När Petra Mede vinterpratade i radion, berättade hon om den märkliga känslan när hon och hennes man åkte genom stan på väg mot förlossningen, då hon tyckte att det var så konstigt att bussarna gick som vanligt, människor var på väg till jobbet och skolorna hade inte stängt, fast hon skulle föda barn! Lite av den känslan fick jag när jag gick till gullungarna i morse vid samma tid som jag gått till jobbet. Allt runt om mig var som vanligt, folk rastade hunden och åkte till jobbet, allt var som vanligt för alla andra utom för mig.

I dag har jag alltså passat de små, T5, V4 och H1. Lite trött känner jag mig nu när jag sitter i soffan och har städat upp efter dem. För vi gick hem till mig när barnen hade fått i sig frukost. Den lille ettåringen är en riktig sjusovare, han vaknade först vid halv nio. Han är inte riktigt frisk, har en envis förskylning, liksom hans syster som också hostar rätt mycket. De äter i princip ingenting just nu och ratade båda makaronipuddingen som jag gjorde till lunch. Storebror åt desto mer. Han ska inte längre bli lokförare utan kock och ha en restaurang dit jag får komma och äta hur ofta jag vill. Det låter utmärkt.

Glassen till dessert smakade emellertid utmärkt även för V4. Vi får se det som medicin, hon hade ju ont i halsen.

Mina planer var att gå ut, kanske till en lekplats, och så ville jag gräva ner julrosorna som än så länge står i krukor vid entrén. Men av det blev intet, vädret var helt enkelt för uselt med iskallt regn. Istället gjorde vi på T5:s inrådan muggmuffins, varsin till honom och hans syster. Men hans systers pös upp alldeles för mycket, över kanterna. Till hans tog vi en lägre och vidare mugg och det blev mycket bättre, och gossen åt med god aptit.

Och sedan kom föräldrarna och hämtade!