SMS:et i lördags från lill-T:s mamma hade frågan: kunde mormor kompa ut tidigare på tisdag och ta hand om den lille, vars föräldrar båda måste jobba?

Jag kunde knappt bärga mig tills måndagen kom och jag kunde kolla på jobbet. Hade jag bokat in något till tisdag eftermiddag? Vad tyckte min chef om att jag plötsligt ville vara ledig en halv dag?

Allt gick bra och när tisdag middag kom infann jag mig hos en nyvaken lill-T, vars pappa stod i startgroparna för att ge sig iväg till jobbet. Jag hade med mig lunchlåda, satte gossen i matstolen, lådan i mikron. Sedan satt vi där och njöt, jag av min goda köttgryta från i fredags och lill-T av ett fullkornsrån.

Efter maten gick vi ut, jag hade några ärenden att uträtta. Först skulle ett brev postas, när jag höll på med detta hörde jag någon ropa "hej mormor"! Jag reagerade lika snabbt som om man ropat mitt namn ... Det var två arbetskamrater som gick där på andra sidan gatan, oj så glad jag blev över tilltalet, massor av människor runtomkring kunde nu fastställa min relation till barnet i vagnen.

Vi fortsatte vår färd till olika affärer och jag mötte hela tiden folk jag kände och kunde stolt förevisa underverket. Flera av dem var liksom jag ute med sina barnbarn, det är ju skollov denna vecka. Så vi bestämde att även lill-T var ledig av den anledningen.

Allt blev inhandlat (utom ett vitt krukfat, såna finns inte att köpa, konstigt eller hur?), till och med namngivningsgåvan till lill-T som han ska få på det kalaset på lördag. Han hade också möjlighet att godkänna presenten, toppen!

Vi tog oss hem igen, lill-T skulle nog snart bli hungrig, tänkte jag. Jag värmde potatis- och purjopuré enligt skriftliga anvisningar från gossens fader. Modern ringde och tyckte att jag skulle ta någon öppnad efterrättspuré som skulle finnas i kylskåpet. Jag öppnade för att leta efter den, detta såg lill-T och då, min själ, blev han plötsligt akut hungrig. Nåja, maten var i princip färdig, jag började mata, men när den värsta hungern var stillad, insåg han att detta inte alls var hans favoritkäk, tvärtom. Så allt åt han inte upp. Däremot gick persikopurén smaksatt med päron ner, lätt som en plätt.

Jag bytte blöja på honom, en stund låg han och luftade sig naken på skötbordet, så nöjd, så nöjd. Men sedan blev han trött, somnade så fort jag lade ner honom, liksom jag gjorde när jag lade ner mig själv i soffan.

Vi vaknade båda en timme senare av ilskna telefonsignaler, och inte kunde jag hitta telefonen. Gossen blev så ledsen av detta uppvaknande, grät men lät sig tröstas av mig. Så småningom kom mamma hem och sedan pappa, som tog med honom för att gå ut och handla mat. Mamma lagade mat, vi åt alla (lill-T blev ammad), mormor rusade iväg till stationsjympa på Friskis, vilket inte var så välbetänkt, så nära maten. Men det är en annan historia.