Första dagen på det nya året, 2014, och jag ska inte arbeta mera.

När jag lämnade jobbet för sista gången i söndags, var det med sorg i hjärtat. Jag fick lämna kvar mitt nyckelkort i ett kuvert till den som sköter sådant, och mobiltelefonen fick jag ställa in i ett skåp på it-avdelningen. Eftersom jag avskyr sentementalitet, gastade jag bara mitt vanliga hejdå! till de andra när jag gick. När jag kom hem förskte jag vara käck och ropade till min sambo H "här kommer pensionären". Men att fira det nya tillståndet kom inte på fråga.

Jag bestämde mig för några månader sedan, men jag sa inget på jobbet förrän i november, jag var nog rädd att jag skulle ångra mig. För det är så definitivt att gå i pension, man kan ju inte gå tillbaka. På de här veckorna har jag vant mig vid tanken mer och mer, och det ska nog bli rätt så bra trots allt, det här.

Det jag är rädd för är att bli ingruppad i den jättestora samlingen av pensionärer. Bodil Jönsson sa i sitt vinterpratarprogram att man inte kan se på pensionärer som en grupp, lika litet som man kan det med barn. Det vi har gemensamt, vi som slutat jobba, är att vi uppbär pension. I övrigt är vi så olika beroende på vilken bakgrund och vilka erfarenheter vi har.

Jag lade ut en bild på mitt tomma skrivbord på facebook. Min yngsta dotter skrev så fint: så sorgligt det ser ut. Men det var dags nu. Hon har alldeles rätt.

Men hela tiden glömmer jag att jag inte ska gå till jobbet. Hela tiden tänker jag att jag ska gå dit i morgon, inte glömma att ta med Friskisjackan, eftersom jag ska stå i receptionen efter arbetsdagens slut. Undrar hur lång tid det tar att bli avvand?