Min goda vän, I, är sjuk i cancer sedan sex år. Hon bli inte bättre, men hon har levt mycket längre än vad läkarna trodde från början. Nu äter den här djävulska diagnosen upp henne inifrån, bit för bit.
Vi hälsade på i eftermiddag och fick se altanen, som hennes man byggde för några år sedan - vi behöver idéer till vår ombyggnad senare. I kan inte göra mycket nu, hon kan inte ens gå utan stöd i sitt eget hem. Under alla år har hon, trots den här jobbiga sjukdomen, kunnat hålla humöret uppe. I dag var första gången som beklagade sig för något, och det var att hon inte kan göra något utan är så beroende av hjälp från sin man.
Vi fikade och pratade om allt möjligt i tre timmar. I är en av de mest fantastiska människor jag fått lära känna. Liksom Birgit, vars begravning jag var på för några dagar sedan, är hon omöjlig att reta sig på. Varför tas de goda ifrån oss?