Stegmätaren sitt fast förankrad i mitt bälte sedan den 14 februari. Nu har jag gått 336 km, i teorin har jag nått Jönköping sedan jag startade i Stockholm. Målet är Varberg. Mitt lag har halkat ner till 17:e plats, :(((, själv ligger jag på 27:e individuellt av de några hundra som är med. Tidigare har jag skrivit här att mitt lag skulle vara framme 10 dagar i förväg, nu är vi framme en dag för sent! Jag är lagledare, men inte särskilt framgångsrik som sådan kan man tycka. Men mina lagkamrater har orsaker till att inte kunna gå så mycket: heltidsjobb, tillfälliga eller mera permanenta åkommor med mera. Om jag går till jobbet, på jobbet och hem igen får jag ihop 13000 steg på en dag, det är hyfsat. Om jag sedan kan lägga till 50 minuters spinning blir det ytterligare cirka 6000 steg.

I april startar en stegtävling på jobbet. Den pågår i två månader. Nackdelen med det här är att jag blir så tävlingsinriktad ("segra eller dö!"), så bilen blir stående. Och sånt tål ju inte motorfordon. Hoppas jag får låna ut den, som jag fick göra nu i veckan när min vän A:s son med kompisar tog hennes bil till Sälen och hon hade min bil att skjutsa minstingen till fritis i. Nu säger ni: sälj bilen! Och det har jag funderat på, t o m kollat med bilfirmor och fått skambud. Så medan jag funderar rullar kulorna ut ur min plånbok, jag vet, jag vet att bilar kostar fast man inte använder dem.