Nu har jag blivit så "vanlig", så nu möts jag inte av riktigt samma jubel när jag dyker upp på torsdagsmorgonen, i alla fall inte från T. Det innebär också att han inte längre blir generad när jag påpekar dumheter som han gör, utan blir istället arg på mig. Hans pappa tycker att jag ska det som att vår relation fördjupats, det är nog sant.

Det var åter en solig dag och efter att lillasyster sovit på förmiddagen gick vi ut. T för dagen i ny overall, som han kallar brandkårskläderna. Den påminner faktiskt om de kläder sådana personer har. Det var jättekallt och efter någon timme när det också snöade (samtidigt som solen lyste) var åtminstone jag frusen och ville in i stugvärmen. Inte gossen dock, han satt i sandlådan och försökte gräva i den frysta sanden. Isen som bildats i hinkar var jättespännande. Inte ville han ha vantar, och inte var han kall om händerna.

Tog jag alltså till mutor. Om vi gick in skulle vi baka. Och det blev chokladmuffins. Efter lunchen, då V åt lika matfriskt som alltid och T tog två tuggor ville han provsmaka bakverket. Men nu var jag ståndaktig: ingen lunch, inga kakor. Gick upp för att byta på V och lägga henne. T gick runt och stängde alla dörrar på andra våning. När jag var klar med mina bestyr hittade jag honom i arbetsrummet, vid mammas skrivbord, mumsande på godis som hon hade i en burk. Tog ifrån honom läckerheterna, han mumsade på, medan han försökte förmå mig att inte berätta för modern. Det glömde jag faktiskt bort att göra när hon väl kom hem.

Han leker så bra med sin syster, och hon är mycket road. Men hon vet vad hon vill, den lilla, så han kan inte göra som han vill. Han försökte ta ifrån henne en bok, oj, vilket illtjut hon gav upp.

Vad V knallar omkring! Hon vill helst inte krypa alls, men ibland går det fortare, för lite vingligt är det på två ben.

På köksbänken låg en påse chips, Blåvitt-puffar kallar T dem. Man äter dem när man ser IFK Göteborg spela match på tv. Jag försökte lära honom säga heja Elfsborg, men det gick inte så bra, han tittade på mig och sa Elsboj blä. Blåvitt blä gick inte att förmå honom att säga. Och AIK ville han över huvud taget inte ta i sin mun. Jag skyller på hans farbror John, som nog är den som lärt honom dumheterna.

T visste var diskmedlet fanns när vi skulle köra diskmaskinen, men vattenfärgerna hittade vi aldrig. Var är de, föräldrar?