I dag var vi många som tog farväl av Birgit. Cancern tog hennes liv alltför tidigt, det tyckte vi alla som samlats till ett sista avsked - Birgits man, barn och barnbarn, hennes mamma, syskon med familjer, många vänner och arbetskamrater. Själv hör jag till den senaste gruppen, men det är 26 år sedan vi arbetade tillsammans. Genom åren har vi haft kontakt då och då, senast träffade jag henne på Friskis och Svettis, när jag skulle intervjua jympaledaren i den grupp hon deltog i. Det är bara något år sedan, och hon var sig så lik: pigg, glad och positiv. 

Själva begravningen var som Birgit själv - ljus och vacker. Musiken var så välvald, till exempel Himlen är oskyldigt blå av Ted Gärdestad. Till avskedet som tog en bra stund, eftersom vi var så många, spelades ledmotivet i Mio min Mio. Jag var glad åt min handbukett, liljekonvaljer som jag plockat på förmiddagen. Dessa blommor uppmanades vi lägga under kistan med stjälken inåt. Det blev så fint när blommorna bildade en ram runt kistan.

Middagen blev en rörande, sorgsen och glad tillställning, med tillbakablickar på Birgits liv.

Att vara med på en begravning är ett en unik möjlighet att verkligen för en stund vistas i nuet. Det lugn som man får ta del av där med plats för många tankar, ger oss som måste gå vidare styrka till det. Men det påverkar en person, det finns inte så mycket plats för andra funderingar under hela den dagen.

Hejdå Birgit, jag är så glad att jag fick lära känna dig.