I torsdags var det meningen att gullungarna skulle skolas in på dagis av mormor. Därav blev intet, T hade feber sedan flera dagar, så de lämnades in hos mig på morgonen. T var verkligen hängig med glansiga ögon, och senare på dagen ombytlig i humöret. Promenad ute lockade honom inte alls, däremot gärna en film. Men när den sattes igång, tappade han fort intresset.

Jag ringde Försäkringskassan och anmälde vab, lätt som en plätt. De ska skicka en blankett.

V blir mer och mer social verbalt. Hon tackar så artigt för allt man ger henne, och hon svarar med ett ordentligt ja till det hon går med på. Och som hon klättrar! Jag är imponerad av att hon, 13 månader gammal, fattar att om hon drar korgstolen fram till bordet så kommer hon att nå ljusstaken som står där. Foton fascinerar henne mycket. Hon hittade en papperskopia på en bild på H, mig och alla barnbarnen och den ville hon inte släppa, hjälp så arg hon blev när jag försökte ta den ifrån henne.

T somnade i soffan vid lunchtid, V verkade trött men ville inte slå sig till ro. Jag tog fram "huvudkliaren" och killade henne i håret, och det tog tre blundningar, så sov hon! Jag somnade en stund bredvid henne, men vaknade av T vaknat. Men han var inte på humör, utan arg som ett bi, och efter en stund somnade han igen, för att vakna en halvtimme senare mycket gladare.

Efter lunch tog vi en promenad till affären efter mycket lock och pock från min sida för T ville fortfarande inte gå ut. De sitter nu båda i den nya tvillingvagnen, men den är min själ inte lätt att manövrera, så promenaden blev inte så lång. När vi närmade oss hemmet hade vi ju den sista lilla kullen att ta oss upp för. Jag föreslog T att han skulle kliva ur och gå själv, men den idé avfärdade han. Nåväl, jag är ju vältränad, och när vi var uppe sa gossen med sin lenaste sammetsröst: Nu går det bättre. Och det gjorde det.

Pappa kom och hämtade, och då hade jag klätt på barnen igen för att spara tid. T:s ben blev under den proceduren som kokt spaghetti, stå på dem ville han inte. Jag blev för första gången arg på honom, och det hördes på min röst. "Mamma, mamma, mamma" grät han. Men jag försäkrade honom att mamma hade blivit lika arg (argare, sa hon när jag berättade för henne).