Ursäkta att jag säger att jag ska sluta skriva! Det verkar som om jag inte kan låta bli ibland.

Gick till Vävkompaniet i dag efter jobbet för att hitta presenter till folk vi hälsar på under semestern. Där hittar jag precis alltid det jag inte innan visste att jag ville köpa. Vad sägs om en tovad tulpan? Eller stickade diskdukar i lin? Eller en linnesjal? I deras utställning hittade jag en present till mig själv: en tovad tavla som hette Gullungar! Konsthantverkaren (Gunilla tror jag hon hette) hade broderat åtta barnhuvuden i en blomsterkrans. Sex barnhuvuden hade hår av olika färg, två hade inget hår. Jag har sex barnbarn, har jag två ofödda? Kanske de är barn till Emma och därmed Håkans barnbarn en vacker dag? När utställningen är slut hämtar jag konstverket, som ska få en fin plats i vårt hem.

I attentaten i Norge har, enligt flera höjdare som uttalat sig: de finaste norska ungdomarna har fått sätta livet till. Det kan inte hjälpas, nog är det onödigt att gradera värdet av dem. Det finns massor av "finaste ungdomar" kvar, utan att man ska tolka det som en tröst. Det är hemskt nog som det är.

Lyssnade på Maria Wetterstrands sommarprogram i Ipod på väg till jobbet. Vad synd att hon var så mästrande mot oss andra.

I morgon börjar semestern, fyra veckor av vilka två går åt till resa till Norrbotten. Så roligt att fira semester med Håkan igen!