Nu har vi firat flera på raken.

Det började med Stor-T som fyllde fem år två dagar innan vi alla drog till Grekland. Hon anlände till mormor med sin familj dagen efter födelsedagen, och det blev en ny femårsfest för henne här. Då hade hon dagen innan firats av släkten där hon bor och veckan innan haft maskeradkalas för sina vänner. Mellan-T tog det som en man. Nåja, han fick nog ett par presenter, han också.

Dagen efter var det alltså dags för mormor, hennes båda döttrar, de båda svärsönerna och Stor-T, Mellan-T och Lill-T att flyga iväg till Parga, Grekland. Efter förseningar var vi äntligen framme i mormors paradis mitt i natten. För de två äldsta T:na var det första flygturen och Mellan-T frågade sömnigt när vi landat om vi inte skulle flyga snart ... När han förstod att det redan var gjort, bestämde han sig för att på hemvägen skulle det bli i ett öppet plan, ett sånt han sett på bild.

Vi fick en underbar vecka. Vädret var inte tryckande varmt utan lagom svensk sommarvärme. Efter två dagar var det dags för att fira Lill-T:s mammas födelsedag med sång och presenter på morgonen. Ytterligare två dagar senare inföll den riktigt stora dagen och den som var själva anledningen till resan: mormors 60-årsdag! Hu, vilka siffror!

Dagen inleddes med att mormor uppvaktades på sängen med två fina armband från barnbarnen, ett fint halsband från Lill-T:s farmor och farfar samt en bok: "Mamma Mu får ett sår" från döttrar och "söner". Däri låg också ett kort som utlovade en spa-dag med döttrarna snart, wow!

Då och då satte mormor på mobilen och yes, där trillade det ena gratulations-SMS:et in efter det andra.

Det blev en utfärd med båt till stranden Lichnos, där vi solade och badade hela dagen. På kvällen hade döttrarna bokat bord på Ostria, mormors favvorestaurang i Parga. Efter för- och huvudrätt blev det en överraskning. Ljuset släcktes i restaurangen och in kom Stor-T och Mellan-T, tillsammans med personalen, bärande på en jättefin stor tårta med inte 60 ljus men väl ett! Det sjöngs på engelska, förstås, och ett norskt sällskap vid bordet intill stämde in. Sedan sjöng familjen på svenska, oj, vilken uppmärksamhet. Vi orkade inte äta mer än halva tårtan så döttrarna frågade norrmännen om de ville ha, och som tack för det sjöng de på norska. (Bara en gång förut har jag blivit så internationellt firad. Det var för två år sedan när jag var i USA som nanny. Då sjöng den amerikanska familjen på engelska, på morgonen, sedan sjöng personalen på den italienska restaurangen på sitt språk och på kvällen ringde min familj och sjöng på svenska. Vilket var den vackraste av alla sångerna.)

Vi har haft en underbar vecka, det har vi verkligen. Jag har varit i Parga sex gånger förut, och aldrig har jag fått så mycket kontakt med alla möjliga människor som nu, tack vare de små barnen. Särskilt Mellan-T är mycket intresserad av att umgås med främlingar. Grekerna har blivit så imponerade och glada när Stor- och Mellan-T kunnat säga hej och tack på deras språk. Lill-T har burits omkring av massor av människor. Alla har varit så förstående när barnen velat dansa på restaurangen. Om de har klättrat på något farligt ställe har genast någon dykt upp och "räddat" dem.

Men det absolut finaste i denna kråksång har varit att jag fått vara med mina närmaste så intensivt så länge. Tänk att de ville följa med mig till mitt paradis och tänk att de tyckte det var så roligt att vara där. De vill till och med åka tillbaka! Kanske inte nästa år som jag ska göra, dock.