När Petra Mede vinterpratade i radion, berättade hon om den märkliga känslan när hon och hennes man åkte genom stan på väg mot förlossningen, då hon tyckte att det var så konstigt att bussarna gick som vanligt, människor var på väg till jobbet och skolorna hade inte stängt, fast hon skulle föda barn! Lite av den känslan fick jag när jag gick till gullungarna i morse vid samma tid som jag gått till jobbet. Allt runt om mig var som vanligt, folk rastade hunden och åkte till jobbet, allt var som vanligt för alla andra utom för mig.

I dag har jag alltså passat de små, T5, V4 och H1. Lite trött känner jag mig nu när jag sitter i soffan och har städat upp efter dem. För vi gick hem till mig när barnen hade fått i sig frukost. Den lille ettåringen är en riktig sjusovare, han vaknade först vid halv nio. Han är inte riktigt frisk, har en envis förskylning, liksom hans syster som också hostar rätt mycket. De äter i princip ingenting just nu och ratade båda makaronipuddingen som jag gjorde till lunch. Storebror åt desto mer. Han ska inte längre bli lokförare utan kock och ha en restaurang dit jag får komma och äta hur ofta jag vill. Det låter utmärkt.

Glassen till dessert smakade emellertid utmärkt även för V4. Vi får se det som medicin, hon hade ju ont i halsen.

Mina planer var att gå ut, kanske till en lekplats, och så ville jag gräva ner julrosorna som än så länge står i krukor vid entrén. Men av det blev intet, vädret var helt enkelt för uselt med iskallt regn. Istället gjorde vi på T5:s inrådan muggmuffins, varsin till honom och hans syster. Men hans systers pös upp alldeles för mycket, över kanterna. Till hans tog vi en lägre och vidare mugg och det blev mycket bättre, och gossen åt med god aptit.

Och sedan kom föräldrarna och hämtade!

För att våra gäster ska slippa få samma mat kommer jag här att skriva vad vi bjuder på.

Nyårsafton med Christine, Göran, Sara, David, Thor, Vera, Hannes: gratinerade pilgrimsmusslor (som T5 åt med god aptit när vi sa att det var fiskbullar) med pommes duchesse, inbakad oxfilé med svampkräm och rostade rotfrukter, glace au four med romdränkt sockerkaka, blåbärsglass och italiensk maräng.

Trettondagsafton med Emma: crostini med getost och hjortronsylt samt fikon och serranoskinka, torskrygg med potatismos, champagnesås och smörfrästa sockerärter och spetskål, maräng med passionscurd, vispad grädde, ananas och mango.

I lördags publicerades min sista artikel i Borås Tidning, den handlade lämpligt nog om våndan med att gå i pension. Nu är det alltså slut på riktigt!

I morgon ska jag passa tre av barnbarnen. Den yngste, H1, var sjuk i går. Om han fortfarande har feber, får jag ta honom till vårdcentralen i morgon. Plus storasyskonen, det blir ett litet äventyr med dem alla på bussen.

I förrgår var jag riktigt klantig i köket, när jag skulle diska mandolinen, skar jag mig på två fingertoppar. Kan inte använda dem att skriva med, jag som använder alla fingrar till det sedan 50 år! Blir korta blogginlägg tills detta läkt, vilket mina läsare kanske är tacksamma för? 

Så allmänbildad jag kommer att bli! Nu kan jag lyssna på P1 hela dagarna, och idag har jag lärt mig massor. Först hörde jag en dokumentär om schackspelaren Bobby Fishers liv, där hans livvakt från Island berättade en hel del. Sedan fick jag veta hur man bäst bedriver mjölkproduktion, i alla fall från kossornas synvinkel. I vetenskapsprogrammet intervjuade man en forskare som använt 5-2-dieten för patienter, jättespännande det med. Den är enligt henne precis så nyttig som jag misstänkt. Kanske jag återgår till den?

Dessutom har jag haft gott om tid att planera menyn för helgen. Ikväll kommer Håkans Emma och hälsar på! Vi längtar efter henne, särskilt H förstås.

Det är i dag: den första riktiga dagen i mitt pensionärsliv, eftersom jag annars skulle ha gått till jobbet i dag. Inte så dumt faktiskt, låg kvar i sängen länge och läste tidningen, frukost framför morgon-tv.

Talade med åttaårige dottersonen i telefon. Han berättade att han talat med sin mamma om att jag skulle få mera tid nu att till exempel komma ner och hälsa på vanliga vardagar och följa med honom till skolan. Så roligt det ska bli! Men så blev han lite bekymrad: "Får du inga pengar nu när du inte jobbar?" Han blev lugnad när han fick veta att det finns något som heter pension. Det är hans tur att följa med oss på en resa till sommaren, och vi kom fram till att det är bra finurligt ordnat att man får pengar utan att man jobbar, så att man ändå  kan resa lite.

Första dagen på det nya året, 2014, och jag ska inte arbeta mera.

När jag lämnade jobbet för sista gången i söndags, var det med sorg i hjärtat. Jag fick lämna kvar mitt nyckelkort i ett kuvert till den som sköter sådant, och mobiltelefonen fick jag ställa in i ett skåp på it-avdelningen. Eftersom jag avskyr sentementalitet, gastade jag bara mitt vanliga hejdå! till de andra när jag gick. När jag kom hem förskte jag vara käck och ropade till min sambo H "här kommer pensionären". Men att fira det nya tillståndet kom inte på fråga.

Jag bestämde mig för några månader sedan, men jag sa inget på jobbet förrän i november, jag var nog rädd att jag skulle ångra mig. För det är så definitivt att gå i pension, man kan ju inte gå tillbaka. På de här veckorna har jag vant mig vid tanken mer och mer, och det ska nog bli rätt så bra trots allt, det här.

Det jag är rädd för är att bli ingruppad i den jättestora samlingen av pensionärer. Bodil Jönsson sa i sitt vinterpratarprogram att man inte kan se på pensionärer som en grupp, lika litet som man kan det med barn. Det vi har gemensamt, vi som slutat jobba, är att vi uppbär pension. I övrigt är vi så olika beroende på vilken bakgrund och vilka erfarenheter vi har.

Jag lade ut en bild på mitt tomma skrivbord på facebook. Min yngsta dotter skrev så fint: så sorgligt det ser ut. Men det var dags nu. Hon har alldeles rätt.

Men hela tiden glömmer jag att jag inte ska gå till jobbet. Hela tiden tänker jag att jag ska gå dit i morgon, inte glömma att ta med Friskisjackan, eftersom jag ska stå i receptionen efter arbetsdagens slut. Undrar hur lång tid det tar att bli avvand?