Det kanske kan bli något med min tradition som jag skapat. För andra året i rad har jag haft Thanks giving-middag för barn och barnbarn. Att ha den den fjärde torsdagen i november som är rätt i USA låter sig icke göras emellertid. Den här middagen tar tid och alla jobbar på torsdagar. Dessutom: om A och hennes familj (där stor-T och mellan-T ingår) ska kunna komma, måste det vara helg.

Förra året blev det bara S, D och jag. Lill-T kanske vi kan räkna, han låg ju där i sin mammas mage. Det blev så bra då, en kalkon, sweet potatoe casserole och andra tillbehör. Vi pratade om vad vi var tacksamma för från det år som gått, det är ju själva meningen med middagen.

I år kunde A, A, stor-T och mellan-T också vara med. Lill-T var mycket mera påtaglig detta år. Det blev en jättekalkon igen, sötpotatispudding, brysselkål, gelé, sallad, kokt potatis. Men vi började med E:s present till mig häromfredagen: spröda goda dinkelkex med ädelost och fikonmarmelad, mmm. Mellan-T, som är mycket intresserad av all slags mat, bad att få flera kex med marmelad och "fetaost". Desserten hade jag försvenskat och gjort kalvdans, som var prydd med hallon och turkisk peppar-karameller som jag krossat. Hallonsås var krona på verket.

Så skulle vi prata om vad vi var tacksamma över. Tre saker ville jag att alla skulle nämna. För barnen räckte det med en sak. Lill-T:s föräldrar viskade i hans öra, och han framförde faktiskt följande: majspuré, mamma och pappa. Mellan-T tyckte att spela spel var det han ville tacka mest för. Stor-T hade svårt att bestämma sig, men till slut sa hon: lekpark.

Vi enades om att vi har haft ett fantastiskt år, sett ur många synvinklar. Allt möjligt jättekul har hänt, det är nästan osannolikt att så glada händelser följer slag i slag. Är det den grå vardagen som följer nu?