "söner". Däri låg också ett kort som utlovade en spa-dag med döttrarna snart, wow!

Då och då satte mormor på mobilen och yes, där trillade det ena gratulations-SMS:et in efter det andra.

Det blev en utfärd med båt till stranden Lichnos, där vi solade och badade hela dagen. På kvällen hade döttrarna bokat bord på Ostria, mormors favvorestaurang i Parga. Efter för- och huvudrätt blev det en överraskning. Ljuset släcktes i restaurangen och in kom Stor-T och Mellan-T, tillsammans med personalen, bärande på en jättefin stor tårta med inte 60 ljus men väl ett! Det sjöngs på engelska, förstås, och ett norskt sällskap vid bordet intill stämde in. Sedan sjöng familjen på svenska, oj, vilken uppmärksamhet. Vi orkade inte äta mer än halva tårtan så döttrarna frågade norrmännen om de ville ha, och som tack för det sjöng de på norska. (Bara en gång förut har jag blivit så internationellt firad. Det var för två år sedan när jag var i USA som nanny. Då sjöng den amerikanska familjen på engelska, på morgonen, sedan sjöng personalen på den italienska restaurangen på sitt språk och på kvällen ringde min familj och sjöng på svenska. Vilket var den vackraste av alla sångerna.)

Vi har haft en underbar vecka, det har vi verkligen. Jag har varit i Parga sex gånger förut, och aldrig har jag fått så mycket kontakt med alla möjliga människor som nu, tack vare de små barnen. Särskilt Mellan-T är mycket intresserad av att umgås med främlingar. Grekerna har blivit så imponerade och glada när Stor- och Mellan-T kunnat säga hej och tack på deras språk. Lill-T har burits omkring av massor av människor. Alla har varit så förstående när barnen velat dansa på restaurangen. Om de har klättrat på något farligt ställe har genast någon dykt upp och "räddat" dem.

Men det absolut finaste i denna kråksång har varit att jag fått vara med mina närmaste så intensivt så länge. Tänk att de ville följa med mig till mitt paradis och tänk att de tyckte det var så roligt att vara där. De vill till och med åka tillbaka! Kanske inte nästa år som jag ska göra, dock.